Bob Dylan släpper The Bootleg Series Vol. 11

Personligen tycker jag arkivhysterin har gått för långt; detta grävande i källarvalven för att hitta outgivna demotejper som är 40 eller 50 år gamla.

Men är det någon som brukar komma undan med detta så är det Bob Dylan. Han har ju exempelvis samlat en hel del tidigare outgivna pärlor i sin The Bootleg Series. Mest köpvärd är The Bootleg Series Vol. 1-3, som ju t ex gav oss Blind Willie McTell och Foot of Pride. Även The Bootleg Series Vol. 5 som dokumenterade konsertinspelningar från The Rolling Thunder Revue var en ren kulturgärning.

Men mitt intresse har varit varierande även under Dylans excesser i arkivgrävande. The Bootleg Series Vol. 10, Another Self Portrait, en avdamning av banden från inspelningarna av hans kanske mest meningslösa skiva - vissa kritiker hävdar att det dök upp guldkorn även där, men jag är inte böjd att hålla med.

Hur som haver, nu kommer The Bootleg Series Vol. 11, The Basement Tapes Complete. Denna gång är det sex cd-skivor som samlats ihop från Bob Dylans inspelningar med The Band från 1967.

Jag tvivlar på behovet av att höra detta, men man vet ju aldrig... Skivan släpps 31 oktober.

Troligen årets bästa skiva

Om inget oförutsett inträffar så släpptes årets bästa skiva i dag, Tied To A Star av J Mascis.

I mina öron, alltså. I princip alla andra kommer att ha en annan åsikt. Det är väl det som är så uppfriskande med dagens musikklimat, variationen är faktiskt större än på mycket länge, i alla fall om man går utanför topplistorna (där likriktningen å andra sidan är enormt stor).

J Mascis brukar ju vrida upp volymen till 11 på sin gitarrstärkare och sedan blåsa på med långa solon, när han spelar med Dinosaur Jr.

I sin solokarriär har Mascis förvandlats till en lågmäld trubadur som spelar sorgsna små visor på akustisk gitarr. Fast på den här skivan lyckas han nästan låta som en poppig Robert Smith (The Cure) i Every Morning. 

Sammantaget är den här skivan som den där lugnande koppen te när du helt tröttnat på omvärldens espresso.

Ace Frehleys revansch

Gene Simmons och Paul Stanley har ägnat oproportionerligt mycket tid åt att hacka på förre Kissgitarristen Ace Frehley. De verkar inte ha märkt att Frehley nu för tiden gör bättre skivor än vad Kiss själva gör.

Jag rankar Frehleys skivor Anomaly (från 2009) och nyutkomna Space Invader betydligt högre än Kiss två senaste skivor Sonic Boom och Monster.

Betyder det att Space Invader är ett mästerverk? Nja, det är lite mycket sagt, men det är en mycket rolig, finurlig och pigg rockskiva i samma anda som många av Kiss tidigare alster.

Jag hör inte riktigt de här minnesvärda gitarrsolona som Frehley skämde bort oss med under Kisstiden, men däremot flera riktigt bra gitarrmelodier och riff, strösslade över hela skivan.

Några av låtarna är mer omedelbara än andra; titellåten, singeln Gimme A Feelin', I Wanna Hold You och What Every Girl Wants är de mest hitbetonade. Sånger som Inside The Vortex och Past The Milky Way är kanske inte lika omedelbara men är också helt klart starka sånger.

Är detta Ace Frehleys revansch? Ja, det tycker jag man får säga. Han har bevisat att han till skillnad från Paul Stanley och Gene Simmons, kan producera en riktigt vital och rolig skiva, utan att vila på gamla meriter.

Leonard Cohens nya skiva bekräftad

Nu är releasedatum, omslag och låtlista till Leonard Cohens nya skiva, Popular Problems, bekräftad.

Skivan släpps 23 september, två dagar efter Cohens 80-årsdag. (Tillägg: Enligt CDON.se verkar releasedatum ha ändrats till 19 september.)

Omslaget ser du ovan och låttitlarna är som följer:

Slow
Almost Like The Blues
Samson In New Orleans
A Street
Did I Ever Love You
My Oh My
Nevermind
Born In Chains
You Got Me Singing

Almost Like The Blues går att lyssna på via länken ovan (Youtubeklipp).

Leonard Cohens senaste skiva, Old Ideas, kom ut 2012.

John Mellencamp är tillbaka efter fyra år

Efter fyra års skivtystnad återvänder John Mellencamp 23 september med albumet Plain Spoken.

Det är hans 22:a album i karriären.

Det är tredje skivan i rad han samarbetar med T Bone Burnett som producent.

Provlyssna på spåret Troubled Man via Youtubeklippet ovan.

Marianne Faithfull firar album nummer 20

Marianne Faithfulls kommersiella genombrott, tillika genombrott som "seriös" artist, var Broken English, hennes sjunde album från 1979.

Sedan dess har hon inte riktigt nått samma kommersiella höjder, även om, särskilt, de följande två albumen också sålde rimligt väl.

När Faithfull 29 september släpper sitt 20:e album, Give My Love To London, är det med andra ord ungefär som vanligt; många har bidragit med låtar (däribland Roger Waters och Anna Calvi) och Faithfull behandlas alltid med respekt i rockpressen. Men ingen förväntar sig några försäljningssuccéer.

Som tur är säger försäljningssiffror ganska lite om kvalitet. Några av mina absoluta favoritskivor har sålt pyttelite.

Ny singel av Alina Devecerski

I dag, 15 augusti, släpps Armé, den nya singeln av Alina Devecerski.

Det är ett smakprov på kommande minialbumet (oklart exakt vad "minialbum" innebär i detta fall) Gnista + Gas som släpps 29 september.

Skivbolaget tycker för övrigt tydligen att det är en bra idé att marknadsföra Alina Devecerski som "enstöringen från Sundbyberg" - weird shit. Läs pressmeddelandet här.

Provlyssna på tre spår från Ace Frehleys nya skiva

Ace Frehleys nya skiva släpps på fredag (eller måndag, beroende på vilken kanal du tänker handla från).

Redan nu kan du lyssna på The Joker (Steve Miller Band-covern), Space Invader och Gimme A Feelin' via Soundcloud eller Youtube.

The Joker hittar du ovan och de övriga hittar du nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=tjFJTZFL4fc

https://soundcloud.com/steamhammer-spv/ace-frehley-space-invader

Nytt album av Leonard Cohen

Leonard Cohen släpper ett nytt album lagom till sin 80-årsdag, 21 september.

Skivans titel är Popular Problems och releasedatumet 22 september nämns på Amazon France.

Det rapporterar Rolling Stone, med flera.

Som av en slump (?) släpper Leonard Cohens son, Adam Cohen, sin fjärde skiva, We Go Home, bara fem dagar innan pappas skiva.

Nytt studioalbum av Counting Crows

15 september släpps Counting Crows sjunde studioalbum, Somewhere Under Wonderland.

Förhoppningen hos alla fans är att det är en stark comeback. Det senaste studioalbumet, Underwater Sunshine från 2012, var en helt okej samling covers, men ändå - covers. 

Dessutom var albumet dessförinnan - Saturday Nights & Sunday Mornings från 2008 - väldigt blekt. 

Med andra ord är det faktiskt nu tolv år sedan (Hard Candy) som Counting Crows gjorde ett riktigt bra album med egna låtar.

Storstilat avsked från scenen

Jag har väntat några dagar med att summera Peter LeMarcs sista spelning någonsin, på Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen.

Det blir svårare att göra en distanserad bedömning, när situationen är så speciell; en artist som inte spelat live på sju år, och nu gör en enda sista spelning i karriären. Förra gången Peter LeMarc skulle turnera så kom beskedet att turnén ställts in, med förklaringen att artisten gått igenom en cancerbehandling och helt enkelt inte orkade med pressen att ställa sig på en scen. Och just nu går frun igenom samma sjukdom.

När Peter LeMarc väl står på scenen denna lördagskväll så syns inga scennerver, tvärtom har han publiken helt i sin hand från början till slut. Låtvalen består endast av LeMarc-hits och bandet gör dem i varma, distinkta tolkningar. Möjligtvis blir det en och annan låt som dras ut 2-3 minuter längre än nödvändigt, och ett och annat gitarrsolo för mycket, men det mesta är förlåtet en sådan här kväll.

Peter LeMarc tydliggör också att även om han slutar spela live, så tänker han hålla på med musik "så länge han andas". Med andra ord kommer vi att få påfyllnad i den låtskatt han demonstrerar under kvällen.