På lördagen spelade Anders F Rönnblom med band på Victoriateatern i Malmö.Upplägget var att spela hela albumet Ramlösa Kvarn - Anders F:s andra skiva från 1972, som återutges på cd 15 februari.
Sagt och gjort: låt efter låt avverkades i relativt originaltrogna versioner. Lika hurtigt som på skivan lät det inte, utan lite mer jämntjockt.
Och här blir jag tvungen att lägga in ett stycke i efterhand för att förklara vad jag menar med jämntjockt. Anders F och hans band har - som så många artister - en tendens att vilja omdefiniera sina gamla låtar. Det är inget fel i det. Tyvärr innebär det oftast att göra låtarna långsammare och mer akustiska. Sångmelodierna brukar göras om så att de gamla melodikrokarna som publiken känner igen försvinner och ersätts med mer neutrala och mindre lättnynnade melodier. Jag vet att allt detta är något slags signal om att en artist har integritet och minsann inte flörtar med nostalgi. Tyvärr gör det allting tristare också. Ibland saknar jag gammalt hederligt publikfrieri. Det kan nämligen också kallas artisteri.
Efter paus blev det greatest hits - inte i konventionell bemärkelse, men en gedigen genomgång av de senaste årens livefavoriter, som Jazz, Kungarike, Lagom hårt och Hon sköt en yuppie idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar