Omslaget till Monster

Kiss nya skiva Monster släpps som bekant 15 oktober. Nu finns omslaget offentliggjort, liksom låtlistan. Skivan går att förbeställa via Itunes.

Omslaget har varit föremål för minst sagt het diskussion på debattforumet på Kissfaq.com. Frågor som ställts har exempelvis varit:

- Varför är Kiss-logotypen inte centrerad? (Ja, det ser för taskigt ut, förmodligen är det riktiga omslaget bättre kalibrerat.)
- Varför ser Tommy Thayer ut som om han väntar på bussen? (Ja, han ser verkligen fullständigt ointresserad ut. Har han handen i fickan? Har hans kostym ens fickor?)
- Varför försöker Eric Singer se macho ut?
- Står Gene Simmons i profil för att dölja vissa "fat issues"?

Dessa låtar finns på skivan (Hell or Hallelujah är redan släppt som singel):

1. Hell or Hallelujah
2. Wall of Sound
3. Freak
4. Back to the Stone Age
5. Shout Mercy
6. Long Way Down
7. Eat Your Heart Out
8. The Devil Is Me
9. Outta This World
10. All for the Love of Rock & Roll
11. Take Me Down Below
12. Last Chance
13. Right Here Right Now

Första Jeff Lynne-albumet sedan 2001

2001 släpptes Electric Light Orchestras senaste (sista?) album. Zoom blev ett hyfsat stort fiasko och var ju egentligen ett soloalbum av Jeff Lynne. (Den enda övriga "riktiga" ELO-medlemmen som deltog var Richard Tandy som spelade keyboard på endast ett ynka spår, inledande Alright.)

Nu gör Lynne comeback på skivfronten, 22 år efter sitt senaste, och hitintills enda officiella, soloalbum, Armchair Theatre.

Det säger en hel del att varken Zoom eller Armchair Theatre finns att tillgå via Itunes eller Spotify.

Tyvärr är Long Wave, som nya skivan heter, en besvikelse redan innan vi hört den eftersom skivan innehåller tolv coverlåtar och inget nyskrivet material av Jeff Lynne själv. Jag har åtminstone ingen större längtan efter att höra Lynne sjunga Charlie Chaplin (Smile), Roy Orbison (Running Scared) eller Chuck Berry (Let It Rock).

Faktum är att jag nästan mer ser fram emot höstens andra Jeff Lynne-skiva, Mr. Blue Sky - The Very Best of släpps under Electric Light Orchestra-namnet och innehåller nyinspelade versioner av gamla ELO-örhängen som Mr. Blue Sky, Evil Woman och Do Ya (som du kan höra här, på Spotify, redan nu).

Springsteen vinner

Ungefär 40 minuter in i Bruce Springsteens lördagsspelning på Ullevi faller konserten in i ett trist avsnitt.

Men det är ett styrkebesked att tristessperioden varar i knappt tjugo minuter (någonstans kring den evighetslånga My City of Ruins) innan Springsteen slänger in The River och Because The Night, och så är vi alla pigga och alerta igen.

Konsertstarten är helt rätt; med Who'll Stop The Rain, The Ties That Bind och Out In The Street. En tidig humörhöjare är I'm Goin' Down.

Avslutningen är så där monumental att man plötsligt fattar att Bruce Springsteen spelar i en helt egen liga. Vi får låtar som Born In The USA, Backstreets, Dancing In The Dark innan det blir dags för en känslosam Jungleland, som en hyllning till Clarence Clemons.

Sedan är det naturligtvis allmänt kaos i sista sången, Twist and Shout. Därefter är det väl ingen som inte förstår alla spaltkilometer som kvällstidningarna publicerar.

Ny skiva av Beth Nielsen Chapman

Beth Nielsen Chapman gjorde 2010 års kanske mest AOR-mässiga skiva, med Back To Love. Så välproducerad att P4-människor måste ha fått ståpäls.

Tyvärr tar hon ett brejk från vuxenmusiken för att 22 september släppa The Mighty Sky, en skiva med barnsånger. Ämnet är astronomi och sångerna har käcka titlar som Rockin' Little Neutron Star och Through Hubble's Eyes.

Det verkar dröja innan Beth Nielsen Chapman kommer tillbaka till radiorocken, för dessutom färdigställer hon nu en skiva med sånger på sanskrit (!), med någon slags koppling till yogavärlden.

Tjuvlyssning på Toni Holgerssons nya

19 september släpps Toni Holgerssons nya skiva Sentimentalsjukhuset.

Jag har ju förhoppningar om att detta är en skiva i nivå med Zigenaren i månen eller Blå andetag.

Sentimentalsjukhuset är nio spår om bland annat "tonårstjejer på järnvägsspår, saknaden i en näras död...", enligt pressreleasen.

När jag tjuvlyssnar på skivan inser jag att en av de största grejorna är att Toni Holgersson gör en cover på gravt underskattade Ronny Carlsson. Holgersson gör Poste Restante till en ballad i egen anda, i stället för det reggaekomp som Carlsson själv valde. (Det har till och från ryktats om comeback för Ronny Carlsson, men tyvärr finns inga tecken på att det skulle bli verklighet - om jag nu inte missat något på sistone.)

Sentimentalsjukhuset är ballader rakt igenom, en riktig höstskiva som egentligen kräver mulna, mörka dagar med prasslande gula och röda löv på marken.

Ny skiva av Rickie Lee Jones

Det är tre år sedan Rickie Lee Jones släppte Balm In Gilead, en so-so skiva som delvis byggde på gammalt material.

Uppenbarligen har hon inte fått fart på låtskrivandet, för 28 augusti släpps The Devil You Know, ett album fyllt med covers.

Det är ju inte så att hon inte gjort covers tidigare; minns My Funny Valentine, Under The Boardwalk, Showbiz Kids, med flera. Men ett helt album? Hm...

Ett par av låtarna känns väntade, som Only Love Can Break Your Heart av Neil Young eller The Weight, The Bands gamla örhänge. Producenten Ben Harpers Masterpiece och Rolling Stones-valet Play With Fire är kanske mindre väntade. (Jones sjunger även den mer kända Stones-dängan Sympathy For The Devil, som du kan provlyssna på här.)

Rickie Lee Jones gamla flamma Tom Waits får dock inte bidra med någon låt, vilket jag antar hade varit en sensation.

Men ändå; gubbar. Rickie Lee Jones sjunger enbart gubbars låtar. Vilket väl också är lite intressant.

Ny bok av Denise Mina

Nu i juli månad har Denise Minas tionde roman släppts, den tredje i serien om kriminalpolisen Alex Morrow. Den heter Gods and Beasts.

Även om jag tycker att Mina ännu inte har överträffat hennes tre första romaner (Garnethilltrilogin) så är hennes böcker i regel säkra kort.

Frågan är om denna bok är den sista om Alex Morrow, eftersom Denise Mina verkar skriva i trilogiformatet? (Med undantag för romanen Sanctum som var fristående.)

Bob Dylans 35:e album heter Tempest

Tempest är titeln på Bob Dylans nya, 35:e studioalbum.

Skivan släpps 11 september. Senast Dylan släppte ett album 11 september (Love and Theft) var 2001. Låt oss hoppas att denna 11 september blir lite mindre dramatisk.

(PS: Verkar som att svenska releasedatumet är 12 september - so I guess we're safe. Puh!)

Låttitlarna är:

1. Duquesne Whistle
2. Soon After Midnight
3. Narrow Way
4. Long and Wasted Years
5. Pay In Blood
6. Scarlet Town
7. Early Roman Kings
8. Tin Angel
9. Tempest
10. Roll On John

Sofi Oksanen släpper ny bok i augusti

(Foto: Toni Härkönen)

I augusti släpps Sofi Oksanens fjärde bok, Kun kyyhkyset katosivat (ung. När duvor förlorade). Förstaupplagan har tryckts i 100 000 exemplar, enligt uppgift mer än någon annan finsk bok tidigare.

Förväntningarna är stora - tredje boken Puhdistus (svenska titeln, Utrensning) har i dagsläget sålt över en miljon exemplar och är utgiven på över 40 språk. Oksanen har fått en rad priser - Finlandiapriset, Runebergspriset och Nordiska rådets litteraturpris.

I senaste numret av tidskriften Parnass nämner Ebba Witt-Brattström Oksanen som en tänkbar framtida Nobelpristagare.

Det verkar inte vara klart när Kun kyyhkyset katosivat kommer på svenska. Jag skulle tippa att den kommer i höst.

Lyssna på Shawn Colvin på World Cafe

NPR:s program World Cafe låter Shawn Colvin sjunga tre låtar och prata lite kring dem.

Svårt lyssningsvärt, klicka här.

Tjuvlyssna på Jimmy Cliffs nya

På måndag släpps Jimmy Cliffs nya skiva, Rebirth.

Cliff har släppt ett 30-tal skivor sedan debuten 1968 och Rebirth är hans första album sedan 2004 (han släppte en ep tidigare i år).

På Rolling Stones sajt kan du tjuvlyssna på nya skivan.

Miranda Hart släpper ny bok

Brittiska superroliga komikern Miranda Hart släpper i oktober en ny bok, uppenbarligen med titeln Is It Just Me? Videon om boken (se ovan) är i alla fall skoj.

Halvårsrapport

Första halvåret 2012 är till ända. Vad har vi lärt oss så här långt? Som vanligt, ingenting. Men vi har lyssnat på en hel del musik, i alla fall. Och förvånansvärt mycket av denna musik är riktigt bra.

Skivan jag har lyssnat allra mest på under första halvåret är nog Scrappy Happiness av Joel Plaskett. Han har en förmåga att hitta refränger och hookar som fastnar som tuggummi. Är det därför årets bästa skiva, hittills? Nja, det är inte säkert.

Plasketts landsman (Kanada), John K. Samson, som till vardags är sångare i The Weakerthans, släppte sin soloskiva Provincial. En handfull av låtarna hade vi redan hört på EP-skivorna City Route 85 och Provincial Road 222. Det gjorde inget, Provincial är en alltigenom njutbar upplevelse för den som brukar gilla The Weakerthans känsliga rock.

I avdelningen tyngre rock har jag glatts åt Van Halens A Different Kind of Truth och Europes Bag of Bones. Van Halen hade jag höga förhoppningar om, Europe är mer av en överraskning. Framför allt hörs det att Joey Tempest och hans kollegor verkligen har kul. 

Counting Crows skiva med coverlåtar, Underwater Sunshine (Or What We Did On Our Summer Vacation), har jag också lyssnat flitigt på, även om inte så mycket stannar kvar efteråt. Detsamma kan nog sägas om Bruce Springsteens Wrecking Ball. Kul när man väl lyssnar på den, men man längtar inte direkt efter att höra den igen. 

Shawn Colvins All Fall Down är självskriven som en höjdpunkt. Om du läser hennes likaledes nyutkomna memoarer Diamond In The Rough, så får du en helhetsupplevelse. (Och kan bland annat konstatera att hon på All Fall Down nu äntligen inkluderar American Jerusalem, som var en av låtarna på hennes första demotejp som skickades in till skivbolaget.)

Slutligen måste jag nämna One Day I'm Going To Soar av Dexys, som än en gång visar att Kevin Rowland är en av få verkligt originella artister inom ramen för den ganska traditionella pop/rock/soul-världen.

Besvikelser? I've had a few. 

Smashing Pumpkins gjorde 2010-2011 tio utmärkta låtar som de skänkte bort gratis via sin sajt, inom ramen för projektet Teargarden by Kaleidyscope. Sedan när det blev dags att spela in nya sånger inom ramen för ett traditionellt album, Oceania, så gick Billy Corgan bort sig fullständigt. Pretentiöst och trist. 

Paul Wellers nya skiva Sonik Kicks och The Hold Steady-sångaren Craig Finns soloalbum Clear Heart Full Eyes stod ut mest för att de var så icke-anmärkningsvärda. Synd på så rara ärtor.

Ny singel och nytt album av AK von Malmborg

AK von Malmborg gjorde 2010 års bästa album, trots att det släpptes i december 2009.

Vår tids rädsla för AK von Malmborg var och är den bästa svenska popskiva jag hört sedan, jag vet inte när.

Nu kommer AK von Malmborg tillbaka, med ett album i höst. Titel och releasedatum verkar inte finnas klart. En singel har redan släppts, nämligen Hoppets stjärna, vars trevliga videofilm du ser ovan.

Omslaget till Peter LeMarcs nya

26 september släpps Svag doft av skymning, Peter LeMarcs 15:e studioalbum.

Så här (se ovan) ser omslaget ut. Via denna länk kan du höra ett smakprov på skivan.

Oh god, it's crap

Nej, jag har inga förväntningar på Kiss nya skiva, Monster, som släpps i oktober.

Kanske hade jag ändå hoppats att första singeln Hell or Hallelujah, som släpptes i dag, 2 juli, inte skulle vara så uppenbart usel.

Jag var heller aldrig särskilt förtjust i Sonic Boom. Det var något lätt antiseptiskt över den skivan. Som om gitarrljudet tvättats för att få den där radiovänliga klangen.

Det är lite samma sak med Hell or Hallelujah. Det är förment rockiga gitarrer, dånande trummor och Paul Stanley gör sitt bästa vid sångmikrofonen (med stöd av Gene Simmons i bakgrundskören). Ändå låter det komplett o-rockigt. Som ett Kiss-coverband. Det är lite ledsamt.

Mest spelade i juni månad

I juni har jag lyssnat mest på dessa låtar i min Ipod:

1. Gotsta Get Paid, ZZ Top
2. All Fall Down, Shawn Colvin
3. Lightning Bolt, Joel Plaskett
4. We Take Care of Our Own, Bruce Springsteen
5. Deuce, Kiss
6. Ballad of Spider John, Willis Alan Ramsey
7. Lazy Afternoon, Bree Sharp
8. Tiden jagar oss alla, Dag Vag
9. Quasar, Smashing Pumpkins
10. Caravan, Joe Jackson