The Hold Steadys sångare spelar sololåtar

The Hold Steadys sångare Craig Finn har spelat tre nya sololåtar på Minnesota Public Radio.

"They aren't really Hold Steady songs. This is the first time I've played them for anyone", sade Craig Finn under sändningen, enligt Pitchfork. One Single Saviour och Western Pier (se ovan, se klipper för One Single Saviour på Minnesota Public Radio) som finns som smakprov låter mycket bra.

En soloskiva är helt rätt sak att göra, eftersom The Hold Steadys senaste skiva Heaven Is Whenever kändes som ett steg tillbaka.

Buckingham och Nicks förbereder nya skivor

Den gamla strävsamma duon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham har inte bara spelat ihop i Fleetwood Mac. Innan de gick med i bandet gav de ut skivan Buckingham Nicks 1973.

Skivan har aldrig släppts på cd, men går att få tag på. Om ni vet vad jag menar.

Nu förbereder både Stevie Nicks och Lindsey Buckingham nya skivor. Stevie Nicks kallar sin kommande skiva In Your Dreams "my own little Rumours", syftande på Fleetwood Macs mångmiljonsäljande album från 1977.

Här, hos Rolling Stone, kan du tjuvlyssna på Stevie Nicks nya skiva.

Och på skivan finns spåret Soldier's Angel, ett samarbete med Lindsey Buckingham:

"Not only did we create something that's probably as Buckingham Nicks as we have been since 1973, but... I think that song really brought Lindsey and I back together", säger Nicks till Billboard.

Lindsey Buckingham släpper i september skivan Seeds We Sow, som han kallar "my best work yet". Stevie Nicks är lika lyrisk och önskar att Buckingham hade sparat dessa sånger för Fleetwood Mac.

Smashing Pumpkins släpper nytt - och gammalt

Som jag tidigare uppmärksammat här håller Smashing Pumpkins på med ett 44-låtarsprojekt kallat Teargarden by Kaleidyscope.

Nu meddelar bandet att man - inom ramen för dessa 44 låtar - ska släppa tiolåtarsalbumet Oceania i september.

Men redan i nästa vecka släpps den tionde sången av 44, Owata.

Dessutom ska Smashing Pumpkins släppa remastrade nyutgåvor av sina gamla skivor, med mycket tidigare outgivet material. Det känns dock - för min del - betydligt mer ointressant.

Kate Bush talar

Mojo skryter med att ha fått "den enda intervjun" med Kate Bush. Hon släpper som bekant sitt album Director's Cut den 18 maj, en samling nya versioner av sånger från The Sensual World och The Red Shoes.

Jag har inte hunnit läsa hela Mojo-intervjun, men enligt utdrag som NME refererar till utesluter hon inte en livecomeback. Fast jag tolkar nog hennes citat mest som skämt. Att kvinnan som gjort en enda turné, för över 30 år sedan, skulle åka ut och spela live nu känns som ett riktigt långskott.

Kate Bush arbetar också på nytt material, men det är oklart om och när det släpps.

Morrisseys självbiografi på väg

En självbiografi från Morrissey låter väl som en fantastisk idé? Ja, för 20 år sedan hade det varit helt rätt.

Nu vet jag inte om jag är så sugen på att läsa Morrisseys alltmer förvirrade tankar, som ofta snuddar vid unkna föreställningar om "brittiskhet" och att allt var bättre förr.

Hur som helst vill Morrissey ge ut boken i Penguin Classics-serien och en talesperson för förlaget verkar inte nobba idén rakt av, enligt NME.

Mellanskiva

Jag vet inte om Steve Earle är mer produktiv än andra artister i samma ålder och genre. Men det känns så.

I nästa vecka släpps I'll Never Get Out of This World Alive, som också blir en bok med samma titel.

Steve Earle låter nästan elgitarren vila helt och hållet. I stället är det mycket akustiska instrument och en ljudbild som ligger ganska nära bluegrasskivan The Mountain som gavs ut i samarbete med Del McCoury Band. Lyssna till exempel på festliga Little Emperor - jag hade gärna hört mer sådant sväng.

Jag tyckte Earle var på väg att hitta något nytt med Washington Square Serenade, men sedan kom coverskivan Townes, som kändes ganska förutsägbar och trött.

I'll Never Get Out of This World Alive har sina fina stunder - Earle kan alltid klämma ur sig en Goodbye-liknande ballad, här heter den Every Part of Me - men känns mest som en mellanskiva.

Den bleka kungen

Jag ska inte låtsas att jag orkat läsa Infinite Jest, den smått obegripliga 1 104 sidor långa romanen som anses vara David Foster Wallaces mästerverk. Jag läste drygt 200 sidor innan jag gav upp.

Likväl så har jag nu köpt The Pale King, Foster Wallaces efterlämnade, ofullbordade roman, mest baserat på recensionen i New York Times.

Men det kan också bero på att de där 200 sidorna som jag ändå läste i Infinite Jest betydde någonting, gav någon form av utbyte.

Det finns helt enkelt något lockande med författare som faktiskt försöker göra någonting utöver det vanliga.

Hektisk skivvecka

Det här har varit den hittills mest hektiska skivsläppsveckan i år. Framför allt var det tre skivsläpp jag hade väntat på: Robbie Robertsons How To Become Clairvoyant, Paul Simons So Beautiful Or So What samt Kajsa Grytts En kvinna under påverkan.

Tyvärr är Robbie Robertsons comeback efter tretton år en riktig snarkfest, fylld med såsig gubbrock i segt tempo. En och annan snygg gitarrslinga räddar skivan från totalt haveri, men sammantaget: Herregud, Robbie, om det ska vara så här så kan du lika gärna lägga ner.

Paul Simon klarar sig betydligt bättre. So Beautiful Or So What är ingen ny Graceland, men kan definitivt mäta sig med annat som Simon presterat. Och jämfört med 2006 års Surprise är det en riktig vitamininjektion.

Kajsa Grytt, slutligen, har förmodligen gjort sin bästa soloskiva hittills. En kvinna under påverkan överträffar dock inte Historier från en väg, som ju var Kajsa & Malenas största bedrift. Grytt blir som bäst när hon lyckas hitta en enhetlighet i produktionen, när hon sätter ribban högt för varje låt som ska med på skivan. Det har varit lite si och så med det tidigare. Nu hörs det och märks att Kajsa Grytt bestämt sig för att inte kompromissa, utan göra allting så attans bra som det bara går.

Kiss in i studion

I går, onsdag 13 april, gick Kiss in i studion för att börja spela in uppföljaren till Sonic Boom. Enligt Paul Stanleys budskap ovan så kommer skivan att "leave Sonic Boom in the dust". Ja, som ni vet brukar Stanley dra till med liknande överdrifter varje gång Kiss gör någonting.

Allt tyder på att skivan släpps i höst. ("You'll be hearing it soon", enligt Stanley.)

Omslaget till Stevie Nicks nya

Den 4 maj släpper Steve Nicks, som tidigare meddelats, sin första soloskiva på tio år, In Your Dreams.

Nu har omslaget och låtlistan offentliggjorts.

Som ni ser är Stevie ute och går med sin fina, vita häst medan solen skiner.

Skivan innehåll följande spår:

1. Secret Love
2. For What It's Worth
3. In Your Dreams
4. Wide Sargasso Sea
5. New Orleans
6. Moonlight A Vampire's Dream
7. Annabel Lee
8. Soldier's Angel
9. Everybody Loves You
10. Ghosts Are Gone
11. You May Be The One
12. Italian Summer
13. Cheaper Than Free

Nya Beastie Boys-låtar på nätet

3 maj släpps Beastie Boys nya skiva Hot Sauce Committee Pt. 2 och redan nu har två låtar dykt upp via mer eller mindre officiella källor på nätet.

Make Some Noise är första singeln som du kan hitta via Rolling Stone i anslutning till denna artikel.

Tadlock's Glasses finns ute på Soundcloud, vilket bland annat Consequence of Sound uppmärksammar här.

Enformig strejkskildring

Som jag nämnde i inlägget nedan läser jag nu GB84 av David Peace, om den brittiska gruvstrejken.

Precis som Damned Utd av samma författare så handlar det om en extremt mansdominerad värld. Kvinnorna är fruar, älskarinnor, sekreterare, men ytterst sällan jämställda kollegor.

Det är mannen som försörjer familjen, medan kvinnan tar hand om barnen och har maten på bordet när mannen behagar komma hemvinglande från puben.

Boken är skriven i en extremt påfrestande, repetitiv stil. Ett slags korthuggen prosa som ska verka realistisk, antar jag. Hittills tycker jag mest det är ansträngande.

1984 - bättre än du tror

Även om George Orwell inte förutspådde musiktrender när han skrev 1984, så borde väl boken vara ett dåligt omen för musik som gavs ut det året.

Själv ska jag precis börja läsa GB84 av David Peace, om gruvstrejken och det mentala klimatet i Storbritannien under det gudsförgätna året.

För att komma i stämning tänkte jag återuppliva musikåret 1984. Det borde vara ganska kasst, tänkte jag, men inte alls. Det finns riktigt många höjdpunkter.

Allra bäst, The Smiths släppte sin självbetitlade debut-lp. Årets näst bästa skiva: The Magazine av Rickie Lee Jones.

Extremt intressant "seriös" debut av förra tonårsstjärnan Lisa Dalbello, som valt sitt efternamn som artistnamn: Whomanfoursays, producerad av Mick Ronson.

Paul Wellers nya band The Style Council släppte Café Bleu och fick miljontals The Jam-fans att klia sig i huvudet av förvirring.

I kategorin riktigt bra skivor skulle jag även vilja räkna in The Big Express av XTC, Brewing Up With av Billy Bragg, Learning To Crawl av The Pretenders, Fugazi av Marillion, Body & Soul av Joe Jackson, Goodbye Cruel World av Elvis Costello, Purple Rain av Prince och A Pagan Place av The Waterboys.

Men allra oftast - då - lyssnade jag nog på tre skivor: Born In The USA av Bruce Springsteen, Voice of America av Little Steven och Animalize av Kiss. Born In The USA har ett antal klassiska låtar, men lider svårt av sin okänsliga produktion. Och vem vill höra Cover Me i dag? Animalize är lättglömd, inte minst den tjatiga monsterhiten Heaven's On Fire som misshandlats till döds av miljoner Idoldeltagare. Av dessa tre är det märkligt nog Little Stevens ytterst politiska skiva med hård rock (eller till och med hårdrock på vissa ställen) som på sätt och vis hållit bäst.

Inte lika stort i min värld, men ändå: Sade debuterade med Diamond Life.

U2 var på väg att ta klivet till megastora, även om många ställde sig frågande till The Unforgettable Fires ganska grötiga ljud.

Leonard Cohen gav ut Various Positions, med Hallelujah - och sedan var ännu fler Idol-säsonger räddade... och fortfarande tror snorvalparna att det är Jeff Buckley som gjort originalversionen.

Extremt tidstypiskt, men inte riktigt min bag: Frankie Goes To Hollywoods debut i fullängdsformat, Welcome To The Pleasuredome.

Svenskt? Ja, Ulf Lundell hann ge ut två skivor: coverskivan Sweethearts i mars och den akustiska 12 sånger i november. Relativt förbisedda då, omistliga delar av Lundells katalog i dag.

Mats Ronander fortsatte sin särpräglade solokarriär med 50/50, med många tidstypiska, blänkande kompgitarriff och massor med kluriga texter. Imperiet kom med sin självbetitlade ep, med sex låtar. Docenterna släppte Tid och lust.

Några urval ur hårdrocksfacket: Deep Purple återförenades och släppte Perfect Strangers, Iron Maiden kom med Powerslave, Whitesnake gav ut Slide It In, Judas Priest släppte Defenders of The Faith och svenska Europe gav ut Wings of Tomorrow.

Och naturligtvis, en skiva jag egentligen upptäckt på allvar först flera år senare, 1984 (vad annars) av Van Halen.

PS: Vad gjorde egentligen den alltid lika produktive Bob Dylan 1984? Jo, han gav ut ännu en halvkass liveskiva, Real Live. DS

Kvartalsrapport

Jag har ju glömt att summera första kvartalets skivsläpp. Vi kan lugnt konstatera att det var en försiktig början på året. Men några guldkorn har faktiskt dykt upp.

Ron Sexsmiths Long Player Late Bloomer är årets hittills bästa skiva. Såväl hittigt som genuint, såväl smäktande ballader som poppigare spår.

J Mascis Several Shades of Why bjuder på årets bästa låt, i titelspåret. Vemodigt, vackert. Det är en fullträff att Mascis plockat fram den akustiska gitarren och skruvat ned volymen.

R.E.M. har fått blandad kritik för Collapse Into Now. Jag vill inte ranka den bland trions allra bästa, men nog håller den fyrstjärnig status?

Docenterna samlade ihop tre ep-skivor till en lp, under namnet Medan vi spelar pop. Kul, men tyvärr ganska ojämnt.

PJ Harveys Let England Shake har fått många lovord, även av mig. Men, som vanligt, skulle jag vilja säga, känns PJ Harvey mer intressant på papperet än i verkligheten. Intresset slocknar rätt snabbt.

Jag nickar även i riktning mot Anders F Rönnblom som samlat tidigare utgivna låtar på Tambourines & Lovers och gav ut den i samband med live-dvd:n Live från välfärden.

Tjuvlyssna på Robbie Robertsons nya

Rolling Stone bjuder på tjuvlyssning på Robbie Robertsons nya skiva How To Become Clairvoyant, hans första album på tretton år.

Inte oväntat är det en återgång till soundet och stilen på Robertsons två första soloskivor, dvs ganska traditionell rock.

I Sverige släpps How To Become Clairvoyant den 11 april.

Låtlistan till Kate Bushs nya

Director's Cut, som släpps 18 maj, innehåller elva omgjorda låtar från skivorna The Sensual World och The Red Shoes.

Titellåten från den förra skivan har döpts om till Flower of The Mountain, vilket beror på att James Joyce efterlevande gett Kate Bush tillstånd att använda textbitar från Odysseus.

På Consequence of Sound kan du höra den nya versionen av Deeper Understanding. Tyvärr innehåller den vocoder-bitar som låter som om Bush drabbats av ett allvarligt talfel.

Hela låtlistan:

1. Flower of the Mountain (tidigare The Sensual World)
2. Song of Solomon
3. Deeper Understanding
4. Lily
5. Red Shoes
6. This Woman’s Work
7. Moments of Pleasure
8. Never be Mine
9. Top of the City
10. And so is Love
11. Rubberband Girl

Ny liveskiva av Stefan Sundström

Den 13 april kommer Stefan Sundström med en liveskiva tillsammans med sitt band, Jonny Dunders elektriska cirkus.

Skivan spelades in på Debaser Medis den 2 december, under en ganska brötig konsert. Återstår att se hur det låter på skiva. Låtlistan ser ut som följer:

1. Här Kommer Johnny Dunder
2. Nån Har Slagit Upp Ett Hål
3. Hej Hej Idiot
4. Palme Var En Fräck Filur
5. Gula Blend
6. Peace and Love I Sthlms City
7. Vem Är Terrorist
8. Latlåt Från Farsta
9. Slicka Uppåt Sparka Neråt
10. Stiligt På En Topp
11. Här Kommer Johnny Dunder

Mest spelade i mars

I mars månad har jag oftast lyssnat på dessa låtar i min Ipod:

1. Discoverer, R.E.M.
2. Omaha, Counting Crows
3. Get In Line, Ron Sexsmith
4. Widow Wake My Mind, The Smashing Pumpkins
5. Mrs. Mac, The The
6. Constructive Summer, The Hold Steady
7. Listen To Me, J Mascis
8. Deuce, Kiss
9. Gammal Dodge, Ulf Lundell
10. Många gånger om, Dag Vag