Kanske årets bästa album

The Voyager, Jenny Lewis tredje soloalbum finns att köpa via Itunes från och med i dag, måndag 28 juli.

Den förra Rilo Kiley- och The Postal Service-sångerskan behöver ingen närmare presentation nu för tiden. Hon är en självklar centralfigur i indierockuniversum - aldrig högst upp på topplistorna men åtminstone etablerad och respekterad i de flesta läger.

The Voyager kan vara årets bästa album, konkurrensen har så här långt inte varit knivskarp och de hittills aviserade releaserna för andra halvåret 2014 ser på papperet inte jätteimponerande ut.

Det som däremot imponerar med The Voyager är att Jenny Lewis lyckats få till en sammanhållen albumkänsla och en ton av allvar som ger lite djup.

En av textraderna som uppmärksammats bäst är "I'm just another lady, without a baby" (från Just One of The Guys) - ett faktum som kan vara svårt att bära för en del 38-åringar. Jenny Lewis har själv inte öppet diskuterat om hennes barnlöshet är frivillig eller ej.

Det enda som jag på rak arm tycker är synd med The Voyager är att Completely Not Me, Lewis nya låt som släpptes i våras på ett soundtrack till tv-serien Girls, inte finns med. Men den kan ju köpas som löslåt på Itunes.

Hur retro kan det bli?

Ibland blir jag trött på den här retrotrenden, att rockmusik nu för tiden ska låta som om den var inspelad 1968 eller 1972.

Blues Pills låter som om de hemskt gärna hade varit födda 40 år tidigare och kunnat spela på samma festival som Janis Joplin och Jimi Hendrix. 

Den svensk-amerikansk-franska kvartetten med bas i Örebro har precis släppt sitt debutalbum men har flera singlar och ep i ryggen sedan tidigare.

Nu har debutskivan (Blues Pills) kommit ut och du kan lyssna på hela albumet via Youtubeklippet ovan.

Det är sant att Blues Pills inte är det mest originella bandet i världshistorien, men de kommer tämligen långt med entusiasm. Sångerskan Elin Larsson har helt uppenbart en stark röst, vilket ger bandet karaktär.

Dryga 50 minuter av Randy Newmans bästa

Med vissa artister falnar kärleken med åren. Du upptäcker att du lyssnar allt mer sällan på skivorna och bryr dig inte om att gå på konserterna längre.

Med Randy Newman är det precis tvärtom, för min del. Jag lyssnar på honom mer och mer och upptäcker fler och fler sidor av musiken. Jag hoppas fortfarande att en vacker dag få se honom live (jag har haft biljett till Randy Newman en gång, när han skulle spela på Cirkus i Stockholm, men den konserten blev naturligtvis inställd).

I videon ovan kan du se Randy Newman spela en rad av hans favoriter, till exempel You've Got A Friend, Guilty, Sail Away, Short People, Mama Told Me Not To Come, Harps & Angels och You Can Leave Your Hat On.

AC/DC klara med nytt album

AC/DC:s inspelningar av ett nytt album i Kanada (Vancouver) verkar ha gått väldigt snabbt och smärtfritt, bortsett från den uppenbara saknaden av kompgitarristen Malcolm Young.

Officiellt har det ännu inte bekräftats vad Young lider av, men rykten säger sviterna av en stroke och sångaren Brian Johnson meddelar att Young är på sjukhus och alla inblandade hoppas att han ska komma tillbaka i god form.

Albumtiteln Man Down, som hänvisar till Malcolm Young, verkar nu ha förkastats - "... it's a bit negative...", konstaterar Brian Johnson enligt Classic Rock Magazine.

Releasedatum för nya skivan är inte offentliggjort, men att det blir i höst verkar sannolikt. En världsturné sägs också vara planerad, med bland annat Englandsdatum nästa sommar.

Oväntad men ändå väntad trio

Att Mikael Rickfors, Mats Ronander och Dan Hylander skulle slå sina påsar ihop var väl ganska oväntat.

Fast kanske ändå väntat. Rickfors och Ronander har ju samarbetat tidigare och bland annat gjort skivan Mobile Unit: Road Songs.

Och Dan Hylander är ju inte långt från Ronanders och Rickfors musikaliska domäner.

Den nya singeln Från midnatt fram till gryningen låter som förväntat - och BRA. Det går att ana att Hylander legat bakom till exempel refrängen... trodde jag! För när jag tittar närmare visar det sig att det är Mikael Rickfors som skrivit låten.

Nu i sommar ska de tre grabbarna ut på vägarna också, det verkar vara huvudsakligen som förband till Nationalteatern.

När jag frågar @danhylander på Twitter om det blir ett helt album så bekräftar han:

"Helt album är planen. Inspelning september, andrasingel oktober, album runt jul...:))"

Hantverksskickliga stenar

Jag vet att det knappt går att urskilja Mick Jagger, Ron Wood, Keith Richards och Darryl Jones på bilden ovan, men det får vara som det är.

Rolling Stones begick sin 26:e konsert i Sverige på tisdagen, 1 juli, på Tele2 Arena i Stockholm.

Jag har varit halvljummen Stonesfan sedan 70-talet, men aldrig sett dem live. Till och från har jag lyssnat relativt mycket, inte minst på klassiker som Sticky Fingers men även udda mellanalbum som Emotional Rescue eller Dirty Work, som jag ofta tycker är bättre än sitt rykte.

Jag har aldrig tvivlat på att bandet kan åstadkomma storverk med jämna mellanrum, men att de också kan falla tillbaka i uselhet, både på skiva och live. Men live har jag alltså inte haft något påtagligt bevis för hur upplevelsen egentligen är.

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad, i det stora hela. Visst, ljudet är till och från ganska onyanserat - ibland förvandlas musiken bara till ett övergripande dån från bas och trummor, med gitarrgnissel ovanpå. Desto märkligare att flera av de stora tidningarnas recensenter berömde det bra ljudet. Kanske var ljudet som sämst just där vi satt.

Vad som inte går att ta miste på är bandets energi. Framför allt Mick Jagger - så klart - är en uppvarvad publikdomptör som inte bromsar en sekund under hela showen. Kanske hinner han ta igen sig lite lagom under de två låtar som Keith Richards får sjunga.

Musikaliskt kan Stones tyckas banala, med sina blues- och boogieriffande sånger, som ibland är intill förväxling lika varandra. Är det riffet till Brown Sugar eller Start Me Up eller Street Fighting Man nu igen? Men detta är paradoxalt nog också bandets styrka, att man bottnar i den (i grunden) svarta musiktraditionen och kan mala gitarriff i tolv minuter i Midnight Rambler och faktiskt få det att bli ganska magiskt (med hjälp av förre gitarristen Mick Taylor, som gästade).

Avslutningen med You Can't Always Get What You Want och (I Can't Get No) Satisfaction är grädde på moset - det här är ett band som har vårdat sitt hantverk i femtio år och uppenbarligen är berett att fortsätta göra det. Det ska de ha mycket respekt för.