Det är fint att The Hold Steady är tillbaka i gammal god form.
Mellanåren - när Craig Finn också började släppa soloskivor - var mer tillbakalutade, som om bandet ville hitta ett vuxnare, lugnare uttryck. Men det kändes onaturligt, som om bandet körde med handbromsen i.
På Trashing Thru The Passion är den gamla partyrocken tillbaka, även om det inte är fullt lika utlevande som på bandets mest firade album.
När de är som bäst är de ändå The E Street Bands mest naturliga arvtagare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar