Överraskningar från Lundell

På turnépremiären i Scandinavium i går bjöd Ulf Lundell i alla fall på några överraskningar. Vad sägs om Håll mej! ... åh, ingenting och Kitsch? Tyvärr är det faktiskt de enda två låtarna från 70-talet i hela setlistan.

Men Lundell tar fram andra oväntade spår: Katt i fönstret, Gammal Dodge, Rialto och Elden (covern av David Bowies Lady Grinning Soul, som Lundell gjorde på Sweethearts). Jag hade inte väntat mig någon av ovanstående, men inte heller sett fram emot dem, om jag ska vara ärlig.

Medleyt som inleder extranumren låter hemskt, i alla fall på papperet. Jag vill inte höra träskrocknummer som Fyra hjul som rullar, Fem minuter, Hela huset skakar och Öppen väg öppen bil.

PS: Det roligaste med Expressens recension är att tidningen döper om Pissväderspolska från senaste skivan till Piskväderspolska. DS

Tv-tipset

Jag är i lätt chock. Sveriges Television (SVT2) visar i kväll, kl 20.00-20.45, ett program med Paul Simon. Jag trodde SVT helt gått över till skräpkultur och inte kunde urskilja kvalitetsmusik.

Tyvärr låter programbeskrivningen lite dubiös. Paul Simon och Saturday Night Live-producenten Lorne Michaels ska "samtala om vad deras vänskap genom åren betytt för dem". Va?! Vem bryr sig. Jag vill höra Paul Simon tala om sin musik. Men man får nöja sig med det lilla.

S aldrig mer i regering

Nu är oppositionens försprång gentemot alliansen i praktiken borta, enligt senaste mätningen från Synovate.

Oppositionen har en omöjlig situation. Det egna koalitionssjabblet har bäddat för att medierna placerat framför allt Mona Sahlin i förlorarfacket. Mediedramaturgin gör samtidigt att allting regeringen gör utmålas som framsynt, inspirerande och ofelbart.

Plus att media till 95 procent har borgerlig partifärg. Det är i princip bara Aftonbladets ledarsida och några enstaka förskrämda landsortstidningar som driver en annan politisk linje. Kanske en och annan kvarglömd tomte på P1.

Jag tror inte att Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten. Någonsin.

Framtiden är inget hot

Jag läser nästan aldrig politiska debattartiklar längre. Men när jag såg att Stig Henriksson, kommunstyrelsens ordförande i Fagersta och vänsterpartist, hade skrivit i Aftonbladet i dag så blev jag intresserad. Henriksson är nämligen ett politiskt unikum. Vänsterpartiet fick 58,3 procent (!) av rösterna i kommunalvalet 2006. Det är framför allt Stig Henrikssons förtjänst.

Till stor del handlar framgångarna om attityd och pragmatism, snarare än partipolitik. Jag letar förgäves efter kommunism eller socialism i debattartikeln. Den mest ideologiska biten låter så här:

"Den bärande idén är att kommunmedlemmen inte kan reduceras till en kund utan är en medborgare med både rättigheter och skyldigheter – vi lever i ett samhälle. Sam-hälle."

Visst, alliansen föredrar att vi är kunder, snarare än medborgare. Men i övrigt tror jag personer av alla politiska schatteringar kan skriva under på Stig Henrikssons konstruktiva attityd. Som kommunpolitiker gäller det att se möjligheter, det är ingen idé att sitta och sura över pengar som inte finns, utan i stället göra det bästa av situationen – framtiden är inget hot.

Det är ett mysterium att vänsterpartiet inte valt Stig Henriksson till ordförande för länge sedan. Men de tror nog att allmän missnöjessocialism ska ge fler väljare. De har otroligt fel.

Pr-konsultens dröm

Olle Ljungströms pr-konsult vaknar nog med ett leende på läpparna i dag.

Ljungströms nya skiva Sju släpps nästa onsdag, 4 mars. I dag gör Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Expressen stora reportage om popdandyn (som Ljungström alltid kallas, ända sedan hans tid i Reeperbahn).

Jag köpte Ljungströms soloskivor, men tröttnade någonstans i höjd med En apa som liknar dig.

Musiken var helt enkelt ganska ointressant, även om texterna kunde ha sina poänger.

Sympatiskt, Tomas

Jag har inga skivor av Tomas Ledin och har aldrig känt mig lockad av hans musik. Men det är sympatiskt att Ledin skänker bort sin nya singel Håll ut via sin hemsida. Jag blir till och med välvilligt inställd till låten bara därför.

En kväll i Dublins skumma kvarter

Det hände mig en sådan rolig sak: Jag var ute och gick i Dublins hamnkvarter, det var sent på kvällen och lite mulet. I gathörnen stod gitarristerna och sjöng gamla Waterboyslåtar.

Jag gick förbi Guinnessbryggeriet när en gammal luffare plötsligt stapplade fram mot mig på gatan och utbrast:

"Ah, it is yourself."

"Excuse me?", replikerade jag.

"It is yourself. I've seen your face before, don't take me for a feckin' eejit."

"I'm sure you have mistaken me for someone else."

"Oh no, I know that you are the chosen one, the one who is going to listen to the new U2 album tonight."

"I'm sorry, I really don't know what you're talking about."

"But I'll show you", nästan vrålade han och tog mig omilt i armen.

Tillsammans småsprang vi över Father Matthew Bridge och fortsatte söderut. Fem minuter senare stod jag utanför en byggnad som såg ut som en gammal kyrka. Porten var utbytt mot en provisorisk dörr tillverkad av gamla brädor. Inget ljus syntes i fönstren.

"Come with me here, son", sade mannen hest.

Vi gick uppför altargången och svängde till höger ut i det rum där prästen normalt håller till innan predikan. Varje yta i det lilla rummet var belamrad med teknisk utrustning - cd-spelare, kassettbandspelare, gamla vinylskivspelare, högtalare och mitt i allt ett gammalt mixerbord.

Gubben satte sig och började mixtra. Jag kände mig fortfarande andfådd efter den hastiga promenaden hit. Förvåningen hade övergått i nyfikenhet. Jag tittade närmare på gubben som plötsligt såg bekant ut. Det var ju Bono. I lösskägg och en gammal maläten hatt. Jag hade aldrig sett karln i verkligheten förut, han kunde inte vara längre än 1,70.

Precis när jag tänkte säga något till honom så började musiken flöda ut ur högtalarna. Jag satte mig ner på en stol och lyssnade. När musiken tystnade såg Bono frågande på mig. Jag reste mig och utbrast:

"Was this really something to bother me about! You feckin' eejit!"

Partiets sekreterare

När partiet var Partiet var partisekreteraren en mäktig man (för det var i regel män). Nu är det inte många som noterar att Ibrahim Baylan blir ny partisekreterare i Socialdemokraterna.

Vad gör en partisekreterare? Partisekreteraren är en slags vd för partiet, om partiledaren är arbetande styrelseordförande. (Det är faktiskt en rätt bra liknelse. En vd utses av styrelsen, medan styrelseordföranden utses av aktieägarna, ungefär som partiledaren utses av partistämman.)

Svenska Dagbladet uppmärksammar Socialdemokraternas 13 partisekreterare. Socialminister Gustav Möller har suttit längst på posten, hela 24 år mellan 1916 och 1940. I modern tid är Sten Andersson den mest klassiske partisekreteraren, han satt i hela 20 år, mellan 1962 och 1982.

Mona Sahlin är inte bara första kvinnliga partiledaren inom SAP, utan också första kvinnliga partisekreteraren. Trots att Sahlin var partisekreterare så sent som 1994 har hon redan haft två kvinnliga efterträdare, Ingela Thalén och Marita Ulvskog.

Vilddjurets nummer

Jag är ingen vidskeplig man, men lite freaked out blir jag när räkningen från Svenska Dagbladet landar på 666 kronor, för ett kvartal. (Hur märkligt lämpligt förresten, att det är just SvD som får bära vilddjurets nummer.)

Inte nog med det, när jag tar en bild på räkningen för att publicera här på bloggen så hamnar bildstorleken på - ni har redan gissat - 666,4 k.

Okej, jag räddas av 0,4. Men ändå. Scaaaaary.

I dag: Ebba Grön

I dag är en ovanligt bra dag för att lyssna på Ebba Grön.

Särskilt debutskivan.

Gul måndag

Jag har just fått reda på att jag lider av synestesi. Eller lider är väl att ta i. Jag vet inte ens om man antas "lida" av detta, jag har aldrig besvärats av det.

Synestesi innebär en koppling mellan två olika sinnen. Vissa "ser" ljud. Andra kopplar bokstäver och siffror till olika färger.

Själv kopplar jag veckodagarna till färger. Sålunda är måndagar gula, tisdagar ljusröda, onsdagar röda, torsdagar gröna, fredagar gula (fast i en ljusare nyans än måndagar), lördagar blåa och söndagar mörkt gråblåa.

Den inbäddade regeringen

Jag tycker det är så mysigt att medierna liksom bäddar in regeringen i bomull. Regeringen är som en liten fågel som fallit ur sitt rede, men stora starka Bonnier och Schibsted gosar och gullar för att inget ont ska hända lilla gullefjun.

Alla puttar fram regeringen så att den ska våga sig ut i rampljuset. Hatet och illviljan som fanns innan regeringsskiftet är som bortblåst. Ja, ja, vad fint du klarar dig. Lilla ponken.

Egentligen är det skrämmande. Jag trodde journalistens roll var att alltid vara i opposition, att alltid ifrågasätta. Nu ifrågasätts bara det triviala, som ligger utanför själva politiken - personfrågor, obetalda tv-licenser, pussar på krogen. Spelet står i centrum. Vilket är smidigt för regeringen, för då granskas inte den förda politiken eller ideologin.

Journalisterna har blivit för bekväma och för invanda i maktens värderingar.

Call me an old softie

Kalla mig romantiker, men så här ska en februarimorgon se ut.

Inte tre plusgrader och regn. Damn you, växthuseffekt!

Det är Al Gores fel. Om vi bara inte hade pratat om den globala uppvärmningen så hade den inte funnits. Så fungerar det mesta här i världen. Håll tyst och förtig.

Okej, jag tror ju inte på det. Ibland önskar man att det fungerade.

Andy Partridges nya favoritband

Eftersom XTC slösar bort sin talang genom att inte släppa skivor eller ge konserter, så får vi fans nöja oss med att följa artister som Andy Partridge och Colin Moulding rekommenderar.

"A diamond amongst the coal", har Andy Partridge sagt om The Milk & Honey Band, som släpper sin nya skiva Dog Eared Moonlight den 9 mars.

Om ni lyssnar på Myspace inser ni varför XTC:s låtskrivare tycker att The Milk & Honey Band är bra.

Randy Newman live på NPR

I Sverige avfärdades Randy Newmans senaste skiva Harps & Angels med några femradiga recensioner i kvällspressen. I fackpressen i USA och Storbritannien, där skribenterna till skillnad från i Sverige faktiskt vet vad de skriver om, så var Harps & Angels en av 2008 års mest hyllade skivor.

Nu går det att höra en liveinspelning med Randy Newman och hans band från National Public Radio, NPR. Inte bara ett excellent uppträdande, utan också ett roligt sådant. Vem kunde tro att gubben Newman har så högljudda fans?

Ibland vill jag ha gamla gubbar

Många av dem jag gillar bäst just nu är unga kvinnor. Men ibland vill jag ha gamla gubbar.

Som Steve Forbert, som jag lyckades missa spelade på Katalin i Uppsala för ett litet tag sedan. Det är många artisters öde nu för tiden, att komma till Sverige, spela på mindre ställen och mindre orter bara för att försörja sig.

Steve Forbert kommer på onsdag med sitt 13:e studioalbum The Place and The Time. Jag ska erkänna att jag inte haft koll på vad han gjort sedan Rocking Horse Road som kom 1996. Men jag misstänker att förändringarna är små, precis som vi fans vill ha det.

En annan gammal stöt är J.J. Cale, denne mästare av små finesser inom fasta ramar. Han kommer med sitt nya soloalbum Roll On den 11 mars. Det är första soloskivan sedan 2004 års To Tulsa And Back. Två år senare samarbetade han med Eric Clapton på The Road To Escondido.

Jag är glad att Clapton bara är med på ett spår på nya skivan. Det var trots allt J.J. Cale som mer eller mindre skapade Claptons solokarriär. Då borde han få stå i strålkastarljuset ibland.

Den mystiska Frida Hyvönen

Musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen har tilldelats DN:s kulturpris. Det är kul, inte bara för det här citatet:

"Det finns två saker jag romantiserar mer än något annat – Finland och teatern."

Frida Hyvönen är intressant, eftersom jag inte blir klok på henne. När jag lyssnar på musiken får jag alltid känslan att den skulle kunna ramla över på fel sida och bli jätteklyschig och dålig. Hon marscherar på slak lina, helt enkelt. Det är inte alla som vågar det. Med den där engelskan som låter proffsig, men lite, nästan omärkligt skev i vissa val av ord och meningsbyggnad.

Jag vet faktiskt inte om jag gillar Hyvönens musik. Det är mystiskt.

Nytt album av Lars Cleveman

Lars Cleveman, ena halvan av Dom dummaste, släpper sin tredje soloskiva, Voices In My Head, på onsdag, 25 februari. På ett par av låtarna återförenas han med Martin Rössel, andra halvan av Dom dummaste.

Cleveman/Rössel släppte 2005 skivan "Prayer of Love", som jag tyckte var en liten besvikelse i ljuset av Dom dummastes knäppa briljans.

Återstår att se om Clevemans soloalbum är bättre.

His Bobness släpper nytt

Det här är stora nyheter. Bob Dylan har enligt uppgift spelat in en helt ny studioskiva i Kalifornien i oktober. Enligt fanzinet Isis Magazine spelade Dylan in 13 sånger, varav 10 ska finnas med på skivan.

Skivan ska ha spelats upp för Sonyanställda i Europa, bland annat i London, München och Oslo. Tänkbart releasedatum är sista veckan i april, enligt Isis Magazine.

Inblandade musiker som nämns är Mike Campbell och Benmont Tench, gitarrist respektive keyboardist i Tom Petty & The Heartbreakers, samt David Hidalgo från Los Lobos. I övrigt är det Dylans vanliga turnéband som kompar.

Det här blir första skivan med helt nytt material från Dylan sedan 2006 års Modern Times. I fjol släppte Dylan Tell Tale Signs, tre cd-skivor med tidigare outgivet material.

Det var ju det jag ville skriva

Men det är klart att någon annan, i det här fallet Jessica Kempe, skriver det bättre.

En fläkt av intellektualism

För oss som inte är riktiga kulturknuttar kan det vara spännande att få ta del av de intellektuellas värld. De som redan vid 16 års ålder förbannar att de inte läst den samlade världslitteraturen.

Susan Sontag var en sådan 16-åring. Hon var en amerikansk intellektuell med klar förkärlek för det europeiska. Ytterst brådmogen. Ganska jobbig, skulle många nog säga. I alla fall om de inte är lika seriösa och ambitiösa som hon var.

Ena sekunden allt fokus på litteratur och skrivande, nästa sekund på kärleksrelationer med både män och kvinnor.

I Reborn - Early diaries 1947-1964 följer vi en viktig period i Susan Sontags liv. Det är fascinerande och irriterande på samma gång.

Susan Sontag avled 2004. Boken är sammanställd av hennes son, David Rieff.

Nytt album från The Proclaimers

Det är nu klart att nya albumet från The Proclaimers får namnet Notes & Rhymes.

Precis som på förra skivan Life With You, som kom 2007, är det Steve Evans som producerat.

Slåss mot konsthatet

Jo. Jag är tillbaka på bloggen.

För plötsligt såg jag allting som i ett förklarat ljus. Något jag inte tidigare kunnat förklara ens för mig själv. Varför bloggade jag till att börja med? Förströelse, trodde jag. Lite skrivuppvärmning på mornarna.

Men ett minst lika viktigt skäl är att kunna reagera på idiotier. Bloggen blir en liten säkerhetsventil, så att jag inte ger mig ut och slår ned folk på stan.

Om jag har någon politisk ideologi så är det att slåss mot konformismen. Jag är emot hålla-med-den-som-talade-sist-ideologin. Jag är emot den trista konsensuskultur som finns i Sverige. Jag hatar minsta-gemensamma-nämnare-Sverige, det intoleranta Sverige (fast kanske inte på det sätt ni tror). Alla ska tycka så. Alla ska se ut så. Alla ska göra så. Fy fan.

Jag är emot att folk inte tänker själva.

Detta intoleranta klimat leder till att alla springer åt samma håll så fort en debatt bryter ut. Sverige är fortfarande ett litet bysamhälle där vi är rädda för utsocknes och ängslas över vad grannen tycker. Ett småttigt samhälle.

Just nu är det inne att hata Konstfack. Ärkepopulisten Ulf Nilson i Expressen drar det hela till sin logiska spets: Stäng Konstfack, skriver han i tidningen i dag. Visserligen mildrar han sina omdömen en bit in i artikeln, och konstaterar att Konstfack kanske ändå behövs. Men han vill se en upprensning. Självklart. Det finns inte ett område som Ulf Nilson skrivit om, där han inte ser behov av en upprensning. För att inte tala om utrensning.

Sakfrågan då? Är det fel att spela psykosdrabbad? Är det fel att spraya ned tunnelbanevagnar och slänga sig ut genom tågets fönster?

Om detta tycker jag två saker: 1) Jag förstår att folk blir upprörda, jag känner mig rätt upprörd själv. 2) Vad jag förstår pågår polisutredningar i bägge fallen, eller åtminstone i det ena. Låt de utredningarna visa om något olagligt skett. Jag är för lag och ordning.

Det jag vänder mig emot är att ett stort antal debattörer - av modellen "Hederlig skattebetalare" - nu tar tillfället i akt att attackera konstlivet i allmänhet och Konstfack i synnerhet. "Låt inte skattepengar gå till de där lata jävla konstnärerna som inte ens gör begriplig konst."

I förlängningen har vi ett totalt inhumant samhälle, där den enda kulturyttringen som blir tillåten är TV4:s samlade programutbud. Bokbål och museibränder är inte långt borta.