Tv-tipset: Buffy Sainte-Marie

Nyårsdagen bjuder på en tv-pärla, K special om Buffy Sainte-Marie kl. 20.00 i SVT2. SVT:s ganska knapphändiga text om filmen ger inte många ledtrådar, men av förhandsklippet att döma verkar filmen vara relativt nygjord.

Buffy Sainte-Marie gjorde comeback i år med skivan Running For The Drum, hennes första skiva med nytt material sedan 1992 och första skivan sedan 1996. Det var dessutom årets tredje bästa skiva, enligt mitt tycke.

Randy Newman till Sverige?

Jag har fortfarande ångest för att Randy Newman ställde in den planerade konserten i Sverige för drygt ett år sedan.

Nu har hoppet vaknat något. På Randynewman.com finns nu konsertdatum för såväl Finland, Norge som Danmark. Än finns inget datum för Sverige. Förhoppningen är att Newman slänger in Sverige som turnéöppnare före Finlandsspelningen 27 april. För det lär inte vara aktuellt att han slopar vilodagen den 1 maj, som ligger mellan en konsert i Norge och en i Danmark.

I värsta fall får jag åka till Finland.

Reznors julklapp

På julafton presenterades Another Version of The Truth, den konsertfilm som redigerats med hjälp av Nine Inch Nails-fansen. Den finns för gratis nedladdning i flera olika format på denna sajt.

Konserter i Portland, Sacramento och Victoria filmades. Råmaterialet lades sedan ut på nätet, så att fansen själva kunde redigera och bearbeta det.

2008 släppte Trent Reznor albumet The Slip helt gratis via nätet.

Konserten kan också ses på Youtube, se Embedrs version ovan!

VNV Nation för hela slanten

Finns det ett mer effektivt motmedel mot julsånger än lite synth/electronica/EBM? Just nu är jag helt insnöad på VNV Nation, särskilt senaste skivan Of Faith, Power and Glory men även de tidigare skivorna.

Det finns någonting i den här musiken som lämpar sig väldigt väl för slölyssning. Man blir liksom lite mjuk i hela hjärnan och kan bara slappna av... Jag kan inte genren, men gillar VNV Nation sedan Sofi Oksanen nämnde bandet i en intervju.

VNV Nation har blivit alltmer synthpoppiga med åren och har några riktigt käcka refränger på senaste skivan.

Wetterstrands opinionslyft

Det bästa med Miljöpartiets och Maria Wetterstrands ökade popularitet är att Svenska Dagbladets ledarskribenter blir irriterade. Allting som gör SvD:s ledarskribenter förbannade är bra, vettig politik.

Årets roligaste klipp

Family Guy är lite upp och ner, tycker jag. Ibland hysteriskt roligt, ibland bara plumpt och långtråkigt. Det här klippet var hur som helst årets roligaste. Jag har ALDRIG hört vad Sting sjunger. Man får uppfinna egna texter.

Cat Power tillbaka till rötterna

Det finns inget releasedatum och ingen titel, men Charilyn "Chan" Marshall, mer känd som Cat Power, har börjat spela in en ny skiva. Det verkar bli en återgång till den sparsmakade indiestil hon hade, innan band och blås tog över på The Greatest och Jukebox.

"It's just me this time", säger Marshall till australiensiska tidningen Courier-Mail. Hon lovar också att några av de nya sångerna "are sad again".

"I don't know what to do. But I'm at a point where my heart tells me, Chan, you haven't played piano or guitar for four or five years, and I do have guilt about that. People ask me, 'When are you going to play by yourself?' I have problems with strange yearnings and guilt", säger Chan Marshall.

Nollornas decennium

00-talets var ett hemskt decennium för musiken. Men vi glömmer det hemska, det får Jan Gradvall och Fredrik Strage räkna upp i stället.

Rent spontant var det här 00-talets finaste skivor, enligt mitt tycke. Utan inbördes ordning. Men i tidsordning.

The Weakerthans, Left And Leaving (2000)
Shawn Colvin, Whole New You (2001)
Ossler, Desorienterad (2001)
Aimee Mann, Lost In Space (2002)
Diamanda Galás, La Serpenta Canta (2003)
John Hiatt, Beneath This Gruff Exterior (2003)
J.J. Cale, To Tulsa and Back (2004)
Nellie McKay, Get Away From Me (2004)
Mark Knopfler, Shangri-La (2004)
Nine Inch Nails, With Teeth (2005)
The Proclaimers, Life With You (2007)
Emily Jane White, Dark Undercoat (2007)
The Hold Steady, Stay Positive (2008)
Randy Newman, Harps And Angels (2008)
Cat Power, Jukebox (2008)
Brooke Waggoner, Heal For The Honey (2008)

Eldkvarns julfest

Recensenten i Göteborgs-Posten klagade, enligt Plura, på att det inte fanns något julpynt på scenen. "Konserten vi bjuds på är lika julig som en midsommarstång", skrev GP mycket riktigt.

På Göta Källare i Stockholm har körsångerskan Maria Blom anslutit med röd klädsel. Lite jul i alla fall.

Det är många år sedan jag såg Eldkvarn och under de första låtarna kan jag bara konstatera: Herregud, vad tajta de är. Så samspelta att det nästan är perverst. Koncentrationen falnar väl lite allt eftersom låtlistan betas av. Det blir lite skramligare och fladdrigare i vissa nummer, men totalt sett en enormt stabil konsert. Habilare än en försvarsinsats från Lagerbäcks landslag i sina bästa dagar.

Jag är så gubbig att jag helst hade hört fler låtar från klassiska skivor som Genom ljuva livet, Himmelska dagar och Kungarna från Broadway. Jag gläds åt att Carla får göra två låtar: Lilla Sofie och - den självskrivna - Kungsholmskopplet.

PS: Jag glömde storma scenen och skrika i Carlas öra: För i helvete, spela in en ny soloskiva! DS

Nellie McKay på NPR

Den 21 november medverkade Nellie McKay på programmet A Prairie Home Companion på National Public Radio. Hon sjöng bland annat låtar från senaste skivan Normal As Blueberry Pie: A Tribute To Doris Day. Hela sändningen kan höras genom att klicka på länken nedan:

Årets bästa skivor: 1. Indigo Girls, Poseidon And The Bitter Bug

Att göra årsbästalistor är en vånda för oss musiknördar. I sista sekunden slängde jag ut Emily Jane Whites skiva Victorian America från tio-i-topp, trots att jag nu inser att den borde varit med åtminstone på någon av de lägre placeringarna. Ett tag kändes den till och med som årets bästa, tills den började blekna i takt med lyssningarna.

Bäst och sämst - herregud, alla tio skivor på min årsbästalista är bra. Vilka håller över tiden? Det är omöjligt att säga i dag. 1982 trodde jag Duran Durans Rio var en klassiker.

Indigo Girls senaste skiva Poseidon And The Bitter Bug låg först på sjunde plats, sedan på fjärde. Ju mer jag lyssnade på den så insåg jag: Den är faktiskt allra bäst i år. Framför allt är den Indigo Girls bästa skiva någonsin. Dubbel-cd-varianten har dubbla versioner av alla låtar; bandversioner, producerade av Mitchell Froom, och akustiska versioner av samma sånger, så som de låter när Amy Ray och Emily Saliers uppträder utan kompmusiker.

Att skivan landar allra högst upp beror - förutom kvaliteten i sig - på att det är de här sångerna jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på 2009.

"Here's what I find about compromise
Don't do it if it hurts inside
Cause either way you're screwed
And eventually you'll find
You may as well feel good
You may as well have some pride"
(Indigo Girls, Second Time Around)

Poseidon And The Bitter Bug är slocknade drömmar, brustna hjärtan och bitter medelålder rakt igenom:

"It’s been years since I’ve seen anyone
Now I’m sittin’ here, in the dark
Stallin’ out in my car
Wishing I could bum a light
From the ghost of the gang tonight"
(Indigo Girls, Ghost of The Gang)

Men även om det är hårt så ger Emily och Amy aldrig upp, inte helt och hållet:

"Take your prospects and your pickaxe
and you trudge down to the stream
And you bloody your hands
digging for your dream"
(Indigo Girls, Digging For Your Dream)

Och någonstans finns kanske en glimt av ljus i mörkret:

"‘Cause the fleet of hope is so pretty
when she’s shining in the port
and the harbor clings to the jetty
for protection and support"
(Indigo Girls, Fleet of Hope)

Årets bästa skivor: 2. Brooke Waggoner, Go Easy Little Doves
Årets bästa skivor: 3. Buffy Sainte-Marie, Running For The Drum
Årets bästa skivor: 4. J.J. Cale, Roll On
Årets bästa skivor: 5. Nellie McKay, Normal As Blueberry Pie
Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 2. Brooke Waggoner, Go Easy Little Doves

Det är inte samma glädjechock att höra Go Easy Little Doves som det var att höra Brooke Waggoners debut-ep Fresh Pair of Eyes eller debut-lp Heal For The Honey (2008 års bästa skiva).

Lite har den där totala, ohämmade spelglädjen försvunnit, men det är väl inte konstigt. Go Easy Little Doves är mer av ett moget, eftertänksamt verk.

Till och från känns skivan onödigt utstuderad, som inledningen med två korta instrumentallåtar som varken gör till eller från.

När Brooke Waggoner är som bäst låter hon som en 14-årig musikprofessor som låst in sig i studion och experimenterar tills hon helt glömmer tiden. Det går att göra jämförelser med andra artister (Kate Bush, Sparks med flera), men Waggoner har ett eget uttryckssätt som landar mittemellan avantgarde och mainstream. Många nämner Regina Spektor som en parallell, men då måste jag protestera. Där Spektor alltmer förvandlas till Robban Broberg, går Brooke Waggoner tvärtom mot en mer seriös, inåtvänd framtoning.

Find Her Floods, Godwin eller Femmes är lika udda i dagens sterila musikliv som en färgglad fjäril mitt i ett sotigt industriområde.

Årets bästa skivor: 3. Buffy Sainte-Marie, Running For The Drum
Årets bästa skivor: 4. J.J. Cale, Roll On
Årets bästa skivor: 5. Nellie McKay, Normal As Blueberry Pie
Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 3. Buffy Sainte-Marie, Running For The Drum

Running For The Drum är Buffy Sainte-Maries första skiva med nytt material på 17 år och första skivan, oräknat nyutgåvor och samlingar, sedan 1996.

Hon har inte bleknat med åren, utan ryter till med samma ilska som förr, mot exploatering av naturen och undanknuffandet av ursprungsbefolkningen.

Running For The Drum visar Buffy Sainte-Maries alla talanger som sångerska, musiker och låtskrivare. Den gamla favoriten Little Wheel Spin and Spin samsas med bluesgung, jazz och allsångsballader. Inte för inte vann hon en Oscar för Up Where We Belong, som Jennifer Warnes och Joe Cocker spelade in. Easy Like The Snow Falls Down, Still This Love Goes On och Too Much Is Never Enough är ballader i samma stil.

Jag får lite samma känsla som när Joni Mitchell gjorde comeback med Shine här om året. Buffy Sainte-Marie är lite mer publikfriande, lite mer öppen för att bejaka bilden av kvinnan med akustisk gitarr som sjunger lägereldssånger. Det hindrar inte att hennes integritet är fullständigt orubbad. Lyssna på den gamla favoriten Universal Soldier - ej med på den här skivan - så får du fullständigt uppdaterad kritik av Barack Obamas krig i Irak och Afghanistan.

Buffy Sainte-Marie lär inte bjudas in till Vita huset i första taget. Tvärtom håller nog CIA fortfarande en fil uppdaterad.

Årets bästa skivor: 4. J.J. Cale, Roll On
Årets bästa skivor: 5. Nellie McKay, Normal As Blueberry Pie
Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 4. J.J. Cale, Roll On

Nästan ingenting förändras i J.J. Cales värld. Roll On skulle kunna vara uppföljare till solodebuten Naturally som kom 1971.

Det är fortfarande samma långsamma, stadiga gung. Samma stillsamt plockande gitarrer som inspirerat och byggt karriärer som Eric Claptons och Mark Knopflers.

Det går att se J.J. Cale som en anakronism i en musikvärld som bygger på personkult och spektakel. Alla som har vett och sans ser i stället en artist med sällsynt mycket integritet.

Cale har en fenomenal lägstanivå. Roll On höjer sig inte över mängden bland hans samlade produktion, men skivsläppet i sig räcker som höjdpunkt. Where The Sun Don't Shine, Going Down To Memphis och Who Knew är intressanta variationer på sånger han skrivit bokstavligt talat hundra gånger tidigare.

Många kan lära mycket av J.J. Cale. Jag önskar att han orkade flyga över Atlanten och turnera i gamla Europa också.

Årets bästa skivor: 5. Nellie McKay, Normal As Blueberry Pie
Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 5. Nellie McKay, Normal As Blueberry Pie

Jag har svårt för hyllningsskivor. De känns nästan alltid lite halvhjärtade. Som något artisten gör i brist på bättre.

I Nellie McKays fall är denna hyllning till Doris Day ingen halvmesyr. Tvärtom är Doris Day en av McKays riktigt stora förebilder. Day är för McKay vad Woody Guthrie var för Bob Dylan. De bägge sångerskorna har inte bara musiken, utan också engagemanget för djurens rättigheter gemensamt.

Normal As Blueberry Pie är tolv låtar som Doris Day sjungit och ett McKay-original (If I Ever Had A Dream). Vi bjuds på allt från traditionella ballader till svängande jazz och bossanova. Nellie McKay gör inga stora avsteg, utan håller sig till originaltrogna tolkningar. Men visst anar vi hennes fräcka humor åtminstone mellan raderna i låtar som Dig It och Wonderful Guy.

Den här skivan är en nyttig historielektion, och en tänkbar julklapp över generationsgränserna.

Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin

Visst går det att irritera sig över att skivan är mer än 75 minuter lång. Och att Tori Amos fraserar märkligt ("California" blir "Caaajlifooorniiiyyyuh"). Men på det stora hela är Abnormally Attracted To Sin en imponerande comeback.

Jag skriver comeback eftersom hennes skivor under det senaste decenniet varit mer än lovligt splittrade och ofokuserade. På den här skivan finns plötsligt en linje, en idé och skarpare låtar än kanske någonsin. 500 Miles, Welcome To England, Fast Horse och Maybe California är hitmaterial.

Den här gången känns inte Tori Amos uppträdande tillgjort, utan bara som charmerande tossigt, precis på rätt sida. Så länge Tori Amos håller den här nivån så är hon en av de mest intressanta singer-songwriters som finns.

Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky

Mark Knopfler har pensionerat de muskelrockiga inslagen från Dire Straits och ägnar sig numera helt åt tillbakalutad gubbrock med inslag av engelsk och skotsk folkmusik. Det är behagligt och melankoliskt, som ett soundtrack till en film av Mike Leigh.

Get Lucky är en vitamininjektion jämfört med förra skivan, Kill To Get Crimson. Det kändes som om Knopfler ringde in den. Get Lucky är skarpare, mer förfinad.

Som alla artister som börjar komma upp i åren har Mark Knopfler börjat titta tillbaka på sin barndom. Before Gas & TV är Knopflers motsvarighet till Van Morrisons In The Days Before Rock'n'roll. En idylliserad tidsbild där familjen sitter och spelar gitarr tillsammans, i stället för att sitta tysta framför tv:n.

Titelspåret är allra bäst. Get Lucky skulle kunna vara signaturmelodi för de östeuropéer som kommer till Storbritannien på vinst och förlust, för att "work the fair grounds in the summer" eller "pick fruit down south".

"I always think it's funny
It gets me every time
And what about happiness for money?
Tell it to the breadline"

Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger

Yusuf Islam har försonats med sitt gamla alter ego Cat Stevens. Roadsinger är Yusufs andra "popplatta", och den här gången kommer han ännu närmare gamla Cat Stevens-succéer som Tea for The Tillerman och Teaser and The Firecat. To Be What You Must och All Kinds of Roses är sånger av lika hög klass som Wild World eller Peace Train.

Roadsinger har mycket riktigt gjort ett större kommersiellt avtryck än föregångaren An Other Cup, bland annat genom en 10:e plats på topplistan i Storbritannien.

Yusuf Islam skulle kunna återvinna en ännu större del av sin popularitet genom att turnera flitigare. Nu verkar hans turné tyvärr inskränka sig till de brittiska öarna.

Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Musiken som spelades vid Greenpeace födelse

16 oktober 1970 spelade Phil Ochs, James Taylor och Joni Mitchell vid en konsert som hjälpte till att finansiera en protestresa till Amchitka, vid Alaskas sydspets. Båten som åkte hette Greenpeace och aktionen var en protest mot USA:s planerade underjordiska kärnvapenprov på platsen.

Konserten och aktionen blev också organisationen Greenpeace födelse. Nu släpps en cd och mp3-filer med konserten. Förtjänsten går givetvis till Greenpeace. Musiken kan köpas här.

Inspelningen är ett - för en gångs skull använder jag detta ord - unikt dokument. Phil Ochs, protestsångaren, är i sitt esse. "It's not everyday you get to play in a police state", säger Ochs redan i första mellansnacket. Givetvis spelar han Joe Hill och I Ain't Marching Anymore.

James Taylor är inte lika politisk, men framför flera av sina mest kända sånger, inklusive Sweet Baby James och Something In The Way She Moves.

Men det är naturligtvis Joni Mitchell som är giganten i det här sammanhanget. Det är en ynnest att få en liveupptagning av henne från 1970. Bara tre år efter sin debutskiva har hon redan klassiska låtar som Big Yellow Taxi, A Case of You, Woodstock, Carey och The Circle Game i sin repertoar. Kan man över huvud taget tänka sig en mer passande sång än Woodstock under en konsert som i praktiken föder organisationen Greenpeace?

Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris

Golems rätta element är egentligen livespelningarna. Det hindrar inte att en del av energin fastnar på skiva.

Senaste skivan Citizen Boris är bättre än föregångaren Fresh Off Boat från 2006. Ingenting av utlevelsen har gått förlorad. Dessutom är låtarna bättre. Tucheses and Nenes är en småfräck hit.

Annette Ezekiel Kogan och Aaron Diskin är inte bara sångare och musiker. De är också excellenta frontfigurer och berättare av stora mått.

Sångerna är en språklig blandning av engelska, ryska och jiddisch (och säkert några språk till som jag missar). Sammantaget förmedlar Golem tidlösa erfarenheter som både nya och gamla generationer av östeuropeiska immigranter kan ta till sig. Oavsett var på jorden dessa östeuropeiska immigranter befinner sig.

Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly

Ace Frehleys comebackskiva efter 1989 års Trouble Walkin' dröjde nästan exakt 20 år. När Anomaly släpptes den 15 september i år så var det på treårsdagen av Frehleys nykterhet.

Vissa rykten om den forne Kissgitarristens hälsotillstånd började florera när han ställde in spelningar i Australien och Japan. I skrivande stund är Frehley fortfarande på Sverigeturné (spelar i Västerås i kväll, 5 december, och Göteborg i morgon, 6 december). Ingenting i hans uppträdande på Debaser Medis i måndags tydde på att nykterheten är bruten.

Anomaly klarar sig in på årets tio-i-topp-lista trots att den är ganska ojämn. Foxy & Free, Sister, Change The World, A Little Below The Angels, Fox On The Run och Fractured Quantum håller hög kvalitet.

"My aim is true, with help from above", sjunger Ace Frehley på A Little Below The Angels. När fan blir gammal...

PS: I kväll gästar Ace Frehley studion hos SVT-programmet Robins. Jag får alltid ångestsvett när svenska programledare ska intervjua artister jag tycker om. DS

14 nya låtar av Docenterna

Enligt ett meddelande som Jon Jefferson Klingberg skickade ut på Facebook är Docenterna nu klara med inspelningen av nya skivan. 14 låtar blev det allt som allt och skivan kommer ut "någon gång på vårkanten".

Docenterna har också startat en Youtubekanal, där man bland annat kan se medlemmarna prata om knark (?!).

Snart kommer årets bästa skivor

Jag har tagit fram en shortlist på 16-17 skivor. Snart kommer jag här på bloggen presentera årets tio bästa.

Det är märkligt att skivor som kändes som mästerverk i maj plötsligt kan vara dödstrista i december. Och tvärtom. Bara de som har tillräcklig staying power för att hålla när Sverige är som mörkast platsar på min tio-i-topp för 2009.

I came from outer space

Det står en 58-årig sliten gubbe på Debaser Medis scen och pekar upp i luften. Han indikerar att han kommer från yttre rymden. Ända sedan Ace Frehley på Alive! hälsade sina fans med frasen "Dear Earthlings" så har vi accepterat att en Bronxfödd man säger sig komma från en annan planet.

Space Ace är den mänskligaste av de fyra original-Kiss-medlemmarna, och det är väl därför vi älskar honom. Den godhjärtade rumlaren som dessutom spelar gitarr med en känsla som varken Tommy Thayer eller någon annan fejk-Ace någonsin kommer i närheten av.

På Debaser Medis har han med sig det lilla tajta band han jobbat med ända sedan comebacken tog sin början i New York, Halloween 2007. I september släppte Frehley en ny soloskiva, Anomaly, som vi får höra fyra spår ifrån under kvällen.

Mest jubel blir det ändå under de klassiska Kisslåtarna, Deuce, Cold Gin, Shock Me med flera.

Ovan finns ett Youtube-klipp på New York Groove, Russ Ballard-låten från Frehleys första soloskiva från 1978.

Ace Frehley må spela i blåbärsligan nu för tiden, rent kommersiellt, men musikaliskt är han betydligt mer intressant än sina forna bandkollegor. Anomaly vinner över Sonic Boom.

November månads mest spelade

De här låtarna har jag lyssnat flitigast på i min Ipod under november:

1. Heart of The Continent, John K Samson
2. I Will Be There, Van Morrison
3. Tapes, Alanis Morissette
4. Har vi inte grävt för många hål, Ossler
5. None of The Above, The Weakerthans
6. Inga gränser, Anders F Rönnblom
7. Precis så, Kajsa Grytt
8. Deuce, Kiss
9. Charting The Single, Marillion
10. Bayless St., Rickie Lee Jones