Helt rätt just nu

Skivåret 2010 har varit blekt. Tre riktigt bra skivor har kommit - End Times av Eels, July Flame av Laura Veirs och Harper Simons självbetitlade debutskiva (som egentligen kom redan i fjol, men släpptes i Sverige först i år). Men i övrigt har det varit tunt.

Därför känns det viktigt att skivhösten får en bra start. I'm Having Fun Now av Jenny Lewis och Johnathan Rice är bästa tänkbara start. Under namnet Jenny and Johnny gör de solig Kalifornien-poprock. Känns helt rätt för krispiga, soliga septemberdagar.

Jag håller Jenny Lewis väldigt högt, både hennes solomaterial och skivorna med Rilo Kiley hör till 2000-talets bästa. Det kändes lite onödigt att hon skulle behöva skänka sin mindre kända pojkvän Johnathan Rice den här möjligheten att synas, men slutresultatet övertygar.

I'm Having Fun Now är nog inte årets bästa skiva, men utan tvekan på fem-i-topp.

Fängslande

Just nu kan jag inte lyssna på någon annan skiva än Certifiable, den liveskiva som The Police spelade in under sin återföreningsturné.

Just denna spelning är hämtad från Buenos Aires i december 2007, men låtlistan var i princip identisk under hela turnén.

The Police valde att endast spela gammalt material under sin återförening. Ingen ny studioskiva, inga nyskrivna låtar. Bara sånger från 1977-1983.

Det är märkligt att världens tristaste artist, Sting, plötsligt blir intressant när han har Stewart Copeland och Andy Summers med sig. Copelands och Summers aviga musikalitet fungerar som perfekt balans till Stings poplåtar. Den dynamiken skapar ovanligt vital popmusik som fungerar precis lika utmärkt 2010 som 1980.

Jämfört med äldre liveinspelningar är det också uppenbart att de tre gubbarna känner sig väldigt bekväma i sina roller. Tempot är lite lägre, men gunget sitter skönare än tidigare.

In kommer Gösta

Gösta Ekman borde vara ett tacksamt objekt för en biografi. Farbrorn som inte vill va' stor är skriven av Klas Gustafson och är den första riktiga biografin över Ekman d.y.

Gösta Ekman har skildrats tidigare, till exempel i Från Gösta Ekman till Gösta Ekman av Bengt Forslund, men den kom redan 1982 och det har ju hänt saker sedan dess.

När jag läst ut Farbrorn som inte vill va' stor är det ändå med en vag känsla av besvikelse. Kanske beror det på att Gösta Ekmans långa karriär gås igenom nästan film för film, pjäs för pjäs. Känslan av pliktskyldig uppräkning förstärks allt eftersom.

Det är mycket Gösta med i boken. Författaren hade tio sittningar, totalt 23 timmar, med Gösta Ekman under 2009 och 2010. Ändå känns det paradoxalt nog som om det är just Göstas egna tankar som inte lyfts fram tillräckligt.

Det kanske i själva verket är ett gott tecken, skådespelaren som alltid får publiken att längta efter mer. För vem kan säga att Gösta Ekman - nu när han gått i pension - inte saknas på scen, i tv och i film?

Yeay!

Matt & Kims nya album heter Sidewalks och kommer den 2 november. Om ni aldrig hört Matt & Kim förut så är deras musik helt oemotståndlig, energifylld powerpop med endast keyboards och trummor.

De har gjort två album, den självbetitlade debuten från 2006 och Grand från 2009. Bägge totalt omistliga.

21 outgivna låtar på Springsteens återutgåva

Den 16 november släpps återutgivningen av Darkness On The Edge of Town, kallad The Promise: The Darkness On The Edge of Town. (Ja, det ska tydligen vara ett "The" där.) På tre cd och tre dvd finns 21 outgivna låtar.

Om du bara vill ha det outgivna materialet släpps det som en dubbel-cd, under namnet The Promise.

Det är naturligtvis en sanning med modifikation att låtarna är helt outgivna. Racing In The Street finns ju utgiven i en senare version. Because The Night och Fire finns utgivna av andra artister, liksom i liveversioner med Springsteen. The Promise släpptes på 18 Tracks, den singel-cd som gavs ut efter den stora Tracks-boxen. I den boxen fanns Rendezvous i en liveversion, men nu kommer den i en studioversion, antar jag.

De outgivna låtarna samlas på två cd och är dessa:

1. Racing In The Street ('78)
2. Gotta Get That Feeling
3. Outside Looking In
4. Someday (We'll Be Together)
5. One Way Street
6. Because The Night
7. Wrong Side Of The Street
8. The Brokenhearted
9. Rendezvous
10. Candy's Boy

1. Save My Love
2. Ain't Good Enough For You
3. Fire
4. Spanish Eyes
5. It's A Shame
6. Come On (Let's Go Tonight)
7. Talk To Me
8. The Little Things (My Baby Does)
9. Breakaway
10. The Promise
11. City Of Night

Smakprov från Nellie McKays nya

Nu kan du få höra smakprovet Caribbean Time från Nellie McKays nya skiva Home Sweet Mobile Home som släpps 28 september. Det är bara att gå till Nellies webbsida.

Låtlistan har också offentliggjorts. Följande 13 spår finns på skivan:

1. Bruise On The Sky
2. Adios
3. Caribbean Time
4. Please
5. Beneath The Underdog
6. Dispossessed
7. The Portal
8. ¡Bodega!
9. Coosada Blues
10. No Equality
11. Absolute Elsewhere
12. Unknown Reggae
13. Bluebird

Makthavarna underkänner dina tankar

Valrörelse. En tung matta av meningslöshet lägger sig över Sverige.

Problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson en gång skrev en hel bok om, har på ett övertydligt sätt kantrat åt höger. 99 av 100 politiska kommentatorer säger att Reinfeldt är bäst, Borg vann debatten. Regeringens förslag är förnuftiga, smarta, taktiskt rätt, väl avvägda, fint formulerade, vackert uttänkta.

Socialdemokraterna, å andra sidan, har förslag som "saknar verklighetsförankring", enligt bland andra arbetsgivarpolitruken Christer Ågren.

Just detta argument är det jag hatar allra mest. Det är nämligen inte rättvist. Det försöker dubbeldiskvalificera motståndarna. "Det förslag du lägger fram är inte bara dåligt, det SAKNAR VERKLIGHETSFÖRANKRING."

Vem vill sakna verklighetsförankring? Vem vill leva i fantasins värld?

Högern har alltid varit mycket för VERKLIGHETSFÖRANKRING. De är så djupt rotade i verkligheten att deras testiklar sitter limmade mot marken.

Jag lovar härmed att rösta på det parti i riksdagen som har allra minst verklighetsförankring. Det är den enda formen av civilt motstånd som återstår i ett land där makthavarna underkänner dina tankar.

The Witmark Demos bekräftade

I dag bekräftades vad alla Bob Dylan-fans vetat länge: The Bootleg Series Vol. 9: The Witmark Demos 1962-1964 släpps 18 oktober.

Bland de 47 demolåtarna finns 15 aldrig tidigare utgivna (officiellt, alltså).

Samma dag släpps The Original Mono Recordings, en box med Dylans åtta första album, från Bob Dylan till John Wesley Harding, utgivna i mono.

Lyssna på Jenny & Johnnys nya skiva

Jenny Lewis och Johnathan Rices kommande skiva I'm Having Fun Now, som släpps i nästa vecka, kan avlyssnas i sin helhet på NPRs hemsida.

Lite roligt

Det är i alla fall lite roligt att Neil Youngs nya skiva heter Le Noise. Den är producerad av Daniel Lanois. Get it? Le Noise = Lanois.

Jag kommer inte att köpa skivan. Neil Young är alldeles för produktiv för min smak.

Bok om Palme internationellt gångbar?

Jag har läst många böcker om Olof Palme, allt från Bertil Östergrens insinuanta Vem är Olof Palme, över Björn Elmbrants bok Palme, Dieter Strands bok Med Palme till Kjell Östbergs omfattande biografi i två delar, I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969 och När vinden vände: 1969-1986.

Palmedelen, som är skriven av Klas Eklund, i statsministerboxen, har jag dock inte hunnit till ännu. Och nu blir jag lite nervös när förlaget beskriver Henrik Berggrens kommande bok Underbara dagar framför oss - en biografi över Olof Palme så här:

"Detta är den stora, definitiva och internationellt gångbara boken om Olof Palme och hans tid."

Stor och definitiv är väl normalt förlagsskryt, men internationellt gångbar? Verkligen? Palmebiografin som nytt Millenniumfenomen?

Jag är själv lite förbryllad av min fascination över Palme. Hans socialdemokratiska parti var ett ganska maktfullkomligt, obehagligt parti, vilket till stor del berodde på det förment neutrala Sveriges dubbelspel med Nato.

Skickligt manipulerade Palme opinionen mot Vietnamkriget samtidigt som han gjorde allt för att USA skulle begripa att Sverige i realiteten inte bytt sida. IB-affären var ett annat exempel på regeringens dimridåer inför den egna befolkningen.

Jag tror jag är fascinerad av Olof Palme eftersom han är symbol för en annan tid, som var bättre på flera sätt, men också mindre öppen, mindre tolerant, mer inskränkt än dagens Sverige.

Sommarens skiva

Sommarens skiva är förmodligen en skiva som kom i fjol. Dessutom är sommarens skiva egentligen tre skivor.

One, Two och Three kan köpas separat. Dessutom går det att köpa en samling av det bästa från alla tre skivor, kallad Three To One.

Joel Plaskett är kanadensisk hyllad indierockare, som liknar landsmännen i The Weakerthans, men är kanske lite mer putslustig. Han har spelat i bandet Thrush Hermit och även haft Joel Plaskett Emergency.

På fjolårets trippelskiva har han en märklig förmåga att hitta de där enkla melodierna som man trodde redan var skrivna. Han kan vara poppig och rockig, han kan vara J.J. Cale-gungig och han kan sjunga ballader.

Svårigheten med coverversioner

Bloggar och andra sociala medier svämmar säkert över av lovord om Fever Rays cover av Peter Gabriels Mercy Street.

Jag tycker inte Fever Ray tillför ett skvatt, förutom att rida på en bra låt. Det är väl problemet med coverversioner generellt. Hur många covers - av låtar du gillar från början - funkar egentligen?

Coveralbumet har en särskild problematik. Framför allt "gott-och-blandat"-coveralbumet där en artist får för sig att göra covers på 10-12 låtar av alla möjliga artister. Det kan spreta absolut hejvilt, om man inte gör som Stina Nordenstam och Cat Power och gör om låtarna helt efter eget huvud.

Lindeman med Aftonbladet

Aftonbladet börjar sälja ett urval från Lindemans låda. Cd nummer ett började säljas i dag. Man behöver inte ens köpa tidningen, cd:n går att köpa direkt här.

I den här intervjun berättar Hasse Alfredson bland annat att västen som knäpps ihop med gylfen har sin bakgrund i en verklig historia.

Urvalet på Aftonbladets första cd är riktigt bra. Biodlare Humle Lindeman är till exempel en av de allra bästa som gjorts:

1. Annonsör Eros Lindeman, Från Lådan 1966-67
2. Baksmälleexpert Napoleon Lindeman, Från Lådan 1966-67
3. Dansk balettmästare Hans Christian Lindeman, Från Under dubbelgöken 1979
4. Barnens Dagsgeneral Malte Lindeman, Från Gula hund 1964
5. Bigamisten Malte Lindeman, Från Gula hund 1964
6. Biodlare Humle Lindeman, Från Lådan 1966-67
7. Brandförman Celadon Lindeman, Från Lådan 1966-67
8. Datamaskinen Malte Lindeman, Från Gula hund 1964
9. Direktör Rutger Lindeman, Från Lådan 1966-67
10. Elev Nisse Lindeman, Från Under dubbelgöken 1979
11. Eskimåkompositör Lindeman, Från Gula hund 1964
12. Festivalgeneral Malte Lindeman, Från Gula hund 1964
13. Generaldirektör för Postverket Malte Lindeman, Från Gula hund 1964

Elvis Costellos nya

25 oktober släpper Elvis Costello ännu en skiva. Även denna gång - fjärde skivan i ett spann på 24 år - producerad av T-Bone Burnett.

Problemet är att Costello aldrig kommer att återupprepa King of America, hans bästa T-Bone Burnett-producerade skiva.

Han kommer heller aldrig göra en ny This Year's Model, Imperial Bedroom, Punch The Clock eller - ens - Goodbye Cruel World. Som så många andra artister blev han ointressant precis när 80-tal gick över i 90-tal.

National Ransom, som nya skivan heter, innehåller 15 spår. Den är trist. Jag lovar.

Högerns demoniseringskampanj

Efter att jag läst Mustafa Cans reportage i Svenska Dagbladet om Miljöpartiet och Södermalm skrev jag en småsur kommentar på Facebook, om att jag varken begriper partiet eller stadsdelen.

Men sedan slog det mig, varför ska jag stödja regeringens demoniseringskampanj? Alliansen misstänkliggör Miljöpartiet till varje pris.

Mästertriangulerarna i Moderaterna attackerar Miljöpartiet från alla håll på en gång - från höger, från vänster, från mitten. SvD-artikeln är bara ännu ett beställningsjobb för att få Miljöpartiet att framstå som ett elitistiskt parti.

Jag är så sjukt trött på åsiktshegemonin i media. Men vad gör man? Inga medieägare ställer sig frivilligt på de rödgrönas sida. Alltså blir slutsatsen att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet måste skaffa sig egna medier.

All back to my place

I en tidigare inkarnation av den här bloggen gjorde jag en Vanity Fair-intervju med mig själv. (Varje nummer av VF avslutas med ett så kallat Proust Questionnaire med frågor av typen "What's your greatest fear?")

Eftersom bloggar handlar just om detta; navelskådande och självupptagenhet, så har jag beslutat mig för att göra ett nytt försök i genren. Denna gång intervjuar jag mig själv utifrån musiktidningen Mojos intervjuformat All back to my place, som har ett antal standardfrågor om musik.

För att det ska bli så Mojo-likt som möjligt görs det hela naturligtvis på engelska.

What music are you currently grooving to?
I have been listening to the Van Halen catalogue this week, hoping rumours of a 2011 tour and album are true. I can't really recommend any new music right now, everything seems very commercial, bland and meaningless.

What, if push comes to shove, is your all-time favourite album?
This is impossible to answer. I could name 150 favourite albums. But I guess if my house was on fire, and I didn't have my iPod loaded with all these albums, the one cd I would save is Kiss Alive! No, really.

What was the first record you ever bought? And where did you buy it?
A New World Record by The Electric Light Orchestra. I had been given records as birthday and Christmas gifts, but that's the first one I picked out myself, browsing in the Svala & Söderlund record store in Stockholm. I still love that album. I mean, what if my first album had been crap? I could have been totally turned off by music.

Which musician, other than yourself, have you ever wanted to be?
Here's where this questionnaire gets weird, since I'm not a musician. But I have still wanted to be musicians. Bruce Springsteen, of course. I mean, who wouldn't want to be that guy? Paul Stanley, of course. And I'll readily admit I have wanted to be Joni Mitchell. But not in the drag queen kind of sense. Just the fact that her music is so great that it positively drives me crazy. I want to understand exactly how her mind works, and it's a tragedy that I never will.

What do you sing in the shower?
Nothing. I rarely sing at all. I hum and maybe whistle. But not in the shower.

What is your favourite Saturday night record?
Early Joni Mitchell, the good stuff by Van Morrison and anything by John Holm, this really special Swedish singer-songwriter.

And your Sunday morning record?
Those three mentioned above work in the morning too. And the more depressing stuff by Mark Oliver Everett, a.k.a. E, and his group Eels.

Ny samlingsskiva med Shawn Colvin

2004 släpptes den första samlingsskivan med Shawn Colvin, Polaroids: A Greatest Hits Collection. Den skivan hade ett mer logiskt låturval än det som finns på The Best of Shawn Colvin som släpptes i dag - även om många av låtarna dubbleras på de bägge utgåvorna.

The Best of Shawn Colvin verkar vara en "straight to Itunes"-release, med udda sånger som filmlåten Never Saw Blue Like That, hymnerna In The Bleak Midwinter och Little Bethlehem samt coverlåtarna One Cool Remove och If These Walls Could Speak, för att nämna några.

Till skivans försvar kan sägas att Shawn Colvins största hit, Sunny Came Home, finns med, liksom kultfavoriterna Wichita Skyline och Shotgun Down The Avalanche.

Men har du aldrig hört Shawn Colvin och vill ha en samling så bör du hellre köpa Polaroids: A Greatest Hits Collection.

Sammy Hagar-perioden är underskattad

Många Van Halen-fans är glada att David Lee Roth är tillbaka som sångare i bandet. Men jag tycker personligen att perioden med Sammy Hagar bakom micken är underskattad. (Däremot gillade jag aldrig Gary Cherone.)

Why Can't It Be Love, Poundcake och Dreams är minst lika sköna radiorockhits som Jump.

Album som 5150 och For Unlawful Carnal Knowledge är klart bättre än, till exempel, Women And Children First eller Diver Down.

Men David Lee Roth vinner totalt sett tack vare de två första skivorna och 1984...

Förhoppningsvis blir det turné och nytt album 2011, som jag skrev här.

Omslaget till Nellie McKays nya

Omslaget till Home Sweet Mobile Home, Nellie McKays femte skiva, har offentliggjorts.

Det är lite oklart om det "hemgjorda" omslaget säger någonting om musiken. Förmodligen inte, eftersom McKay är något av en perfektionist.

Någon låtlista har jag ännu inte hittat, men som jag skrev här innehåller skivan 13 nyskrivna sånger.

Home Sweet Mobile Home släpps den 28 september.

Det låter inte som Oxford

Jag blev besviken när Stornoway inte visade sig vara från Stornoway, en ö i Yttre Hebriderna i Skottland. Bandet Stornoway är från Oxford, men låter inte så. Jag hade aldrig hört talas om bandet, när min kompis Johan tipsade så sent som i går kväll.

Nu har jag hunnit lyssna fyra gånger på deras debutskiva Beachcomber's Windowsill, som släpptes i maj. Det är högkvalitativ popmusik i ordets brittiska bemärkelse. (Pop i USA är totalt olyssningsbar musik. Typ Lady Gaga. Eller Justin Timberlake. Eller Gwen Stefani. Musik jag hatar nästan lika mycket som Kent, Håkan Hellström och Lars Winnerbäck.)

Förhoppningsvis utvecklas Stornoway i riktning mot XTC eller The Proclaimers, men det ligger i farans riktning att man så småningom förvandlas till Coldplay. Det skulle jag verkligen beklaga.

Ny skiva och turné med Van Halen

Det mesta talar nu för ett nytt album och en turné med Van Halen nästa år. Enligt Warner/Chappell så spelar bandet in en skiva just nu, med tänkt release 2011.

Live Nations chef Irving Azoff har vid två tillfällen nämnt att Van Halen väntas turnera nästa år, skriver Billboard.

Bandet består numera av Eddie Van Halen, hans son Wolfgang på bas, brodern Alex på trummor samt - återigen - David Lee Roth bakom sångmikrofonen.

En högtidsstund

På fredag den 13 augusti släpps Leif GW Perssons nya roman Den döende detektiven. Detektiven som är på väg att dö är Lars Martin Johansson - den stoiske norrlänningen som lustigt nog på film spelats av göteborgaren Tomas von Brömssen.

Förhandstexten avslöjar inte om boken även gästas av Johanssons gamla radarpartner Bo Jarnebring, men man kan ju hoppas.

Lars Martin Johansson är alltså på väg att dö, efter en blodpropp, men naturligtvis dyker en mordhistoria upp. Det är svårt att tänka sig att bokhösten kommer att bjuda på bättre läsning.

Boktrailer för Super Sad True Love Story

Jag har precis börjat läsa Gary Shteyngarts nya bok Super Sad True Love Story, hans tredje roman. Som ett publicitetstrick har Shteyngart låtit göra en "boktrailer" där han beskrivs som aningslös, illiterat och lätt omoralisk.

Vem tillåts vara populär?

Politik är underligt. Det är nämligen de enögdas konst. Den egna sidan har alltid rätt. Den andra sidan har alltid fel.

När Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt får höga siffror för sin popularitet, då heter det att han åtnjuter STORT FÖRTROENDE från väljarna. Grafer ritas, valforskare intervjuas, häcklare får sparka lite på Mona Sahlin. Ledarsidan skriver något myndigt om ledarskap.

Men när Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand är populär så skriver DN (i dagens papperstidning) magsurt att "riksdagsvalet handlar inte om att kora Sveriges mest sympatiska politiker".

Vad beror skillnaden i attityd på? Partipolitik, men också könsstrukturer. Kvinnor kan tydligen inte åtnjuta förtroende, utan endast vara "populära". När svenska folket gillar kvinnor så är det för att de ser trevliga ut och har ett behagligt sätt. När svenska folket gillar män är det för deras egenskaper.

Rena dumheter, naturligtvis. Jag tror svenskarna gillar Fredrik Reinfeldt av precis samma irrationella skäl som de gillar Maria Wetterstrand.

Ny ep av John K Samson

Den 21 september släpps John K Samsons andra ep i serien om gator och vägar i Manitoba.

På Provincial Road 222 kompas Samson av något som kallas The Correction Line Ensemble, vilket tyder på att han överger linjen med endast eget, akustiskt komp.

Den första ep:n i serien, City Route 85, släpptes i fjol. Till vardags är John K Samson sångare i The Weakerthans som tidigare i år släppte liveskivan Live At The Burton Cummings Theatre.

Juli månads mest spelade

De här låtarna har jag lyssnat mest på i min Ipod under juli månad:

1. I'll Work For Your Love, Bruce Springsteen
2. I Am Mine Remix, Brooke Waggoner
3. Every Time You Leave, Joel Plaskett
4. Respectable, Nellie McKay
5. Volcano, The Presidents of The United States of America
6. U Hate It, Liz Phair
7. Metal Heart, Cat Power
8. Stuck Between Stations, The Hold Steady
9. Svarta blommor, Iodine Jupiter
10. Generation Y?, Thea Gilmore