En vaggvisa för alla luffare

Glöm inte att vrida upp volymen, som är lite låg just på det här klippet. Tom Waits bästa sång och en av de bästa sångerna över huvud taget, genom alla tider.

Årets Junilistan

Årets Junilistan verkar bli Piratpartiet, som får 5,1 procent i en opinionsmätning som DN/Synovate gjort.

Att uppstickarpartier lyckas så bra i valet till Europaparlamentet beror på att valdeltagandet är lågt samtidigt som det är lite oklart vad parlamentet och ledamöterna egentligen pysslar med. Jag tror gemene man främst använder valet till att "signalera" (som det så fint heter) inför kommande riksdagsval. När väljare "signalerar" handlar det nästan alltid om att visa missnöje med de etablerade partierna, den etablerade politiken.

Å andra sidan verkar det numera statsbärande partiet, Moderaterna, bli största parti. En historisk händelse i så fall.

Mediernas makt

De fina medierna (DN, SvD, SVT) har bestämt att Theresa Andersson är en artist som ska lyftas fram. SvD gav hennes fjolårsrelease Hummingbird, Go! fem prickar av sex möjliga i förra veckan. I dag ger DN skivan betyget 5 av 5 möjliga, samtidigt som tidningen publicerar en stor intervju med artisten.

SVT å sin sida ska sända en av Theresa Anderssons konserter från Mosebacke 2007. Det sker på söndag 3 maj kl kl 19.00 i SVT2.

Själv skrev jag i förra veckan att jag inte fattar grejen. Det gäller fortfarande, trots några ytterligare genomlyssningar. Ett par av låtarna är rätt okej, men som helhet är skivan inte ett dugg anmärkningsvärd.

En gammal mans berättelse

Att Philip Roths utmärkta lilla bok Exit Ghost nu kommer på svenska, under namnet Vålnaden försvinner, är naturligtvis jättebra. Jag kanske är kinkig, men jag läser helst engelskspråkiga författare på engelska. Jag inbillar mig att jag missar något om jag läser översättningen. (Det är naturligtvis lyx när man kan säga så, det är inte lika lätt med alla andra språk.)

Jag läser Vålnaden försvinner som en både sorglig och hoppingivande bok. Potensen kanske försvinner, men förmågan att känna åtrå efter en vacker kvinna gör det inte. Kraften att skriva kanske minskar, men viljan att berätta historier finns kvar. Kroppen dras med allt fler skavanker, men hjärnan drömmer vidare.

Även Roths senaste bok, Indignation, är ytterst läsvärd. Den finns dock än så länge inte på svenska.

Vi är många - men osynliga

Fler än var 14:e invånare i Sverige har finsk bakgrund i första, andra eller tredje generation, enligt statistik som SR Sisuradio beställt av SCB.

Det bor minst 675 000 personer med finska rötter i Sverige. Trots det erbjuder ytterst få kommuner någon samhällsservice på finska. Professor Jarmo Lainio säger till Ekot att det troligen beror på historiska orsaker. Sverige har haft en stark assimilationspolitik.

Ambitiös nyutgåva

I fjol återutgavs serietecknaren Art Spiegelmans album Breakdowns från 1978, kompletterat med ett långt tecknat förord och en text som tillsammans summerar Spiegelmans karriär.

Art Spiegelman är fortfarande mest känd för den Pulitzerprisvinnande historien Maus, om föräldarnas tid i koncentrationsläger under andra världskriget.

I en av serierna i nyutgåvan av Breakdowns konstaterar Spiegelman att han springer och springer men har svårt att komma ut ur skuggan som monumentet Maus kastar över honom.

Breakdowns var ett ambitiöst försök att få serier att accepteras som något mer än bara lätt underhållning. Samtida tecknare som Robert Crumb hade lyft upp serierna åtminstone till kultnivå, men Art Spiegelman ville nå ett snäpp till, varför kunde inte serier vara på samma nivå som romaner?

Dylans torra skratt

I inledningen till Bob Dylan's 115th Dream på Bringing It All Back Home från 1965 tvingas Bob Dylan starta om sången eftersom han börjar skratta. På nya skivan Together Through Life skrattar Dylan igen, men kontrasterna mellan de två inspelningarna kunde inte vara större.

På den förra skivan skrattar Dylan en ung mans skratt, han kan inte hejda det som formligen bubblar upp i kroppen. Han står inför en sensationell period, då han inom något års tid ska släppa sina kanske tre bästa album i karriären (Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde On Blonde).

På nya skivan skrattar Dylan ett torrt skratt i slutet av låten My Wife's Home Town. Det går att tolka in massor av bitterhet, men kanske är det bara så det låter när en 67-årig gubbe skrattar.

Together Through Life är en logisk fortsättning på den kreativa toppform som Dylan inledde med Time Out of Mind 1997 och fortsatte med Love and Theft 2001 och Modern Times 2006. Fyra album som ställer sig på samma nivå som ovan nämnda klassiker från 60-talet.

Nya skivan är väldigt tillbakalutad, jag hade kanske önskat mig en och annan ytterligare upptempolåt, men det är anmärkningar i kanten. Med god marginal årets hittills bästa skiva.

Meduza utnyttjad efter sin död

Errol Norstedt, alias Eddie Meduza, avled 2002. Under hela sin artistkarriär var han hånad, bespottad och bojkottad av recensenter och medieetablissemang.

Sju år efter sin död får han plötsligt mer uppmärksamhet i "finmedia" än någonsin. Skälet är Bo Sjökvists radioporträtt Mera brännvin som sänds i P1 i morgon kl 14.03. Jag har inte hört programmet, men vad jag förstår har Sjökvist ansträngt sig för att göra ett seriöst porträtt.

Expressens och Aftonbladets kultursidor, DN:s radio- och tv-bilaga och Svenska Dagbladets ledarsida (!) uppmärksammar radioprogrammet. Men Eddie Meduza ler nog i mjugg - var han än befinner sig - om han i efterlivets tillstånd tar del av artiklarna. Han skulle nog betacka sig för uppmärksamheten från nedan nämnda tyckare.

Gunilla Brodrej i Expressen gör sitt bästa för att koppla ihop Eddie Meduza med både Sverigedemokraterna och Bert Karlsson (som nu äger rättigheterna till musiken). Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet använder Meduza för att hacka på Socialdemokraterna. Inget nytt under solen, alltså, Eddie var van att folk använde honom för sina egna syften.

Eddie Meduza var under en stor del av sitt liv en ganska olycklig och miserabel människa, svårt alkoholiserad. Mobbad och slagen av sina fosterpappor under uppväxten. Samtidigt var Meduza en långt bättre musiker och låtskrivare än han fått erkännande för av de fina medierna. Och en baddare på anarkistisk, galen och - för all del - grovkornig humor.

Shteyngarts tredje i höst

Ni som ännu inte har läst The Russian Debutante's Handbook eller Absurdistan är att gratulera. Författaren Gary Shteyngart kommer i september med sin tredje roman. Till skillnad från de två första böckerna, utspelar sig denna inte i det forna Sovjetunionen eller dess satellitstater, utan i Albany, staten New York, USA.

Handlingen är, enligt uppgift, förlagd till 2040, då Albany har blivit "ett litet religiöst protektorat under ledning av den koreanske pastorn Cho".

Boken ges ut av Random House.

Ok, jag fattar inte

Theresa Anderssons album Hummingbird, Go! som kom ut i fjol får 5 prickar av 6 möjliga i dagens Svenska Dagbladet. Möjligtvis recenseras skivan för att den först nu fått distribution i Sverige.

Jag blev lite misstänksam när jag läste recensionen, eftersom det stod att Theresa Andersson är "sedan länge bosatt i New Orleans". Det verkade som om recensenten laddade de där orden med väldigt mycket mening. Jaha, om hon bor i New Orleans SEDAN LÄNGE, då måste hon vara en riktigt duktig, seriös musiker.

Jag kanske är döv för Anderssons påstådda talang, jag hör bara en ganska manierad musiker som förgäves försöker göra sig intressant. Det blir lite bättre när hon sjunger på svenska, då försvinner de värsta teatraliska dragen.

Förhandslyssning på Michelle Shockeds nya

Några av sångerna från Michelle Shockeds kommande skiva Soul of My Soul, som släpps 26 maj, finns på hennes Myspacesida.

På hemsidan Michelleshocked.com finns två av låtarna, Pompeii och Soul of My Soul, att ladda ned gratis.

På hennes Youtubekanal kan man se ett urval videos (videoar, videor, videoer, videofilmer?) på låtar från skivan.

Konsten är inte längre fri

Nu står det klart att konsten i Sverige inte längre är fri. Konstfack har börjat bedriva självpåtagen censur genom att låta jurister granska elevernas verk, rapporterar Dagens Nyheter.

Oscar Guermouche riskerar att få sitt verk Vi vill åka till Moskva stoppat, uppenbarligen med motiveringen att verket kan fällas för förargelseväckande beteende. Guermouche har på tre svenska flaggor skrivit fraser från sånger som svenska jägarförband sjunger, till exempel att soldaterna vill åka och "döda ryssen".

Vi har inte råd att bete oss naivt, säger prefekten Olof Glemme till DN. Men råd att censurera konst har Konstfack uppenbarligen. Det är en sorgens dag.

Ett tredje liv

Vissa skivor har en underlig livshistoria. Dark Undercoat, debutskivan av Emily Jane White, släpptes för första gången 2007 i USA. En andra release kom 2008. Via import kom (den fysiska) skivan till Sverige 2009. Den 28 april släpper Important Records skivan igen, nu med ett extraspår, Robotic Arms.

När jag hörde skivan första gången tänkte jag bara, "Hm, svårt Cat Power-komplex". Sedan tänkte jag, "vilken dysterkvist". Nu lyssnar jag fortfarande nästan varje dag på skivan, trots att det gått tre månader. Emily Jane White må låta som Chan Marshall när hon sjunger, men hon skriver betydligt bättre låtar, med en nästan hypnotisk förmåga att fästa sig i lyssnarens medvetande.

Den goda nyheten är att Emily Jane White just nu spelar in sin andra skiva och hoppas släppa den i höst. Då slipper jag slita ut mina MP3:or med Dark Undercoat.

Intervju med J.J. Cale

J.J. Cale intervjuas i DN i dag. En av många bra repliker:

– Eric Clapton har försörjt mig i alla år.

Som bekant har Clapton haft framgångar med Cales låtar Cocaine och After Midnight.

Östbergs Palmebiografi nu komplett

Jag misstänker starkt att P O Enquists recension av Kjell Östbergs bok När vinden vände. Olof Palme 1969-1986 är bättre än själva boken. Eller att recensionen åtminstone är ett utmärkt sätt att ta del av boken i komprimerat innehåll.

Man kan ha olika åsikter om Palmes politik, men det går inte att komma ifrån att dagens politiker känns platta och trista jämfört med denna komplexa och motsägelsefulla figur.

Boken är del två i Östbergs Palmebiografi. Del 1 hette I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 och kom ut i fjol. Jag har hittills bara orkat läsa recensionen av den också.

Dylan tog hjälp av Hunter

Nio av tio texter på Bob Dylans kommande skiva Together Through Life är skrivna i samarbete med Robert Hunter, kanske mest känd för att ha skrivit texter åt Grateful Dead. Hunter skrev Silvio och The Ugliest Girl in The World i samarbete med Dylan på dennes Down In The Groove från 1988.

Bob Dylan har själv skrivit all musik på skivan, utom låten My Wife's Home Town som är skriven i samarbete med Willie Dixon.

Skivan släpps 27 april.

Fansen betalade Jills nya skiva

Jill Sobule är mest känd för I Kissed A Girl (ja, hon var före Kate Perry, och till skillnad från Kate så menade Jill allvar med att kyssa flickor. Kate ville bara sälja skivor).

Nu har Jill Sobule samlat in 75 000 dollar från fansen för att kunna spela in och ge ut den nya skivan, California Years.

Det roligaste av allt - och så gulligt - är att en kvinnlig fan betalade 10 000 dollar för att få sjunga på skivan, närmare bestämt sången Mexican Pharmacy.

Artister som har en någorlunda stor bas av fans kan kanske hålla sin karriär vid liv genom den här typen av initiativ.

Läs mer om Jills Next Record här.

Pju!

När jag var barn trodde jag att Pugh Rogefeldt hette Pju, alltså som det engelska uttalet av Hugh. Att namnet skulle uttalas "Pugg", var helt ologiskt för mig.

Hur som helst är Pugh en av de absolut största inom svensk rockmusik genom tiderna. Jag blir arg på mig själv för att jag inte ständigt pushar för hans senaste skiva, Vinn Hjärta Vinn, som kom 2008. Med Janne "Loffe" Carlsson på trummor. Och med Jojje "Jorå, jag har spelat med Steely Dan" Wadenius på gitarr.

Att han är en rolig snubbe bevisar Pugh i denna intervju med DN På stan. Flera odödliga citat, som:

"Men det blev för trångt i Stockholm, vi bodde i en tvåa och fick fler och fler gitarrer så till slut klev vi på varann."

"Om jag ska bo hos nån som säger till när jag får gå på toaletten blir jag orolig."

Pju - oförliknelig.

Rekommenderad tittning

Kritikerna har varit väldigt ogina mot Familjen Babajou av Baker Karim. Själv har jag suttit klistrad, i efterhand, via SVT Play. Okej, manuset innehåller inga stora överraskningar, men historien är berättad med hjärta och engagemang. Ibland räcker det gott.

I kväll visas del 3 på SVT, tyvärr samtidigt som Kalmar-AIK, så det blir att se även det avsnittet via SVT Play.

Som en gigantisk påskmiddag

Jag är ingen stor Leonard Cohen-beundrare, jag sätter inte kanadensaren i närheten av samma piedestal där jag sätter Bob Dylan, Joni Mitchell, Paul Simon och John Lennon.

Men till och med ljumma jag förstår att Live In London är en extraordinär karriärpresentation.

74-årige Cohen har en röst som är helt intakt, mörkare än någonsin men honungslen. Han sjunger bättre än på de där första skivorna, då det alltid lät lite, lite falskt.

Till och med mellansnacken håller hög kvalitet. ("It's been a long time since I stood on a stage in London. It was about 14 or 15 years ago, I was 60 years old, just a kid with a crazy dream.)

Vilken annan 74-åring vräker iväg 26 låtar under en konsert? Visserligen med paus - men ändå. När Itunesversionen dessutom har en 27:e låt som bonus (Chelsea Hotel #2), så känns det som om du suttit igenom en gigantisk påskmiddag. Allting var gott, men nu är du så mätt att du håller på att spricka. Det är en inte alltigenom behaglig känsla.

Smakprov från Lindbergs nya

På den här sidan finns smakprov på fem låtar från Magnus Lindbergs nya skiva Ett eget liv.

Låter lika bra som vanligt! Skivan släpps onsdag 22 april.

Ny sång från Nellie McKay

Denna sång kommer troligtvis att finnas med på Nellie McKays kommande album, som släpps senare i år.

Tystnad är våldets bästa vän

Läs därför krönikan där Åsa Linderborg inte längre vill vara tyst om högerextremisternas våld.

Nytt album från Willie Nile

Helt i skymundan har den gamle hjälten Willie Nile släppt en helt ny studioskiva, House of a Thousand Guitars. Det är Niles första studioskiva sedan 2006 års Streets of New York. Åren emellan har han hunnit med två (!) liveskivor, Live at The Turning Point och Live from The Streets of New York.

Nya skivan är typisk Nile. Många glittrande Telecasters, många dylanska fraseringar, många newyorkska rocklåtar. Vad mer behöver man? Intet, säger jag eder.

Pintersk repris

För alla som missade SVT:s repris i söndags av Harold Pinters Nobelföreläsning, så finns den naturligtvis också på Nobelprisets webbplats. Föreläsningen, med rubriken Art, Truth and Politics, kan ses hur många gånger som helst.

Ace Frehleys videoblogg del 1

Svenska medier är ett demokratiproblem

Jag håller en väldigt rak politisk linje; jag är emot regeringen, oavsett vilken politisk färg den har. På valdagen röstar jag i regel blankt. (Nu med Sverigedemokraterna i faggorna kan det bli annorlunda. Inte minst till EU-valet, eftersom det finns enskilda kandidater vars arbete jag sympatiserar med.)

Vad bryr jag mig om LO-Wanjas bonustrassel? Inte mycket. Men historien visar på snedvridningen av medierna. 99 av 100 medier skriver att hon borde avgå, måste avgå, kommer att avgå. Men det hela är ju fullständigt meningslöst eftersom de här kommentatorerna ALLTID vill att LO:s ordförande ska avgå, oavsett vad han eller hon heter. De här medierna vill ALLTID att Socialdemokraternas partiordförande ska avgå, oavsett vad han eller hon heter.

Det lever kvar en mytbildning om att journalister är vänstervridna. Så må vara, även om jag tvivlar - de flesta journalister verkar enormt materialistiska. Jag borde veta, jag är själv journalist. Men medierna är högervridna. Rent faktiskt. Räknar vi, hittar vi nu bara ett fåtal medier med politisk hemvist till vänster om mitten. Socialdemokratin och arbetarrörelsen körde de flesta tidningar i diket helt på egen hand. Alla tidningar som på allvar styr opinionsbildningen är borgerliga, utom Aftonbladets ledarsida. (Resten av tidningen är borgerlig.)

I dagens värld, där ingenting hänt förrän medierna skrivit om det, är detta ett problem. De 50 procent av befolkningen som röstar på något av de tre vänsterpartierna har i realiteten små möjligheter att få sina åsikter speglade. Det vill säga, om åsikterna i fråga inte ska hånas. Då finns det gott om utrymme. Svenska medier är ett demokratiproblem.

Pintersk sanning

I SVT:s program 3 x Pinter säger vännen och kollegan Henry Woolf om Harold Pinter:

"En av hans viktiga insikter är att samtalen människor emellan inte handlar om utbyte av information, känslor eller vad det kan vara... frånsett enkla budskap: 'Mer socker, tack.' Det handlar mest om att man försvarar sig själv, sin status, sina avsikter. Eller också angriper man någon annan på något sätt för att hävda sitt revir."

Inför veckans skivsläpp

Lisa Ekdahl har gjort sin bästa skiva sedan den helgjutna debuten. Det är min första känsla av Give Me That Slow Knowing Smile, som släpps i veckan.

Visserligen blir jag lätt nervös när jag läser att låtarna skrivits i en lägenhet i New York och omslagsbilderna tagits i öknen i Libyen. (Bilder på bägge miljöerna finns på Lisa Ekdahls webbsajt.) Pretentious, moi?

Jag är glad över att Lisa Ekdahl sluppit ifrån Lars Winnerbäcks producentskap, hennes senaste skiva lät alldeles för gubbig. Mathias Blomdahl och Tobias Fröberg har ett lättare, luftigare handlag.

Redan klart

Jag hävdade redan förra året att alliansens valseger 2010 var klar och att oppositionen kämpar mot övermäktiga krafter. Nu bekräftar Demoskop att alliansen gått förbi oppositionen även i en offentlig opinionsmätning.

Tillägg: Jag var visst lite hastig i min kommentar ovan. Demoskopundersökningen visar i själva verket att både Centern och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren.

M + FP får tillsammans 42,8 procent medan S + V + MP får 45,5 procent.

Jag tror dock ändå valet är klart för alliansen. Broder och bonde fyra procent kommer att dra både KD och C över spärren.

Wiehsorna bäst

Mikael Wiehe vill understundom vara rockig, men han fixar det inte riktigt. Det är ingen slump att mängder av hans sånger finns i Vispopböckerna, han är bäst på visa, ibland lätt poppig sådan. Han är bäst på de där sångerna som saknar tydligt markerad takt, som Sång till modet, Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) och Den, jag kunde va.

Fredagskvällens konsert på Nalen är uppdelad i två delar, första delen handlar om Wiehes inställda skilsmässa men består ingalunda enbart av sånger från senaste skivan med samma titel. Konserten inleds tvärtom med Måndåren, från Hoola Bandoola Bands första skiva från 1971. Både nya och gamla sånger får berätta historien om hur Mikael Wiehe och hans fru så småningom hittade tillbaka till varandra.

Efter 15 minuters paus inleds andra delen av konserten med Peps Perssons Falsk matematik, än en gång bevisande att Wiehe inte kan rocka. Kvällens största applåd blir det ändå. Nu åker äss som Flickan och kråkan, Björn Afzelius Sång till friheten och Ni som tjänar på krig (av Bob Dylan, i original Masters of War) fram. Det blir stående ovationer och sedan två extranummer. Valuta för pengarna, utan tvekan.

PS: Men varför spelar han inte Jakten på Dalai Lama längre? DS

Jag är glad som ett litet barn

Halleluja, Magnus Lindberg släpper sin första skiva med nytt material sedan På bergets topp, som kom 2004. (Liveskivan Jag är inte ensam kom 2006.) Nya skivan Ett eget liv släpps den 22 april!

Om Magnus Lindberg är bekant över huvud taget, så känns han förmodligen igen från Grymlings eller (för den äldre generationen) Landslaget.

Personligen tycker jag Magnus Lindberg är gravt underskattad. Han borde fått åtminstone hälften av uppmärksamheten som Ulf Lundell fått. Lundell skriver kanske bättre texter, men Lindberg skriver bättre låtar, framför allt bättre rocklåtar.

Vårens bästa krönika...

... finns här.

Här går linjen

Det är sällan man hittar tydliga skiljelinjer i politiken. Men i striden om kvarteret Linjalen på Söder delas lägren mitt itu; de som vill bevara husen som hyresrätter och de som vill ombilda till bostadsrättsförening. Kollektivism mot privat ägande.

Själv är jag kluven i frågan och kan förstå bägge sidor. Vem kan motstå ett bostadsrättsklipp? Även om kvarteret ser ut som en förort som landat mitt på Södermalm så lär lägenheterna stiga i värde under de kommande åren.

Men jag kan förstå motståndarna också, som inte vill dras in i att behöva låna pengar för att köpa loss sin lägenhet, mitt i en finanskris och arbetslöshetskris (12 procent arbetslösa 2011, enligt finansministern. Brrrr.) Och hyresrätterna i innerstan blir inte fler, tvärtom.

Oj det var egentligen inte bra

Musik är en extrem färskvara. Hur många skivor som du lyssnade flitigt på för tio år sedan, tjugo år sedan kan du över huvud taget höra på i dag?

Jag lyssnade mycket på Bob Hund på 90-talet. Obegripligt i dag. Jag köpte Kents fyra första skivor - i dag skulle inte ens en pistol mot mitt huvud få mig att lyssna på dem. Håkan Hellström, likadant. Kvalificerad tramsmusik, i mina öron.

En brittisk motsvarighet är P J Harvey, som jag på allvar trodde var VIKTIG musik när hon släppte skivor som Rid of Me och To Bring You My Love.

Det finns fortfarande låtar som känns småkul (Sheela-Na-Gig eller 50Ft Queenie är aldrig fel), men i det stora hela körde Harvey in i en återvändsgränd någon gång kring 1996 och har inte kommit ut. Så många fler idéer hade hon inte.

I dagarna släpps A Woman A Man Walked By, mer avskalad än flera av föregångarna. Men bristerna ligger som vanligt i låtmaterialet. Hon borde skaffat sig ett riktigt jobb för länge sedan.

Mest spelade i mars

De här låtarna har spelats flest gånger i min Ipod under mars månad:

1. Bessie Smith, Emily Jane White
2. Constructive Summer, The Hold Steady
3. River of Dirt, Marissa Nadler
4. Train Across Ukraine, Golem!
5. Lungs Speed, Lungs Sped, Brooke Waggoner
6. Who Knew, J.J. Cale
7. Sugar Tongue, Indigo Girls
8. The Bridge, Stockholm Stoner
9. Blackbird Tune, Steve Forbert
10. No Line On The Horizon, U2