Rilo Kiley förbereder samlingsskiva

Först trodde alla att Rilo Kiley skulle återförenas och släppa en skiva med nytt material. Så kunde ett inlägg på bandets Facebook-sida tolkas.

"Record is almost finished, and artwork is nearly done", skrev bandet.

Men nu framkommer att det - enligt Pitchfork - handlar om en samling med tidigare outgivet material. "En samling med B-sidor", enligt frontkvinnan Jenny Lewis, som vi senast hörde i duon Jenny & Johnny. Den duon verkar inte så aktiv, eftersom webbsajten inte ens fungerar...

Harper Simon släpper andra skivan

Harper Simon, som gjort en av de bästa debutskivorna jag har hört, Harper Simon från 2010, släpper 25 mars sin andra skiva.

Skivan heter Division Street och är producerad av Simon tillsammans med Tom Rothrock, som tidigare producerat bland andra Beck och Elliott Smith.

Division Street ska enligt uppgift vara rockigare och ha fler elgitarrer än den gravt akustiska, lätt countryinfluerade debuten. Smakprovet Bonnie Brae, som du kan få gratis från Harper Simons officiella webbsajt, bekräftar åtminstone att elgitarrer finns där.

Debutskivan var väldigt "äpplet faller inte långt ifrån päronträdet", med tanke på att Harper Simon är son till Paul Simon. Kanske är nya skivan en frigörelseprocess? 

Titeln, Division Street, och temat på albumet är att huvudpersonen står inför ett vägval där hans liv kan gå mot ljuset eller mörkret, negativt eller positivt.

Läs mer här.

Brooke Waggoners nya släpps 5 mars

Det är nu officiellt att Brooke Waggoners tredje fullängdsskiva släpps 5 mars. Titeln är Originator och omslaget ser du ovan.

Låtlistan ser ut så här:

Shiftshape
Rumble
From The Nest
Ink Slinger
Squint
Perish
Welspryng
Waterlogged
Canticle
Mixin' With The Birdies
To Love

Årets bästa skivor: 1. Scrappy Happiness, Joel Plaskett och Provincial, John K. Samson

Okej, det är lite mesigt att inte kunna välja EN skiva som är årets bästa. Jag brukar kunna det. Även om det sitter hårt åt ibland. Men i år känns det som att de här två skivorna är årets bästa, av lite olika skäl. De kompletterar varandra på ett bra sätt.

Först det uppenbara, det är två kanadensiska artister, två artister som känner varandra och har turnerat tillsammans. Men Joel Plaskett och John K. Samson är också olika. Plaskett har en mer uppenbart humoristisk ådra, leker gärna med ord och toner i samma anda som, säg, Jonathan Richman. Plaskett är samtidigt en rackare på att skriva bra pop- och rockmelodier.

John K. Samson är till vardags sångare i indiehjältarna The Weakerthans och är allvarligare, mer seriös, även om han också har en lågmält humoristisk ådra. Han är Lennon, om Plaskett är McCartney, om ni förstår.

Bägge artisterna har gjort strålande skivor. Plasketts Scrappy Happiness är kul, fylld med poppiga rocklåtar med refränger du kan gnola med i redan första gången du hör dem. Provincial har också minnesvärda melodier, men handlar mer om stämningar. Skivan känns väldigt kanadensisk, som ett soundtrack till en independentfilm där miljöerna är gråa, snöslaskiga.

John K. Samson har gjort en av årets allra bästa låtar, The Last And, med en text om en kvinnlig lärare som haft en affär med rektorn, men sedan kastats åt sidan, förbrukad. En sorgsen, vacker sång som skulle kunna vara ett filmsynopsis, tänkt för... ja, Catherine Keener, kanske?

When I Write My Master's Thesis är Samsons andra sida, den poppigare, hittigare. En upptempolåt med ett maniskt gitarriff som sätter sig i skallen.

Joel Plaskett vrider och vänder på gitarrdriven poprock och lyckas hitta de där refrängerna och melodierna du trodde inte fanns, men som låter så självklara när de väl spelas.

Har du inte upptäckt kanadensisk indierock tidigare, så är det dags nu.

Årets bästa skivor: 2. When I'm President, Ian Hunter & The Rant Band
Årets bästa skivor: 3. Bag of Bones, Europe
Årets bästa skivor: 4. Life Is People, Bill Fay
Årets bästa skivor: 5. Rent förbannat, Ulf Lundell
Årets bästa skivor: 6. Maraton, Alina Devecerski
Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa
Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Årets bästa skivor: 2. When I'm President, Ian Hunter & The Rant Band

Det sägs att Ian Hunter fick en nytändning i sin karriär när den gamle vapendragaren från Mott The Hoople, Mick Ronson, kvitterade det jordiska. Det kan säkert stämma.

Säkert är att en artist som varit i hetluften så länge, naturligt nog har både toppar och dalar under en lång karriär och att Hunter för närvarande befinner sig på en formtopp.

When I'm President är en fantastiskt anspråkslös, trevlig och utmärkt liten rockskiva. Det är inte alla som har det lätta handlag som krävs för att leverera en högklassig platta med okomplicerad feelgood-rock. Det får inte bli för seriöst och det får inte bli för lättsinnigt. Ian Hunter klarar avvägningen perfekt.

Titelspåret är bäst, en riktig slagdänga i trivseltempo, men det finns inte en överflödig sång här. Hunter levererar textrader med sin raspiga pratsång medan bandet gungar på som om de spelade på en riktigt trevlig engelsk pub.

Visst kan jag ifrågasätta om When I'm President håller 2013 eller 2017, men just nu är det här förbannat trevlig lyssning.

Årets bästa skivor: 3. Bag of Bones, Europe
Årets bästa skivor: 4. Life Is People, Bill Fay
Årets bästa skivor: 5. Rent förbannat, Ulf Lundell
Årets bästa skivor: 6. Maraton, Alina Devecerski
Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa
Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Årets bästa skivor: 3. Bag of Bones, Europe

På Classic Rocks lista över årets bästa album hamnar Bag of Bones med Europe på en 16:e plats. Det är naturligtvis oerhört hedrande, med tanke på att Classic Rock är bibeln för alla som gillar hård rock och hårdrock. Kerrang är för mycket metal, Mojo handlar för mycket om skäggiga trubadurer.

Sweden Rock Magazine, som är det närmaste som Sverige kommer Classic Rock eller Kerrang, listar Bag of Bones som det 15:e bästa albumet i år.

Positiva omdömen har Europe fått från betydligt fler håll än bara Classic Rock och Sweden Rock Magazine. Bag of Bones nådde en andraplats på den svenska albumlistan och flera listplaceringar - dock betydligt mer modesta - i exempelvis Storbritannien (56), Tyskland (26) och Schweiz (18).

Det hörs på skivan att Europe hittat en position som de känner sig bekväma med. (Se även recensionen av konserten på Hovet, nedan.) Det är Deep Purple och Led Zeppelin som är de uppenbara influenserna, men det handlar inte om billiga plagiat utan om att hedra sina musikaliska rötter och utveckla dem till något eget.

Jag tror Europe är medvetna om att en kommersiell succé som The Final Countdown inte kommer att hända dem igen. I stället är de ett hårt arbetande rockband som jobbar vidare med det de är bäst på. Låt oss hoppas att vi får njuta av dem i många år till.

Årets bästa skivor: 4. Life Is People, Bill Fay
Årets bästa skivor: 5. Rent förbannat, Ulf Lundell
Årets bästa skivor: 6. Maraton, Alina Devecerski
Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa
Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Tryggt och underhållande av Europe

Europe är i en intressant position just nu. Efter sitt 13 år långa skivuppehåll gjorde de comeback 2004 med Start from the Dark. Med den och de efterföljande skivorna har de följt en ganska konsekvent linje, med tung, bluesbaserad rock, i Led Zeppelins och Deep Purples anda. Även om det finns nyansskillnader i exempelvis Secret Society från 2006 och årets Bag of Bones.

Nu får Europe kritikerrespekt i tidningar som Mojo och Classic Rock och har en hyfsad livekarriär i Storbritannien och vissa länder på kontinenten.

Hur är deras ställning i Sverige? Jo, även här finns kritikerrespekten, även om vissa dumhuvuden fortfarande tror att Europe bara är The Final Countdown.

På Hovet på torsdagskvällen är det ganska glest besatt på läktarna och arenan är redan från början avdelad. Kan det ha varit kanske 2 000 människor på plats? Rätta mig någon, om jag har fel. (Expressen hävdar att det var drygt 2 700 personer där.)

Publiken är hårdrockare och Medelsvenssons, medelåldern är relativt hög, skulle jag vilja säga. Några knattefans finns inte kvar, helt uppenbart.

Europe struntar blankt i att arenan är glest besatt och att publiken är hyfsat svårflirtad. De kör en rask 1-2-3-knock med de tre öppningsspåren från senaste skivan Bag of Bones - Riches to Rags, Not Supposed to Sing The Blues och Firebox. Två av låtarna från skivan, Demonhead och Doghouse, är några av kvällens absoluta höjdpunkter.

Men nog är det de gamla favoriterna som får mest publikjubel - Rock The Night får hela golvet att dra nävarna i luften, Carrie är allsångsfavorit och Superstitious sitter som en smäck - från den gravt underskattade uppföljande till The Final Countdown, Out of This World.

Dagen till ära, Luciadagen, spelar Europe också In The Future To Come, en av två låtar som bandet spelade när de vann Rock-SM, nästan på dagen 30 år tidigare (12 december 1982). Från andra skivan Wings of Tomorrow får vi Scream of Anger. Det är väl de två mest udda låtvalen under kvällen.

Det råder inget tvivel om att Europe trivs med tillvaron. De låter sannolikt bättre än vad de gjort någonsin tidigare. (Ett plus till ljudteknikerna som får tristarenan Hovet att faktiskt fungera, ljudmässigt.) Allting är väldigt tryggt, bandmedlemmarna framstår som ursympatiska samtidigt som de spelar prickfritt (kanske hade Ian Haugland en enda riktig miss under kvällen, men det kan också varit något tjall i mixningen). Joey Tempest svingar sitt mikrofonstativ som om han var 30 år yngre.

Tryggt kan vara tråkigt, det är sant. Men jag tyckte det var underhållande hela vägen. Europe hade varit värt ett fullsatt Hovet.

Årets bästa skivor: 4. Life Is People, Bill Fay

Det börjar bli en sport att hitta gamla original från 60- eller 70-talet, som inte gett ut en skiva sedan dess. Ju mer excentriska de är, desto bättre.

Bill Fay gav ut två skivor 1970 och 1971, sedan dröjde det till 2005 innan hans tredje album kom ut, bestående av inspelningar från senare halvan av 70-talet. Ett par samlingar har också släppts. "One of English music's best kept secret", skriver hans skivbolag, Dead Oceans.

Med Life Is People gör han sin "riktiga" tredje skiva. "Epic but never grandiose", om vi, återigen, lyssnar på skivbolaget. Jag kan hålla med. Flera av låtarna låter som moderna psalmer.

Det är inte uteslutet att 80-tals Van Morrison, i höjd med Common One och Inarticulate Speech of The Heart, hade hämtat många intryck från Bill Fay.

2012 års mest pastorala album.

Årets bästa skivor: 5. Rent förbannat, Ulf Lundell
Årets bästa skivor: 6. Maraton, Alina Devecerski
Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa
Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Årets bästa skivor: 5. Rent förbannat, Ulf Lundell

 

Det är fem år sedan Ulf Lundell släppte sin förra "riktiga" skiva, Omaha. En turné ställdes in, uppenbarligen efter att Lundell blivit utarbetad.

Sammantaget har pausen uppenbarligen gjort honom gott, för Rent förbannat är Lundells bästa skiva sedan Lazarus 2005. Möjligen rent av sedan Xavante, 1994.

Kritikerkåren har lämnat de förväntade omdömena - albumet är för långt, för mycket tungrövad boogierock etc. Kritikerna har uppskattat Lundells uppenbara nytändning och de arga texterna.

Jag kan bitvis hålla med om kritiken - herregud, kapa de sex sämsta låtarna och du har en strålande helhet. Vad gäller produktionen vill jag lyfta fram att Rent förbannat förmodligen är det smartast producerade Lundellalbumet sedan Män utan kvinnor (som producerades av Lars Halapi, den ende av Lundells producenter som ens gjort ett försök att lyfta Lundell bortom dennes trygghetszon).

Produktionen på Rent förbannat är väldigt luftig, med rum för finesser. Inte för att det finns särskilt mycket finesser att lyssna på, men Andreas Dahlbäck på trummor slänger in en och annan variation som man kanske normalt inte hör på ett Lundellalbum.

Även låtmaterialet bjuder på variation, från rockrökare som Skiten vinner och Schabbelbabbel till vackra ballader som Nattvakten stjäl och midtempo-poppare som Moln utan minnen. De två senare är albumets riktiga höjdpunkt och två av de bästa låtar Lundell skrivit på 2000-talet.

Det är textmaterialet som alltid varit Lundells starkaste sida, om vi generaliserar en aning. På Xavante skrev han om den tidens borgerliga regering och konsekvenserna av den förda politiken. Då satte han sig ofta i de drabbades position. Den här gången låter det som om det faktiskt är personen Ulf Lundell som riktar sig till makthavarna.

Albumets nyckelsång är FBL II (FBL = Folket bygger landet), där Lundell sjunger att "de säger att folket bygger landet, men jag vet inte längre om det kan vara sant". Han låter uppgiven, men han fortsätter att sjunga. Det är först om Lundell slutar sjunga som det finns skäl att vara riktigt orolig.

Årets bästa skivor: 6. Maraton, Alina Devecerski
Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa
Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Smakprov från Golems nya album

Golem arbetar uppenbarligen på ett nytt album, bandets femte fullängdare. Här är smakprovet Dreydele, släppt lagom till chanukka.

Årets bästa skivor: 6. Maraton, Alina Devecerski

Om jag lyssnar på Maraton av Alina Devecerski - tio låtar som klockar in kring halvtimmen - så följer, i min Itunes, Allan Edwall och hans eftertänksamma visor. Man kan tycka att det musikaliska avståndet är stort, men så är det inte. Samma svenska - europeiska, egentligen - vemod i Edwalls musik som i Devecerskis.

Alina Devecerski har gjort en strålande debutskiva, fylld av attityd, pophakar men också detta vemod. Det e dark nu är en genial låttitel och en bra beskrivning av stämningsläget. Facka ur, Ikväll skiter jag i allt, Alla krigar som du... Devecerskis karaktärer i texterna stretar på trots ett hopplöst läge.

Nu hävdar jag inte på något sätt att Alina Devecerski är en medvetet politisk artist, men Maraton är en mycket bra beskrivning av läget i Sverige 2012.

Först när jag hörde skivan så fick jag associationer till en ung Magnus Uggla. Kanske är det den snygga gapigheten, tuffheten och de svenska texterna. Efter att ha umgåtts med Maraton i några veckor inser jag att liknelsen med Uggla inte är klockren, men i skildringarna av ungdomslivet har de saker gemensamt.

Det är oundvikligt att nämna Jocke Berg. Han har varit med och skrivit två av skivans bästa spår, Ärligt talat och Krigar precis som du. Jag är ingen stor Kent-fan, snarare precis tvärtom, men jag kan beundra deras hantverksskicklighet. Även Jocke Berg har det där vemodet i sitt låtskrivande.

Jag tror Alina Devecerski har en enorm potential och kan bli vår nästa... vad som helst, egentligen. Hon kan nog lyfta bortom popfacket redan inom ett par album. Det ska bli enormt spännande att följa denna artistiska utveckling.

Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa
Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Omslaget till Osslers nya

Nu finns skivomslaget till Osslers nya skiva, Stas, som släpps 30 januari.

Även låtlistan är nu publicerad, och låtordningen blev som följer:

Hundön
Tysk höst
Skönhet i förfall
Fåglar faller
Grisarna och flugorna
Huset vid sjön

Tiden lider
Fars dag
Solen och ängeln
Partisanen

Årets bästa skivor: 7. Can't Stop, Issa

Jag hade aldrig hört talas om Issa innan hon släppte skivan Can't Stop, en fullständigt oemotståndlig samling av covers på tung, melodiös rock.

Isabell Översveen, som den norska sångerskan är döpt till, valde medvetet halvokända sånger från band som Regatta, Tower City och Aviator. Band som i många fall inte existerar längre och inte har någon självklar plats i folks medvetande. Det visar att det finns dolda pärlor lite överallt i musikhistorien.

I Issas händer blir de här låtarna ett ovanligt helgjutet album. Om du bara ska testa ett enda smakprov så är det den makalösa versionen av Just A Wish, en låt som 21 Guns gjorde i original. Det blir nästan parodiskt när Issa gör en så publikfriande tonartshöjning att Carola skulle ha spräckt brallorna av avund. Fullständigt lysande.

Det här albumet hade kunnat bli fullständigt ointressant, en samling okända sånger ur en ganska bespottad genre. I stället blev det årets gladaste överraskning som gör att jag kommer att fortsätta följa Issa med stort intresse.

Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin
Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Årets bästa skivor: 8. All Fall Down, Shawn Colvin

Shawn Colvin är inte särdeles produktiv. Hennes debutskiva Steady On kom för 23 år sedan och hennes senaste skiva, All Fall Down, är bara hennes åttonde studioskiva och då har två av dem (Cover Girl och Holiday Songs and Lullabies) mest bestått av covers.

Colvins lägstanivå är förbluffande hög. Jag håller en handfull av hennes skivor som mina absoluta favoriter, alla kategorier. När jag äntligen fick se henne live, på Debaser Medis för tre år sedan, så var det en stor höjdpunkt.

2012 har varit ett stort år för Colvin. Förutom första studioalbumet på sex år så har hon släppt självbiografin Diamond In The Rough. Boken ska definitivt läsas parallellt med att du lyssnar på All Fall Down. Inte för att skivan är särskilt självbiografisk i sig, men för att det berikar upplevelsen av bägge verken.

All Fall Down är av samma höga kvalitet som Colvin vant oss vid, men jag rankar den ändå snäppet lägre än A Few Small Repairs och Whole New You, hennes två allra bästa skivor. Varför? Tja, kanske för att skivan saknar de där riktiga diamanterna till låtar. Det finns många bra låtar, men ingen Sunny Came Home, ingen Shotgun Down The Avalanche, ingen I'll Say I'm Sorry Now och ingen Wichita Skyline.

Shawn Colvins styrka är att hon gör skivor som håller. Det är ingen risk att du lyssnar på All Fall Down om fem år eller femton år och plötslig tycker att den låter daterad.

Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.
Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Årets bästa skivor: 9. I Bet On Sky, Dinosaur Jr.

För mig var J Mascis fjolårsskiva Several Shades of Why väldigt viktig när det gällde att förstå Mascis och Dinosaur Jr.

Jag ska erkänna att jag tidigare mest hört gitarrsolon när jag lyssnat på Mascis, oavsett i vilken konstellation han spelat. Vilket är bra, men Several Shades of Why lyfte fram melodierna, de ofta väldigt melankoliska melodierna, på ett sätt som jag hade missat fram till dess.

I Bet On Sky är bitvis traditionell Dinosaur Jr., men också, tror jag, påverkad av att J Mascis och hans kamrater insett att det inte är absolut nödvändigt att hela tiden vrida upp förstärkaren till elva och köra sjuminuterssolon.

Det saknas inte gitarrsolon, men det saknas inte heller bärande melodier. Watch The Corners, första "singeln" som gavs bort som gratis MP3:a, är bland det hittigaste bandet skrivit. Lou Barlows Rude är nästan uppsluppen.

Det är givetvis J Mascis släpiga stämma och mustiga gitarr vi vill höra mest och då är I Bet On Sky en garanterad vinstlott.

Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Årets bästa skivor: 10. A Different Kind of Truth, Van Halen

Ah, svårigheten att återförena gamla rockgrupper... Vi vet vad som hände när Kiss återförenade originalsättningen. Det gick bara några år sedan var allting elände igen.

När Black Sabbath skulle återförenas fick gitarristen Tony Iommi cancer och trummisen Bill Ward ville inte vara med. Han tyckte han fick för dåligt betalt. Det har väl inte sagts rätt ut, men det känns som om övriga medlemmar var osäkra på om Ward skulle klara jobbet. 

Med Van Halen har det varit rätt skakigt ända sedan nyheten aviserades om att David Lee Roth skulle återvända. De mest lojala fansen ville ha en riktig återförening, det vill säga att basisten Michael Anthony också skulle välkomnas tillbaka. Men nej, det är "Eddies fat kid" (epitetet som de allra elakaste fansen givit honom), Wolfgang van Halen som spelar bas i bandet nu för tiden.

När turnén drog i gång i somras började rykten gå ganska omedelbart om att David Lee Roths återinträde inte gått direkt smärtfritt. "De hatar varandra", sade en källa. "The band is getting along famously", kontrade David Lee Roth, när 31 spelningar just ställts in. Skälet till de inställda spelningarna var att "we bit off more than we could chew". Turnén ska återupptas under 2013, enligt bandet.

Vad gäller konserterna så är det mest oroväckande att David Lee Roth uppträder i headset. På de här Youtube-bilderna ser han ut som en ovanligt extrovert IT-direktör.

Och just det, Eddie Van Halen fick opereras akut för divertikulit - inflammation i tjocktarmen. Som om allt annat inte räckte, liksom.

I ljuset av detta så var comebackskivan en fantastisk framgång. A Different Kind of Truth, bandets första skiva sedan 1998 och första skivan med David Lee Roth sedan 1984, fick övervägande positiva recensioner och har nått goda kommersiella framgångar - i en tid då det sägs vara omöjligt att sälja skivor ens för framgångsrika artister - bland annat en 2:a plats på Billboardlistan. En och annan svensk kritiker har rackat ned på plattan, men de flesta verkar faktiskt vara överens om att det låter oväntat bra om Van Halen på comebackskivan.

De som är kritiska brukar påpeka att sju av låtarna skrevs redan på 70-talet eller baseras på material från den perioden - däribland Big River, Tattoo, She's The Woman och Stay Frosty, de absolut bästa låtarna på skivan (de tre sistnämnda var dessutom de tre singlar som släpptes från skivan).

Den debatten måste jag erkänna att jag struntar blankt i. För mig får gärna artister släppa skivor med låtar som är skrivna för 100 år sedan, om de blir så här bra. A Different Kind of Truth är fylld av det som gör Van Halen till ett av jordens bästa rockband. Massor av vassa gitarrer från Eddie Van Halen, mullrande trummor och bas från Alex och Wolfgang och tonvis med attityd från David Lee Roth, som uppenbarligen trivdes utmärkt åtminstone under skivinspelningen.

För mig placerar sig A Different Kind of Truth mycket bekvämt i (den digitala) skivhyllan, bredvid Van Halens övriga album. Hade skivan kommit ut 1979 eller 1983 hade vi räknat den som en klassiker.

Mest spelade låtar i november

De här låtarna har jag lyssnat oftast på i min Ipod under november månad:

1. Wall of Sound, Kiss
2. Almost Fare, Dinosaur Jr.
3. Just A Wish, Issa
4. When I'm President, Ian Hunter & The Rant Band
5. When You're Gone, You're Gone, Amy Ray
6. När regnet är över, Anders F Rönnblom
7. Charmer, Aimee Mann
8. There Is A Valley, Bill Fay
9. Little Hitler, Everything But The Girl
10. Stolt men inte nöjd, Stefan Sundström