Hyllat band håller måttet

Svenska electronicabandet Little Dragon är hyllade överallt och kan mycket väl få sitt publika genombrott med Ritual Union som släpptes i veckan.

Skivan är inte helgjuten, så starka låtar har bandet ännu inte.

Little Dragon är väl egentligen roligast när de leker synthpop á la 1982, som Shuffle A Dream.

Skivor vi minns

Det är aldrig lätt att vara ett one hit wonder. 1997 höll alla på att bli tokiga eftersom Brimful of Asha, av Cornershop, spelades jämt och överallt. En del förutspådde stora saker.

2000-talet har endast inneburit tre skivor för Tjinder Singh och Ben Ayres. Den senaste skivan kom så sent som i år. Cornershop and the Double 'O' Groove Of... finansierades delvis av fansen, via Pledgemusic.

Oavsett hur spännande den nya musiken är, så återvänder jag gärna till When I Was Born For The 7th Time, cd:n där Brimful of Asha finns med. En ruskigt småtrevlig, mycket nutidsbrittisk skiva.

Gigantisk Smiths-box

3 oktober släpper Rhino en gigantisk box med The Smiths, med i princip allting som bandet gav ut.

Förutom remastrade versioner av bandets fyra studioalbum (The Smiths, Meat Is Murder, The Queen Is Dead, Strangeways Here We Come) ingår liveskivan Rank och de tre samlingarna Hatful of Hollow, The World Won't Listen och Louder Than Bombs.

Samtliga dessa åtta skivor kommer också i vinylutgåvor i boxen. Inte nog med det, bandets samtliga 25 singlar finns i boxen, liksom en dvd med alla musikvideor.

Ja, plus en massa annat skräp naturligtvis.

För alla som inte vill lägga över 3 000 kronor på den löjligt gigantiska boxen, så kommer de remastrade skivorna även släppas som separata utgåvor.

Gene, you big old softie

"... du är den enda vän jag har. Du är den enda jag älskar..." Näppeligen ovanliga ord vid ett frieri. Men något av högoddsare när mannen som friar är Gene Simmons, 61, basist i Kiss.

Simmons har genom hela sin karriär gjort tydligt och klart att giftermål är för dumskallar som inte vill fortsätta att ha sex med tusentals kvinnor. Monogami är inte för män, bla bla bla.

Personligen har jag alltid tyckt att Gene Simmons verkar vara en stor idiot vid sidan av scenen och skivstudion. Därför kan vi väl hoppas att det kommande giftermålet med flickvännen sedan 28 år, Shannon Tweed, gör att han växer upp, lagom till pensionen.

Tidlös gitarrock

Jag prioriterar konstant fel. Således var jag inte på Göta Källare när Dinosaur Jr. spelade tidigare i somras.

Men J Mascis fantastiska soloalbum som kom ut i våras har fått mig att plocka fram gamla skivor, bland annat Dinosaur Jr:s Without A Sound.

Även J Mascis & The Fogs två skivor More Light och Free So Free har snurrat flitigt i Ipoden.

Ny roman av Philip Hensher

En gång i tiden var det musik som gav den där pirrande känslan. Att bära hem en ny skiva med en favoritartist och ha enorma förväntningar innan nålen skulle landa på vinylen. Det kunde vara ett nytt mästerverk som låg i skivpåsen.

Ny musik fungerar inte så längre, åtminstone inte för mig. I stället är det litteratur som tagit den rollen. Således kan jag bli alldeles till mig över tanken att Philip Hensher precis släppt sin nya roman King of The Badgers.

Det beror på att Henshers förra roman, The Northern Clemency, är en av de absolut bästa böcker jag läst.

Det är få böcker jag blir riktigt tagen av, The Northern Clemency är en av dem. Boken följer två familjer från det att barnen är små till dess de är vuxna och har skapat sig sina egna liv. Men mest av allt verkar den handla om undertryckta känslor och att saker och ting aldrig blir som man hoppas och tror.

Det återstår att se om King of The Badgers håller samma höga klass.

Kontroversiellt skivomslag?

Få ifrågasätter Steve Reichs rätt att skriva ett verk som heter WTC 9/11 och handlar om terrorattackerna.

Men omslaget till skivan, där Kronos Quartet tolkar verket, har blivit hett omdebatterat. Omslaget bygger på Masatomo Kuriyas fotografi av det andra planet på väg mot World Trade Center.

Som alla minns var 11 september 2001 en solig dag med klarblå himmel, men på Reichs skivomslag är himlen mörk, dyster, liksom sotad av den rök som kommer från det redan brinnande tornet.

Skivan släpps den 6 september. På NPRs hemsida kan du läsa mer om debatten om skivomslaget.

Oväntat bra

Sitcomserien Mike & Molly överlevde sin första säsong i USA och har nu kommit till Sverige (sänds i Kanal 5, måndagar kl. 22.00). Säsong två sänds i USA med start i höst.

Seriens upphovsman Chuck Lorre har tidigare gett oss bland annat Grace Under Fire (som sänts i Sverige med den löjliga titeln Inte bara morsa), 2 1/2 Men och The Big Bang Theory.

Mike Biggs och Molly Flynn är två tjockisar, för att beskriva det förenklat. Mike (Billy Gardell) är polis och Molly (Melissa McCarthy, nu aktuell i den hysteriskt hypade filmen Bridesmaids - finns det en jävla kultursida som inte har haft en djuuuup artikel om filmen?) är lärarinna.

Staden är Chicago och naturligtvis har både Mike och Molly tokroliga vänner och familjemedlemmar (extra poäng till Mollys syster Victoria, spelad av Katy Mixon, som jobbar som sminkös vid en begravningsbyrå och älskar marijuana).

Chuck Lorres handlag är osvikligt. De två första avsnitten kändes lite skakiga, men nu rullar (no pun intended) serien på riktigt bra.

Kate Bush släpper ny skiva i november?

Enligt EMI Australias chef Mark Poston släpper bolaget en ny skiva med Kate Bush i höst.

- Of course, you can never be sure with Kate Bush. She does things at her own pace. But we've been told to prepare for a November release, säger han till Star Observer, som citeras av NME.

Så sent som i maj släppte Bush en skiva med nyinspelningar av gamla låtar, Director's Cut. Skivan har - kanske något oväntat med tanke på att låtarna är gamla - varit en försäljningsmässig framgång, med bland annat en andraplats på topplistan i Storbritannien.

Ulf Lundells nya look

Keps, helskägg, rutig skjorta och - är det? - en ganska rejäl kagge. Ulf Lundells nya look blev ett samtalsämne när han tog emot Orusts stora Evert Taube-pris i samband med Taubespelen på Ängön.

På Bohusläningen kan du skåda in looken.

Randy Newman spelar och berättar

På NPRs hemsida kan du ta del av 40 minuters spelning och samtal med Randy Newman.

Förutom att Newman är en briljant låtskrivare, sångare och pianist så har han också en underbart syrlig humor.

Ett ämne som kommer upp under diskussionen är varför så många 70-talsartister fortfarande är aktiva.

- I think that there are more people from the 70's out there than from the 80's. I can't prove it, but...

Newman är aktuell med Randy Newman's Songbook Vol. 2, nyinspelningar av gamla låtar med enbart piano och röster.

Newman spelade in 50 låtar och valde de 16 som lät bäst tillsammans.

Van Halen snart klar med ny skiva

Enligt bland andra Metal Insider är Van Halen snart färdiga med sin första skiva med sångaren David Lee Roth sedan 1984. Basen hanteras som väntat av Eddie van Halens son Wolfgang.

Tydligen ska medlemmar i Sevendust och Creed ha fått höra utdrag från skivan.

Titel och releasedatum är inte offentliggjorda. Vad som är spikat däremot är att Van Halen under perioden 24 september-3 oktober spelar fem konserter i Australien. Datumen finns på David Lee Roths hemsida.

2 1/2 Men rätt in i mörkret

Den nionde säsongen av 2 1/2 Men väntas ha premiär i USA den 19 september. Som bekant är Charlie Sheen inte längre aktuell för medverkan i serien. I stället väntas Ashton Kutcher ta plats i ensemblen. Han ska dock inte spela Sheens roll som Charlie Harper.

Charlie Sheens dramatiska sorti har överskuggat det faktum att serien hela vägen fram till och med 16:e och sista avsnittet av säsong 8 - som sändes i repris av TV3 så sent som i fredags, 15 juli - höll mycket hög sitcomkvalitet.

Ju fler säsonger som gick, desto mer präglades handlingen av karaktärernas svartare sidor - Sheens karaktär Charlie Harper, inte minst, skildrades mer och mer som en horkarl som troligtvis skulle supa ihjäl sig när som helst. Brodern Alan Harper är på slutet av serien lika mycket förlorare som någonsin. Hans son Jake beskrivs som korkad och utan framtidsutsikter.

Lite av det myspys som fanns i serien när Jake fortfarande var barn - snacka om "growing up in public" för skådisen Angus T Jones - har naturligtvis försvunnit. Trots detta har serien varit oavbrutet rolig under åtta säsonger. Ashton Kutcher har rätt stora skor att fylla när han kommer in som ny i gänget.

The Proclaimers påbörjar inspelningarna av nytt album

I augusti-september på börjar Charlie och Craig Reid inspelningarna av The Proclaimers nionde studioalbum.

Den senaste skivan, Notes & Rhymes, var förvånansvärt blek, jämfört med den höga, jämna nivå som bröderna hållit på varje skiva sedan debuten This Is The Story.

Den nya skivan släpps 2012 och en turné är utlovad. Låt oss hoppas att Sverige finns med på resplanen.

Ny bok av Beate Grimsrud

Kritikerrosade och prisbelönta Beate Grimsrud planerar sin nästa bok. Den ska heta Evighetsbarnet, meddelar hon i en intervju i DI Weekend.

Dessutom ska hennes senaste bok, En dåre fri, bli pjäs. Boken nominerades av både Sverige och Norge till Nordiska rådets litteraturpris. Trots dubbla nomineringar vann hon inte.

- Att vara nominerad av två länder blev till min nackdel. Inget av dem kunde ju rösta på mig.

Dylan och Knopfler till Sverige

Det gjorde inget att jag missade Bob Dylan på Peace & Love här om veckan. Men jädrar anåda om jag skulle missa Dylan tillsammans med Mark Knopfler på Globen den 4 november. Dagen innan uppträder Dylan och Knopfler på Malmö Arena.

Jag har aldrig lyckats se Mark Knopfler när han besökt Sverige, men Dylan i Stockholm har jag inte missat sedan han hade den dåliga smaken att uppträda på den hopplösa Lollipop-festivalen ute i skogen vid Lida utanför Huddinge.

Biljetterna släpps den 8 augusti.

Jazzig hyllning till Joni

Mig veterligen har inte Aimee Mann, Herbie Hancock, Chaka Khan, Glen Hansard, Wayne Shorter, Kurt Elling och Cassandra Wilson tidigare stått på scen tillsammans.

Den 17 augusti är det dags under vinjetten Joni's Jazz, en konserthyllning till Joni Mitchells jazzigare album och sånger. (För säkerhets skull informerar arrangören om att "Joni Mitchell is not scheduled to perform". En formulering som ändå inte utesluter möjligheten... men låt oss säga så här; oddsen talar starkt emot att Joni visar sig.)

Just därför är blandningen av artister lite rolig, eftersom vissa onekligen hör hemma i jazzfacket - som Wayne Shorter och Herbie Hancock - medan andra är mer traditionella singersongwriters, som Aimee Mann och Glen Hansard.

Aimee Mann twittrar om att hon kommer att spela Free Man in Paris, Shades of Scarlett Conquering, Hissing of Summer Lawns och Court & Spark.

Rilo Kiley splittras

Enligt Blake Sennett har Rilo Kiley nu gått skilda vägar, som ett resultat av bland annat "deception, disloyalty, greed".

Vi som uppskattat sångerskan Jenny Lewis solokarriär kanske inte blir så upprörda över Sennetts budskap.

Det är bara att inse att Lewis är den omistliga delen av Rilo Kiley. Även om Lewis nuvarande duo Jenny & Johnny (med pojkvännen Johnathan Rice) gjorde en småtråkig debutskiva, I'm Having Fun Now, i fjol.

Rilo Kileys, av allt att döma, sista skiva blev Under The Blacklight från 2007.

The Hold Steady-sångarens soloalbum kommer snart

Som jag skrev här har Craig Finn, sångare i The Hold Steady, planer på ett soloalbum. Nu har inspelningarna påbörjats, meddelar Finn på sin nya blogg och på Twitter.

"I’m down in Austin making a record with Mike McCarthy. This one is a solo project", skriver Finn.

På bloggen avslöjar Craig Finn också att The Hold Steady i september börjar skriva låtar för sin sjätte skiva. Deras femte skiva, Heaven Is Whenever, kom ut i fjol och var lite mer lågmäld och eftertänksam än de ösiga föregångarna.

Dexys Midnight Runners gör comeback

27 år efter bandets senaste skiva, Don't Stand Me Down, gör Dexys Midnight Runners comeback med ett nytt album nästa år.

Så tolkas åtminstone Kevin Rowlands twitterinlägg under de senaste dagarna, som refereras av bland annat The Quietus.

Förutom sångaren och låtskrivaren Rowland så är Mick Talbot, keyboards, Pete Williams, bas, och Neil Hubbard, gitarr, med i bandet nu för tiden.

Få band har väl på samma vis lyckats kombinera bred genomslagskraft (nej, spela aldrig mer Come On Eileen, jag kräks) med en kultaktig popularitet (714:e hyllningsartikeln av Andres Lokko).

Bättre lycka nästa gång

Det är naturligtvis omöjligt att inte gilla Dawn French, komikern och skådespelaren som är mest känd för sitt samarbete med Jennifer Saunders och huvudrollen i The Vicar of Dibley.

Men måste alla skådespelare också bli författare? Dawn French skrev sin självbiografi, Dear Fatty, och fick blodad tand. Resultatet blev hennes första roman, A Tiny Bit Marvellous, som släpps på svenska i höst.

Jag vet inte hur många liknande böcker jag läst av nutida brittiska författare - en medelklassfamilj har lagom medelklassiga problem. Ett tag ser det riktigt illa ut, men allting slutar naturligtvis lyckligt.

Naturligtvis förekommer otrohet, åtminstone som en tänkbar utväg ur tristessen. Naturligtvis är ett av barnen excentriskt (och naturligtvis är det alltid sonen). Naturligtvis brottas dottern med dåligt självförtroende och kroppsfixering.

Okej, French är bitvis rolig, och lockar till skratt i alla fall en handfull gånger. Men som helhet är det en ganska trist och seg historia. Vilket naturligtvis inte hindrar att boken blivit en enorm succé. Dawn French arbetar just nu på roman nummer två.

Ny skiva av The Waterboys

Den 19 september släpper The Waterboys sitt tionde studioalbum, An Appointment With Mr. Yeats.

Skivan innehåller 14 sånger baserade på irländske poeten WB Yeats texter. Sångerna har tidigare framförts vid föreställningar under samma namn (An Appointment With Mr. Yeats), men detta är studioinspelningar.

Lite oväntat så utlovar Mike Scott, i en intervju på hemsidan, mycket "Big Music", termen som beskriver det sound som finns på The Waterboys tre första, klassiska studioskivor.

The Waterboys laguppställning skiftar ständigt, men violinisten Steve Wickham finns som vanligt vid Mike Scotts sida, tillsammans med Katie Kim (sång), James Hallawell (keyboards), Kate St John (saxofon, oboe, engelskt horn), Blaise Margail (trombon), Ralph Salmins (trummor), Sarah Allen (flöjt), Joe Chester (gitarr) och Marc Arciero (bas).

Skamlös pop

Jag hade sorterat bort Patrick Wolf. Hans första skivor var visserligen intressanta, men på tok för ofokuserade.

Och dessutom en massa nonsens om att han egentligen är en varg? (Lycanthropy, som är titeln på hans första skiva, är tydligen namnet på syndromet där en människa tror sig vara varg.)

Nu gör Wolf plötsligt - med sin femte fullängdare - en fullständigt skamlös popskiva med överdådiga arrangemang, stora refränger och melodier som svetsar sig fast i minnet. Om Bruce Springsteen var queer och slog igenom nu, så skulle Born To Run ha låtit så här.

Det är möjligt att Lupercalia bleknar framåt hösten, men just nu är skivan den bästa ursäkten att aldrig stänga av Ipoden.

Eleanor Friedbergers första soloalbum

The Fiery Furnaces-sångerskan Eleanor Friedberger släpper sin första soloskiva, Last Summer, i nästa vecka.

Här på NPR kan du förhandslyssna på skivan, som låter alldeles förträfflig.

Inledande My Mistakes förvandlas till en indieversion av Dancing In The Dark, när en misstänkt Clarence Clemons-liknande saxofon kommer in på slutet.

Det kan vara sommarens skiva, trots att den - som titeln visar - är inspelad förra sommaren.

Ny Eldkvarn-singel - av Carla

En ny Eldkvarn-singel, som släpps 18 juli, borde inte vara något att hetsa upp sig över. Om inte Fem tjänstemän, som låten heter, skulle vara skriven av Carla Jonsson. Carlas produktion är sparsmakad, men full av guldkorn.

Enligt ett pressmeddelande kommer Fem tjänstemän inte att finnas med på kommande studioalbumet, som släpps i november. Däremot finns låten med i den samlingsbox som släpps i december.

Det är andra gången som Eldkvarn samlar sig i boxformat, första gången var redan 1991 (Den långa färden 1971-1991), när bandet firade 20-årsjubileum. Den boxen är utgången för länge sedan, så det är bra med en uppdatering när nu ytterligare 20 år har förflutit.

Witch House för hela slanten

Det här med genrer blir svårare och svårare. Tydligen så ingår Creep (Lauren Flax och Lauren Dillard) i en genre som kallas Witch House, alternativt Drag. På Myspace etiketterar Creep sig själva som trip hop.

Jag vet bara att Flax och Dillard har en förmåga att göra fängslande, mystiska låtar, sedan bryr jag mig inte vad genren kallas.

Creeps två officiella releaser så här långt är ep:n Days och singeln You, bägge finns på Itunes.

I den här intervjun berättar Lauren Flax mer om Creep.

Halvårsrapport

Årets sex första månader går inte till musikhistorien - ingen kommer säga "Åh, kommer ni ihåg alla klassiker som kom våren 2011" när de summerar tiotalet.

Men visst, om jag ska plocka fram fem skivor som höjer sig över mängden så blir det dessa:

Deep Dark Robot, 8 Songs About A Girl
Linda Perry - låtskrivare till stjärnorna - försöker komma över en olycklig kärlek (tjejen i titeln) och gör det genom att bilda bandet Deep Dark Robot och gå så långt bort från alla topplistor som möjligt. Stökig rockmusik som egentligen borde vara hopplös, men är faktiskt hjärtknipande, eftersom det märks att Perrys engagemang är äkta.

Kajsa Grytt, En kvinna under påverkan
Vrid upp volymen ordentligt och lyssna på årets hittills bästa skiva, ett sant teamarbete mellan Kajsa Grytts nerviga låtar och röst och Jari Haapalainens gnistrande, sprakande produktion. Fem stjärnor av fem möjliga.

J Mascis, Several Shades of Why
I stället för distad elgitarr har J Mascis valt att spela akustiskt på första soloskivan på länge. Effekten är drabbande. Titelspåret är årets bästa låt. Tyvärr håller inte alla tio låtar samma höga kvalitet, men det är en anmärkning i kanten.

Ron Sexsmith, Long Player Late Bloomer
Den gamle Metallica-producenten Bob Rock har gett Ron Sexsmith en elegant produktion. Sexsmith själv har bidragit med ett pärlband av högklassiga sånger. 2011 års snyggaste skiva hittills.

Rolf Wikström, Istället för tystnad
Precis som J Mascis (se ovan) väljer blueskungen Rolf Wikström att vrida ner volymen och i stället försiktigt lyfta fram nyanser och berättelser. 18 nätter, 19 dagar om moderns död är gripande.

The Smiths med enbart röster

Att spela in hela The Smiths låtkatalog - plus covern av Golden Lights - med enbart röster. Hur tokigt är inte det?

Likväl har Janice Whaley gjort just det. Nu kan du beställa hela konkarongen - en box med 6 cd - härifrån.

Hur låter det? Ärligt talat, så är det kul att höra en gång. Jag skulle inte lyssna en andra gång. Provlyssna själv genom att trycka på playknappen på widgeten ovan.

Hellbergs solokarriär värd att upptäcka

Här om dagen fick jag Wilmer X-abstinens - det händer ungefär en gång om året, ofta på sommaren - och satte ihop en käck spellista i Itunes.

Lite förvånad blev jag när jag upptäckte att Nisse Hellbergs sololåtar från senare år - som slunkit med i samma lista - var de jag lyssnade helst på.

Som bekant har Nisse Hellberg släppt fyra soloskivor - Xtrem från 2001, Snackbar Blues från 2006, En tiger i tanken från 2007 och En modern man från 2009 - och dessutom Röster från södern (1994) tillsammans med Peps Persson.

Xtrem är som ett mer avskalat Wilmer X, det var först på Snackbar Blues som Nisse Hellberg hittade sin egen profil, med lite rockabilly, pop och gamla svenska schlagers - en formel som han hållit fast vid under de följande skivorna.

En bra introduktion till Hellbergs solokarriär finns på samlingsskivan Tufft jobb, som kom ut i fjol.

Mest spelade i juni

I juni månad lyssnade jag mest på dessa låtar i min Ipod:

1. Wild Girl, Rickie Lee Jones
2. Man över bord, Eldkvarn
3. Raised All Wrong, Jim Bryson & The Weakerthans
4. Rubberband Girl, Kate Bush
5. The Big One, Nellie McKay
6. New Frontier, Counting Crows
7. The Dreams of Children, The Jam
8. Come On Teacher, Joel Plaskett
9. MyHope, Molly Lewis
10. Amongst Butterflies, Paul Weller