Recensenterna verkar tämligen eniga om att Melissa Horn åstadkommit ett album värt tre plus eller getingar eller vilka symboler man nu delar ut.
Markus Larsson i Aftonbladet har till och med ett resonemang om varför tre plus är så avskytt av många musiker. I själva verket borde Plura m fl vara nöjda med att bli bedömda som "godkänd", tycker Larsson.
Jan Gradvall i DI Weekend bränner dock i väg betyget 5 DI av 5 möjliga, och kallar skivan "fully realized" (Gradvall tycker det är dumt att det inte finns något riktigt bra svensk uttryck, men kallar ändå skivan fulländad senare i recensionen. Han kunde väl skrivit det från början?).
Jag har inte hunnit djupdyka, men konstaterar att Melissa Horn låter som hon brukar och sjunger om relationer, som hon brukar. Ett par låtar avviker lite från den vanliga balladmallen - till exempel titelspåret Konstgjord andning, som gungar framåt, försiktigt men ändå.
Om inte annat, kan man alltid beundra Melissa Horn för hennes konsekvens. Utan jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på Sade, som plogat i sin egen fåra i nästan 35 år. Det kan nog Horn också göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar