John Weldon Cale, mer känd som J.J. Cale, var aldrig någon linslus. Därför finns det ganska få skivomslag där han verkligen syns tydligt. Inte förrän 1983, med albumet #8, syntes han över huvud taget på skivomslagen och även då var det en ganska otydlig, dålig bild.
När To Tulsa And Back (se omslaget ovan) kom ut 2004, hade han haft ett åtta år långt uppehåll i skivutgivningen. Kanske var det därför han satt där på skivomslaget och såg lite lagom surmulen ut. Det var säkert ingenting han gjorde med glädje, men han kanske insåg att det fanns något att vinna på att hans fans lärde känna honom lite bättre.
To Tulsa And Back var också titeln på en filmad dokumentär som kom ut året efter skivan med samma namn. Där lärde vi oss att J.J. Cale var en kille som ägnade sig åt musik, med varierande entusiasm. Inte alltid glad i att turnera. Inte alltid glad åt att vara i studion. Han tog det mesta i sitt eget tempo, kort sagt. Det tempot var ganska sparsmakat.
Nu var han inte så himla improduktiv som man kan tro. Han skivdebuterade trots allt redan 1958 (under namnet Johnny Cale). Fram till 1966 fick han göra sex singlar, bland annat After Midnight som sedan skulle återkomma på hans albumdebut.
Albumdebuten kom 1972, med Naturally. Därefter följde produktiva år, med en skiva nästan varje år fram till 1983 års #8.
Det är också dessa åtta första skivor som härbärgerar nästan alla legendariska J.J. Cale-sånger. Cocaine, Magnolia, After Midnight, Carry On, Call Me The Breeze, Anyway The Wind Blows, Rock'n'Roll Records, Starbound, Crazy Mama, Lies, Cajun Moon, Sensitive Kind... Listan kan göras längre.
De caleska sångerna är omedelbart igenkännliga. Ofta korta låtar - framför allt i början var det ovanligt att låtarna klockade in på över 3 minuter - med ett minimalistiskt komp, gungande fram på ett försiktigt men obevekligt sätt. J.J. Cale kunde ha blivit gitarrhjälte - och blev det väl, för många - men han spelade aldrig en ton mer än vad som var nödvändigt. Sparsmakad var ordet.
För att vara en sådan egensinnig och originell artist, är det ganska märkligt att det var andra artister som gjorde att hans musik fick ett bredare genombrott. I första hand Eric Clapton, som spelade in Cocaine och After Midnight, men även exempelvis Lynyrd Skynyrd som gjorde Call Me The Breeze.
Utan J.J. Cale hade Mark Knopfler i Dire Straits aldrig fått sitt genombrott. Den plockande gitarrstilen hade han knyckt direkt från Cale, även om Knopfler mig veterligen aldrig gjort några Cale-covers på skiva.
I Sverige spelade kultartisten Bosse "Blomman" Blombergh in en rad covers på J.J. Cale-låtar, bland annat Rock'n'Roll Records (Jag skriver små knepiga låtar), Lies (Vals) och Cocaine (Heroin). Tyvärr finns inte Blommans skivor att få tag på längre. Mats Ronanders cover av Starbound (Stjärna) finns dock tillgänglig fortfarande.
Här finns J.J. Cales musik på Itunes
Här finns J.J. Cales musik på Spotify
