Jag var lite optimistisk inför En öppen vinter, Ulf Lundells senaste bok som fått hyfsade recensioner.Jag har inte läst någon av Ulf Lundells böcker sedan Frukost på en främmande planet, som också var rätt oklar i sin genrebeteckning. I den tusensidiga tegelstenen fanns ändå en inneboende kraft, ilska, vitalitet.
En öppen vinter känns tyvärr bara luddig och trött. Boken kan grovt delas in i två delar: nutid och dåtid. Nutid handlar om ett förhållande som tagit slut, om att hitta ett sätt att leva vid 60. Ska Lundell bo i Skåne eller i Stockholm? Det låter trivialt, och tyvärr känns det så också. Som om Lundell lejt ut pennan till någon simpel imitatör.
Dåtid är barndomen i Saltsjö-Boo. Jag har ofta undrat varför Lundell inte skriver om sin barndom på ett lite mer samlat sätt. Brottstycken av den tiden finns beskriven i flera av hans böcker och sånger, men kanske vore det en god idé att skriva hela historien.
Just nu kan jag tyvärr bara komma till en slutsats: Jag kan inte läsa Ulf Lundell längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar