Roth tar ett snedsteg

Det gick fort att läsa ut Philip Roths nya miniroman The Humbling. Som jag skrev här hade jag höga förväntningar, eftersom hans senaste böcker Exit Ghost och Indignation var så briljanta.

The Humbling börjar bra, med 65-årige skådespelaren Simon Axler som plötsligt inte kan agera. Varje replik låter falskt, varje steg på scenen känns konstlat. Han gör stort fiasko när han ska spela Prospero och Macbeth i Washington. Axler hamnar på psykiatrisk klinik, eftersom han är rädd att han ska ta livet av sig.

Någonstans där känns det som om Philip Roth tvivlar på sin egen berättelse. När Axler kommer hem från kliniken springer han i stället rakt in i en oväntad kärlekshistoria, med en 25 år yngre kvinna, dotter till två goda vänner från förr. I stället för att fortsätta utforska Simon Axlers tvivel på sig själv, förvandlar Roth romanen till en dålig Woody Allen-film, med vissa halvpornografiska inslag.

Det går naturligtvis inte att vara helt besviken, Philip Roths språk är fortfarande elegant. Den här gången blir det mer konståkning än ändamålsenligt

City Route 85 släpps i dag

I dag släpps City Route 85, en trespårs-ep av John K Samson, sångare i The Weakerthans. Skivan är den första i en serie med Winnipegtema, vilket jag skrivit om tidigare här.

När John K Samson spelar solo blir det mer akustiskt och mer finstämt än när han leder The Weakerthans. Men det kanadensiska svårmodet och de snygga melodierna finns där som vanligt.

Nu får vi trycka på via Facebook för att Samson ska komma till Sverige på solospelning.

Före och efter R.O.O.M.

Möbelkedjan R.O.O.M. har försatts i konkurs, skriver Dagens Industri. Eftersom jag i snart två decennier bott i samma kvarter som butiken på Kungsholmen, så kan jag minnas en tid före och - snart - efter R.O.O.M.

Före R.O.O.M. var kvarteret lätt bedagat, lite skämtsamt kallat Kniv-Kungsholmen. Många pensionärer. Nu finns det gott om hippa människor.

Under alla de år butiken funnits här har jag varit inne där två eller tre gånger. Första gången skulle jag gå in och köpa en stol till min pyttelilla lägenhet, men vände när jag såg prislappen på den första stol jag tittade på.

Det finns ingen väg tillbaka till tiden före R.O.O.M, Kniv-Kungsholmen är förpassat till historien. Men förhoppningsvis slipper vi bilköerna med stadsjeepar varje lördag.

Kyrkomusik

Filadelfiakyrkan visade sig fungera alldeles utmärkt som konsertlokal när Steve Earle kom på besök. Jag tror inte de reguljära besökarna i kyrkan någonsin hört så vacker musik som Goodbye, Fort Worth Blues eller Someday.

I centrum under kvällen stod sångerna från hyllningsskivan Townes. Steve Earle drog flera Townes van Zandt-historier, varav de flesta var sanna, antar jag. Som när van Zandt satt längst fram på en av Earles spelningar, med fötterna på scenen, och mellan varje låt krävde att få höra Wabash Cannonball. Eller att Townes van Zandt ständigt tog med sig hemlösa människor, inte nödvändigtvis till sitt eget hus, utan lika gärna hem till andra.

Så smått har jag väl insett att Townes van Zandt skrev en hel del fina sånger. Men jag tycker Steve Earle spelar ned sig själv en aning när han hyllar van Zandt så mycket. Jag tycker personligen att Earles egna sånger är bättre. Exempelvis Copperhead Road, som fick bli kvällens avslutning.

Het: Roth Kall: Auster

Just nu läser jag Den sista cigaretten av Klas Östergren. Bra underhållning som vanligt. En fjärdedel av boken kvar ungefär.

I jakt på nästa bok besöker jag Akademibokhandeln och hittar två nya romaner av favoritförfattare, dels Philip Roths 30:e roman, The Humbling, och Paul Austers 15:e roman, Invisible. Det är tecken på dålig koll att jag inte visste att någon av böckerna var på gång.

Medan 62-årige Auster hamnat i en återvändsgränd med sina senaste romaner (Brooklyn Follies 2005 och Man In The Dark 2008), så är 76-årige Philip Roth lika vass som någonsin. Hans Exit Ghost (2007) och Indignation (2008) är så otroligt exakta i sitt språk att man blir imponerad och rörd på samma gång.

Det är ingen tvekan om att jag är mest nyfiken på Roths nya bok. För jag tror inte Auster kan fly ur sin återvändsgränd den här gången heller.

Spår nummer tre på Ebba Gröns debutskiva

Söndagar är inte min favoritdag. Ingen dag är så trött, tråkig och paranoid. Och dessa jävla bostadsrättsvisningar. (Jag går inte på dem, men jag tar mig rätten att irriteras ändå.) Stockholms sjuka bostadsmarknad tar fram mitt intolerantaste jag. Det jaget är intolerant som fan.

Sundström inspirerad av Kraftwerk?

Jag vet inte om det är ett skämt, men Stefan Sundström antyder att han inspirerats av Kraftwerk på nya skivan Ingenting har hänt som släpps 25 november.

"Jag har ju alltid hatat sånt där, men när fan blir gammal blir han som bekant religiös", skriver Sundström på sin hemsida.

Nya skivan är ihopsamlad från 38 låtar som Stefan Sundström skrev efter en cykelolycka. Det är bara de ledsna låtarna som kommit med på skivan.

Thåström bryter intervjuembargo

Joakim Thåström bryter sex års intervjutystnad när en intervju bifogas med nya samlingsskivan Be-bop-a-lula hela jävla dan, som släpps 25 november.

Thåström ska också medverka hos Fredrik Skavlan i SVT den 27 november. Men av noteringen från hemsidan att döma verkar det som han bara ska sjunga i Skavlan, inte låta sig intervjuas av norrmannen.

Samlingsskivan säljs också i boxform, då med en live-dvd och en bonusskiva kallad Kompost, med en del outgivet och nya versioner av gamla låtar.

Östergren-Bowie

Visst var det huvudpersonen i Ismael som lyssnade på David Bowie så intensivt? Det är väl därför jag får lust att lyssna på Bowie varje gång jag läser Klas Östergren. Aldrig annars.

Mer än fotboll

Tom Hoopers filmversion av Damned United är minst lika bra som David Peace roman med samma namn.

I romanen får vi följa med in i Brian Cloughs huvud när han tar över Leeds United i 44 hemska dagar 1974. Alla interna monologer är slopade i filmversionen. I stället får Michael Sheens ansiktsuttryck berätta det mesta om det inre tumult som Brian Clough går igenom när han blir manager för en klubb han egentligen hatar. Cloughs nemesis är den Leedsmanager han efterträder, Don Revie. Revie är en "kall person", enligt Clough, som låtit sina spelare fuska sig till framgång.

Ännu tydligare i filmversionen blir relationen mellan Clough och hans andretränare Peter Taylor. När Clough fått sparken från Leeds tvingas han stå på knä i Taylors trädgård i Brighton och vädja: "Please, baby, take me back". Tydligare än så kan en kärlekshistoria inte illustreras.

Så småningom tog Brian Clough och Peter Taylor Nottingham Forest till ett ligamästerskap och två Europacuptitlar på raken, 1979 och 1980.

McKays mest sammanhållna album

Jag har oerhört svårt för etablerade artister som i brist på annat spelar in ett album med standards. Rod Stewart är bara en artist som håller sin karriär levande genom att sjunga "the great American songbook" i stället för att hitta på något verkligt kreativt.

Nellie McKays album med sånger som Doris Day gjort populära är någonting helt annat än en slentrianinspelning av gamla godingar. Normal As Blueberry Pie: A Tribute to Doris Day är inte bara en hyllning till Miss Day, utan också Nellie McKays mest sammanhållna album så här långt. McKays tre första album har varit under av kreativitet och variation, men i ärlighetens namn har det spretat ganska mycket, framför allt stilmässigt.

När Nellie McKay tar sig an Gershwin, Rodgers/Hammerstein, Bacharach/David med flera kompositörers verk känns det inte som en nostalgitripp utan som ett nutida erkännande av dessa sångers tidlösa kvalitet.

McKay intar ofta scenen med samma attityd som en ståuppkomiker, men här är alla blinkningar och skämt på sin höjd kryddor i anrättningen. Sångerna kommer först och det är imponerande och vitala tolkningar av exempelvis Wonderful Guy, Mean To Me och Dig It.

Normal As Blueberry Pie: A Tribute to Doris Day skulle aldrig ha sjungits in, om inte Nellie McKay och Doris Day hade omsorgen om djurens välfärd gemensam. Följaktligen får McKays egna hundar hedersplats på omslaget.

Vanity Fair intervjuar Nellie McKay

Inom någon dag eller så ska jag själv skriva om Nellie McKays nya album Normal As Blueberry Pie: A Tribute To Doris Day, men innan dess kan ni läsa Vanity Fairs utmärkta intervju med fröken McKay.

Skandalöst nog finns skivan än så länge inte att köpa via svenska Itunes. Inte heller de andra MP3-butikerna, i Europa, verkar ha skivan. CDON.se säljer den, men bara som import via Border.

Synd

Jag hade stora förhoppningar på Melissa Horns uppföljare till debuten Långa nätter. Men Säg ingenting till mig låter lovande, men inte mer. Alltför många sånger är snarlika varandra och ingen stannar kvar i minnet.

Jag hade också hoppats på en mer distinkt och vass produktion, men allting låter så försiktigt att man knappt vågar lyssna.

Synd.

Tom Waits ger gratis smakprov

Den 24 november släpps Glitter and Doom Live, en liveskiva som dokumenterar Tom Waits fjolårsturné. Tyvärr besökte Waits inte Sverige den gången, men då kan vi trösta oss med en dubbel-cd med 16 sånger på ena cd:n och bara mellansnack (!) på den andra cd:n.

Generöst nog bjuder Tom Waits faktiskt på gratis nedladdning av åtta låtar från skivan, på sin webbsajt.

Eftersom jag är en småsur jävel tycker jag det är ganska länge sedan Tom Waits gjorde något riktigt minnesvärt. Hans senaste kanonbra skiva var 1988 års Frank's Wild Years. Hans senaste hyfsade platta var 1999 års Mule Variations.

Ny fullträff av Emily Jane White

På denna blogg har jag tidigare hyllat Emily Jane Whites debutskiva Dark Undercoat, som först släpptes 2007 och sedan fick re-release 2008, bland annat i Sverige.

Emily Jane Whites röst påminner oerhört mycket om Cat Power, varför jag först sorterade in henne i samma fack. Men Emily Jane White har en egen stil i låtskrivandet. Med oerhört små medel och subtila variationer skapar hon beroendeframkallande melodier.

Vid en första lyssning kan nya skivan Victorian America, som släpps i dag, låta som en mörkare karbonkopia av Dark Undercoat. Jämförelsevis var debutskivan nästan publikfriande i sina arrangemang, men Victorian America döljer bakom sitt kärva yttre minst lika många pärlor som föregångaren.

Emily Jane White och medmusiker jobbar denna gång ännu mer med upprepningar, malande melodier som får ta tid - flera av sångerna är 6-7 minuter långa. Det skulle kunna vara tradigt som bara attan, men blir i stället hypnotiskt och fascinerande.

Jag har bara hunnit lyssna på skivan en knapp handfull gånger, men jag är rätt säker på att detta är en av årets 3-4 bästa skivor.

Stor intervju med Nellie McKay

I veckan har en stor intervju med Nellie McKay publicerats i New York Times. På tisdag, 13 oktober, släpps McKays nya skiva, Normal As Blueberry Pie - A Tribute To Doris Day. Skivan innehåller tolv sånger som Doris Day brukade sjunga och ett original av Nellie McKay.

Som länkar vid artikeln finns också tre smakprov från skivan, Crazy Rhythm, Meditation och Wonderful Guy.

Ny musik från John K Samson

The Weakerthans-sångaren John K Samson släpper den 30 oktober en solosingel med tre spår. Singeln City Route 85 är den första i en serie av tre skivsläpp, som ska behandla gator (!) i hans hemstad Winnipeg.

City Route 85 är också känd som Portage Avenue, en av huvudgatorna i Winnipeg. De två andra sångerna på skivan är Grace General och Cruise Night.

John K Samson åker på soloturné men tyvärr verkar hans Europadatum inskränka sig till Tyskland och Schweiz.

Förutom skivor med Propagandhi och The Weakerthans har John K Samson tidigare släppt en solokassett, Slips & Tangles, och en solo-ep, Little Pictures.

Höga förväntningar på Rickie Lee Jones

Jag älskade Rickie Lee Jones vågade experimentella Sermon On Exposition Boulevard från 2007, men alla som gillade hennes tidiga skivor var nog inte lika lyckliga.

Nya skivan Balm In Gilead, som släpps 3 november, låter av förhandssnuttarna att döma betydligt mer lättsmält än föregångaren.

Vi kan också notera att hon bytt omslag på skivan, trots att hon lät sina sajtbesökare rösta fram ett annat omslag.

På Rickieleejones.com kan man förhandslyssna på Bonfires In Hell och Wildgirl.

Hela låtlistan ser ut så här:

1. Lo Lo Lo (The Ballad of Juan Carlos and Tommy Smith)
2. Old Enough
3. Remember Me?
4. The Moon Is Made of Gold
5. Bayless Street
6. On His Jeweled Floor
7. Eucalyptus Trail
8. The Blues Are Waiting Till It Gets Dark
9. Wildgirl
10. Bonfires In Hell

Visdomsord från Gene Simmons

"Never listen to people, and believe in your own dreams."

Detta och mycket annat vist säger Gene Simmons i denna intervju med Billboard.

Ingen tidsmaskin

Jag önskar jag kunde säga att Kiss nya album Sonic Boom är en ny Rock And Roll Over eller Love Gun. Men det här är ingen tidsmaskin, det funkar inte att gå tillbaka till 70-talet. Det finns låtar som snarare påminner om 80-talsskivan Creatures of The Night eller 90-talsskivan Revenge. Sonic Boom är en mix av Kiss historia.

Jag förstår att Paul Stanley och Gene Simmons vill anknyta till sina rötter i säljpitchen. Inget fel i det, och flera kritiker har gått på bluffen och hyllat Sonic Boom.

Produktionen är rock med gitarr i högsätet, men mjäkigare än jag hade trott. Peter Criss och Ace Frehley var inte alltid pålitliga bandmedlemmar, men deras trum- respektive gitarrspel hade en egen karaktär som gav Kiss lite vassa kanter på 70-talsskivorna.

Sonic Boom saknar den rätta sortens aggressivitet för att vara intressant. Det låter okej, och vissa låtar är roligare än andra, men jag tror inte jag kommer plocka fram den här skivan oftare än jag plockar fram, säg... Psycho Circus eller Asylum.

Om du ska välja en Kissrelaterad release denna höst är valet enkelt: Ace Frehleys Anomaly är klart bättre än Sonic Boom.

I dag är det dags

Som jag tjatat om här så släpps alltså Brooke Waggoners nya skiva Go Easy Little Doves i dag. Så köp den! Här!

Bojkotta fotbollen tills fascisterna stoppas

Hammarby Fotboll AB:s ordförande Staffan Thorsell avgår efter att, enligt egen utsago, ha hotats till livet. Varken han eller hans anhöriga kunde känna sig säkra efter den senaste tidens hot från så kallade supportrar. Fascister är rätt beteckning.

Både klubbarna och även mildare supportergrupper brukar ursäkta dylika händelser med att det är "en liten klick" som står bakom. Dessutom brukar man lägga till att man "förstår supportrarnas frustration". (Jag förstår den inte alls. Mina favoritlag gör mig i regel besviken, men jag gör inget annat än skakar av mig förlusterna och går till jobbet.)

De som hotar bär givetvis eget ansvar för sitt uppträdande. Men jag skulle också önska att de som jamsar med och direkt eller indirekt ursäktar huliganism faktiskt stod upp bättre. Hot och våldshandlingar är under INGA SOM HELST OMSTÄNDIGHETER acceptabla. Så länge det förekommer borde vi supportrar som inte ägnar oss åt våld faktiskt stanna hemma från fotbollsarenorna.

Bladvändare

Reginald Hill är extremt produktiv. Framför allt är det hans serie med Dalziel & Pascoe-böcker som är omfångsrik. Jag hade bara sett BBC-serien och trodde inte böckerna skulle imponera, men The Death of Dalziel från 2007 var omöjlig att lägga ifrån sig.

Nu har jag på kort tid läst A Cure for All Diseases, 2008 års Dalziel & Pascoe-bok samt The Roar of The Butterflies, Hills senaste utgåva i serien om privatdetektiven Joe Sixsmith, också den från 2008.

A Cure for All Diseases kändes som en lätt besvikelse när mordgåtan väl avslöjats, men visst - inte heller den här gången kunde jag lägga boken ifrån mig. De 624 sidorna läste jag på drygt två dagar.

Hills Joe Sixsmith-böcker är som en hyllning till de klassiska privatdeckarböckerna, med skillnaden att Sixsmith är en svart privatdetektiv i engelska Luton och böckerna utspelar sig i nutid. Lättsammare än Dalziel & Pascoe, men lika underhållande.

Naturligtvis har Reginald Hill inte kunnat sakta ned, utan har redan kommit med en ny Dalziel & Pascoe-bok, Midnight Fugue.

Provlyssning på Go Easy Little Doves

Amazon har lagt ut 30-sekunderssnuttar av samtliga låtar på Brooke Waggoners nya skiva Go Easy Little Doves som släpps digitalt på tisdag 6 oktober. (Jag har dock inte lyckats lista ut om detta även gäller via svenska digital sajter som Itunes eller CDON.se.)

Att döma av snuttarna har Brooke Waggoner hämtat inspiration från bland andra Kate Bush och Sparks.

Enligt min mening gjorde hon 2008 års bästa skiva, Heal For The Honey, som kan köpas för det facila priset 79 spänn på Itunes.

Ny låt av Springsteen

Bruce Springsteen hade premiär för en ny sång vid gårdagens konsert på Giants Stadium i East Rutherford, New Jersey. Wrecking Ball handlar om Giants Stadium, som ska rivas.

Mest spelade i september

Dessa låtar har jag lyssnat flitigast på i min Ipod under september månad:

1. Livin' Here Too, J.J. Cale
2. Sentinal, VNV Nation
3. Wonder-Dummied, Brooke Waggoner
4. Stolt men inte nöjd, Stefan Sundström
5. Precis så, Kajsa Grytt
6. Kom hem till mig, Mikael Wiehe
7. Galleon, Nellie McKay
8. Deuce, Kiss
9. Last Look At Eden, Europe
10. The Big Guns, Jenny Lewis