måndag 23 juni 2014
Robert Plants nya kommer i september
Robert Plant släpper Lullaby and... The Ceaseless Roar 9 september.
Ovan kan du höra smakprovet Rainbow.
Detta är Plants första soloalbum sedan The Mighty Rearranger 2005, men han har ju samarbetat med Alison Krauss och Band of Joy efter det, med skivor som släpptes 2007 respektive 2010. Den senare skivan kan ju lika gärna klassas som en soloskiva.
lördag 14 juni 2014
Halvårsrapport
När jag skriver det här lyssnar jag på Chrissie Hyndes första soloalbum, Stockholm, som kom ut tidigare i juni månad. Det kunde lika gärna ha varit producerat 1978.
Det är symptomatiskt, eftersom mitt musiklyssnande bottnar i en tioårsperiod från 1976 och framåt. Artisterna som slog igenom under punkens och new wavens år har fortsatt att göra musik, från Hynde till Paul Weller, Elvis Costello, Sting och hundratals andra.
"The stage is filled with thick gray hair", som Randy Newman konstaterar i en oförglömlig monolog på Live In London från 2011. En monolog som han avslutar med sången I'm Dead (But I Don't Know It). Det krävs en satirist som Newman för att verkligen visa hur sanningen ser ut. "No one is applauding at home", konstaterar han torrt.
Vi har ett musikklimat där folk i min ålder desperat klamrar sig fast vid musiken vi hörde när vi var unga. Ingenting kommer naturligtvis låta lika kraftfullt som det du hörde när du var 14 eller 16.
Samtidigt lovordas "classic rock" som sägs vara större än någonsin. Till exempel i den här tidningsartikeln. Det betyder att dinosaurierna från 60- och 70-talen (i enstaka fall även 50-talen) fortfarande åker runt på vägarna och drar folk till sina konserter. Det är pensionärer som spelar för pensionärer i många fall, men Rolling Stones eller Black Sabbath eller Fleetwood Mac drar också häpnadsväckande många yngre människor.
Detta är inte bara nostalgi och bakåtsträvan. Utan också ett tecken på att vi nu vårdar rockmusiken som något värt att bevara och att föra vidare mellan generationerna. Trots allt har det inte gjorts så många album som Exile On Main Street eller Rumours eller Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.
Detta om musikklimatet, för att sätta i perspektiv den lista över första halvårets bästa skivor jag presenterar nedan (utan inbördes ordning). Det säger lite om skivåret att det egentligen bara fanns fem skivor värda att nämna.
All Love's Legal, Planningtorock
Jag följer som nämns ovan inte med i vad som är trendigt eller hippt. Men till och med jag förstår att Planningtorock är extremt mycket 2014. Jam Rostron sjunger med förvrängd röst som kan tillhöra en man, en kvinna, vem som helst, låtar med titlar som Let's Talk About Gender, Baby. (Kongenialt tolkad av The Knife på Feministiskt initiativs trippel-cd som gavs ut i våras.) Egentligen den enda skivan i år som känns riktigt anmärkningsvärd.
Hens majestät AK von Malmborg, AK von Malmborg
AK von Malmborg leker också med könstillhörigheten, som titeln antyder. Men egentligen inte så mycket i albumets låttexter. Det kan i stället handla om en slags alternativ I natt jag drömde, där svenska städer bombas med napalm (Napalm över Stockholm) eller en svengelsk version av Gloomy Sunday kallad En gloomy sunday. Precis som på debutalbumet, Vår tids rädsla för AK von Malmborg, står det dock klart att Malmborg är en unik röst på den svenska populärmusikscenen.
The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett, Eels
Alla vi som är bekanta med Eels och dess enda permanenta medlem E vet att han egentligen heter Mark Oliver Everett och har en hel del "cautionary tales" som han berättade om i memoarboken Things The Grandchildren Should Know. Fadern, en briljant vetenskapsman, dog 1982, systern begick självmord och modern dog i lungcancer. Till råga på allt så omkom en kusin som var flygvärdinna på det plan som träffade Pentagon 11 september 2001. Detta har färgat Everetts musik som till och från varit väldigt mörk - tänk John Lennons Plastic Ono Band-skiva, anpassad för nutiden. The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett lyckas hålla samma höga nivå som fjolårets Wonderful, Glorious. Baksidan med Everetts höga produktionstakt är annars att allt material av nödvändighet inte riktigt når ända fram, kvalitetsmässigt.
The Both
Aimee Mann är en gammal favorit med en märkligt hög lägstanivå på sin produktion. I princip alla hennes skivor, med något enstaka undantag, torde platsa på min personliga 100-bästalista genom tiderna. Vuxen popmusik när den är som bäst. Ted Leo har jag personligen inte stött på tidigare men det står klart att Leo och Mann har mycket gemensamt, när de förenas som duon The Both. Debutalbumet finns faktiskt inte tillgängligt via normala svenska kanaler utan jag har kommit över det "på annan väg". Lite av en skandal att The Both inte når ut via normal distribution. För denna skiva är precis samma typ av smarta popmusik som Aimee Mann försett oss med via sin solokarriär. Länken ovan går till en Youtube-video där Mann och Leo framför Milwaukee.
Tanz, Golem
Tanz är Golems sjätte skiva, om man räknar in debut-ep:n från 2001. Fortfarande gäller etiketten klezmerpunk, även om jag tycker att de här påtvingade genreindelningarna kan vara fåniga. Men visst, Golem bottnar i klezmertraditionen och har bitvis samma energi och utlevelse som punken. Tanz känns ytterligare lite mer polerad än föregångarna, men särarten finns kvar, med fiol, dragspel och trombon som prominenta instrument. Och sångspråken är ofta blandade, vanligtvis mellan engelska och jiddisch.
Det är symptomatiskt, eftersom mitt musiklyssnande bottnar i en tioårsperiod från 1976 och framåt. Artisterna som slog igenom under punkens och new wavens år har fortsatt att göra musik, från Hynde till Paul Weller, Elvis Costello, Sting och hundratals andra.
"The stage is filled with thick gray hair", som Randy Newman konstaterar i en oförglömlig monolog på Live In London från 2011. En monolog som han avslutar med sången I'm Dead (But I Don't Know It). Det krävs en satirist som Newman för att verkligen visa hur sanningen ser ut. "No one is applauding at home", konstaterar han torrt.
Vi har ett musikklimat där folk i min ålder desperat klamrar sig fast vid musiken vi hörde när vi var unga. Ingenting kommer naturligtvis låta lika kraftfullt som det du hörde när du var 14 eller 16.
Samtidigt lovordas "classic rock" som sägs vara större än någonsin. Till exempel i den här tidningsartikeln. Det betyder att dinosaurierna från 60- och 70-talen (i enstaka fall även 50-talen) fortfarande åker runt på vägarna och drar folk till sina konserter. Det är pensionärer som spelar för pensionärer i många fall, men Rolling Stones eller Black Sabbath eller Fleetwood Mac drar också häpnadsväckande många yngre människor.
Detta är inte bara nostalgi och bakåtsträvan. Utan också ett tecken på att vi nu vårdar rockmusiken som något värt att bevara och att föra vidare mellan generationerna. Trots allt har det inte gjorts så många album som Exile On Main Street eller Rumours eller Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.
Detta om musikklimatet, för att sätta i perspektiv den lista över första halvårets bästa skivor jag presenterar nedan (utan inbördes ordning). Det säger lite om skivåret att det egentligen bara fanns fem skivor värda att nämna.
All Love's Legal, Planningtorock
Jag följer som nämns ovan inte med i vad som är trendigt eller hippt. Men till och med jag förstår att Planningtorock är extremt mycket 2014. Jam Rostron sjunger med förvrängd röst som kan tillhöra en man, en kvinna, vem som helst, låtar med titlar som Let's Talk About Gender, Baby. (Kongenialt tolkad av The Knife på Feministiskt initiativs trippel-cd som gavs ut i våras.) Egentligen den enda skivan i år som känns riktigt anmärkningsvärd.
Hens majestät AK von Malmborg, AK von Malmborg
AK von Malmborg leker också med könstillhörigheten, som titeln antyder. Men egentligen inte så mycket i albumets låttexter. Det kan i stället handla om en slags alternativ I natt jag drömde, där svenska städer bombas med napalm (Napalm över Stockholm) eller en svengelsk version av Gloomy Sunday kallad En gloomy sunday. Precis som på debutalbumet, Vår tids rädsla för AK von Malmborg, står det dock klart att Malmborg är en unik röst på den svenska populärmusikscenen.
The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett, Eels
Alla vi som är bekanta med Eels och dess enda permanenta medlem E vet att han egentligen heter Mark Oliver Everett och har en hel del "cautionary tales" som han berättade om i memoarboken Things The Grandchildren Should Know. Fadern, en briljant vetenskapsman, dog 1982, systern begick självmord och modern dog i lungcancer. Till råga på allt så omkom en kusin som var flygvärdinna på det plan som träffade Pentagon 11 september 2001. Detta har färgat Everetts musik som till och från varit väldigt mörk - tänk John Lennons Plastic Ono Band-skiva, anpassad för nutiden. The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett lyckas hålla samma höga nivå som fjolårets Wonderful, Glorious. Baksidan med Everetts höga produktionstakt är annars att allt material av nödvändighet inte riktigt når ända fram, kvalitetsmässigt.
The Both
Aimee Mann är en gammal favorit med en märkligt hög lägstanivå på sin produktion. I princip alla hennes skivor, med något enstaka undantag, torde platsa på min personliga 100-bästalista genom tiderna. Vuxen popmusik när den är som bäst. Ted Leo har jag personligen inte stött på tidigare men det står klart att Leo och Mann har mycket gemensamt, när de förenas som duon The Both. Debutalbumet finns faktiskt inte tillgängligt via normala svenska kanaler utan jag har kommit över det "på annan väg". Lite av en skandal att The Both inte når ut via normal distribution. För denna skiva är precis samma typ av smarta popmusik som Aimee Mann försett oss med via sin solokarriär. Länken ovan går till en Youtube-video där Mann och Leo framför Milwaukee.
Tanz, Golem
Tanz är Golems sjätte skiva, om man räknar in debut-ep:n från 2001. Fortfarande gäller etiketten klezmerpunk, även om jag tycker att de här påtvingade genreindelningarna kan vara fåniga. Men visst, Golem bottnar i klezmertraditionen och har bitvis samma energi och utlevelse som punken. Tanz känns ytterligare lite mer polerad än föregångarna, men särarten finns kvar, med fiol, dragspel och trombon som prominenta instrument. Och sångspråken är ofta blandade, vanligtvis mellan engelska och jiddisch.
torsdag 12 juni 2014
Ny ep från Polica
Polica släpper 22 juni eller 30 juni (beroende på vem man tror) ep:n Raw Exit, som är det första nya materialet sedan fjolårets utmärkta album Shulamith.
Du kan höra titellåten via videoklippet ovan.
Det verkar inte heller helt klarlagt om ep:n släpps som separat release eller enbart som en del av årets deluxeutgåva av just Shulamith. På svenska Itunes ser det ut som om man måste köpa hela Shulamith Deluxe för att få EP:n, men vissa musiksajter talar om att Raw Exit också släpps separat.
Vi lär få se när releasen närmar sig.
tisdag 10 juni 2014
Smakprov från J Mascis nya - som har ett releasedatum
25 augusti blir releasedatumet för J Mascis nya album Tied To A Star.
Nu finns också en låtlista klar, se nedan, liksom ett smakprov, Every Morning, se ovan.
Uppenbarligen är det en ganska akustisk linje som gäller när J Mascis kör sologrejor nu för tiden. Förra soloskivan Several Shades of Why var väldigt akustisk, på Every Morning finns både akustisk och elgitarr men det är den akustiska som är genomgående i hela låten. Inte olikt ett The Cure-spår som In Between Days.
1. Me Again
2. Every Morning
3. Heal the Star
4. Wide Awake
5. Stumble
6. And Then
7. Drifter
8. Trailing Off
9. Come Down
10. Better Plane
Nu finns också en låtlista klar, se nedan, liksom ett smakprov, Every Morning, se ovan.
Uppenbarligen är det en ganska akustisk linje som gäller när J Mascis kör sologrejor nu för tiden. Förra soloskivan Several Shades of Why var väldigt akustisk, på Every Morning finns både akustisk och elgitarr men det är den akustiska som är genomgående i hela låten. Inte olikt ett The Cure-spår som In Between Days.
1. Me Again
2. Every Morning
3. Heal the Star
4. Wide Awake
5. Stumble
6. And Then
7. Drifter
8. Trailing Off
9. Come Down
10. Better Plane
Nike & Röda Orkesterns nya album släpps i augusti
27 augusti är releasedatum för Nike & Röda Orkesterns andra album, Vi är alla.
Singeln Håll högt finns redan ute via allehanda digitala kanaler.
Jag förstår att bandets musik kan ge myrkrypningar, om du är allergisk mot något fyrkantiga politiska texter, men i sina bästa stunder är Nike & Röda Orkestern en frisk fläkt från punkens mer melodiösa dagar.
torsdag 5 juni 2014
Provlyssna på Tom Pettys nya
Tom Petty & The Heartbreakers släpper 29 juli nya skivan Hypnotic Eye, bandets första sedan 2010 års Mojo.
Omslaget ser du ovan och ett smakprov, American Dream Plan B, hittar du via denna länk till Rolling Stone.
tisdag 3 juni 2014
Ny singel av Jenny Lewis
Jenny Lewis nya album The Voyager släpps som tidigare skrivits 29 juli.
Fram till dess kan vi njuta av första singeln från albumet, Just One of The Guys, som släpptes på måndagen (2 juni) samt naturligtvis hennes spår från soundtracket till tv-serien Girls, Completely Not Me.
Fram till dess kan vi njuta av första singeln från albumet, Just One of The Guys, som släpptes på måndagen (2 juni) samt naturligtvis hennes spår från soundtracket till tv-serien Girls, Completely Not Me.
söndag 1 juni 2014
Alina Devecerski släpper nytt album
I en Expressenartikel avslöjar Alina Devecerski att hon börjar bli klar med ett nytt album.
Skivan har fått namnet Gnista & gas och ska släppas "i höst".
"Musiken är lite tyngre och mörkare den här gången. Mina största musikaliska förebilder har varit Depeche Mode och Prodigy. Och om man kan se ett tema så är det en mörk framtidsvision, där det ändå finns gnistor av hopp", säger Devecerski till Expressen.
Men vi har redan fått livstecken från just detta album, i form av Mina vänner med vapen som släpptes på F!-skivan och kan köpas på Itunes. Tydligen ska detta vara en demoversion av låten.
Och i dag (1 juni) spelar Alina Devecerski på Kentfest i Göteborg och söndag 15 juni på Kentfest i Stockholm.
Skivan har fått namnet Gnista & gas och ska släppas "i höst".
"Musiken är lite tyngre och mörkare den här gången. Mina största musikaliska förebilder har varit Depeche Mode och Prodigy. Och om man kan se ett tema så är det en mörk framtidsvision, där det ändå finns gnistor av hopp", säger Devecerski till Expressen.
Men vi har redan fått livstecken från just detta album, i form av Mina vänner med vapen som släpptes på F!-skivan och kan köpas på Itunes. Tydligen ska detta vara en demoversion av låten.
Och i dag (1 juni) spelar Alina Devecerski på Kentfest i Göteborg och söndag 15 juni på Kentfest i Stockholm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)