Ibland har jag varit relativt seriös, lagt ned ganska mycket tid på att lyssna, jämföra, värdera. Andra år har jag lagt ned mindre tid och energi, och åstadkommit en lista som i bästa fall blir ett axplock av året som gått.
Snart är det dags igen, men först tänkte jag titta igenom de skivor som hamnade högst upp på listan och svara på tre frågor. Var förstaplatsen motiverad? Lyssnar jag fortfarande på skivan? Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga?
2009 - Poseidon and the Bitter Bug, Indigo Girls
Var förstaplatsen motiverad? Ja, med viss tvekan. Kanske skulle jag i dag ranka Joel Plasketts trippelskiva Three som strået vassare.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Ja, men det var ärligt talat ett tag sedan nu.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Jag rankar fortfarande denna som Indigo Girls bästa skiva.
Var förstaplatsen motiverad? Nja, det här kanske var lite fusk i största allmänhet, eftersom denna skiva släpptes i december 2009. Men å andra sidan - decemberskivor har nästan aldrig någon chans på årsbästalistor så jag gav AK von Malmborg dispens. Och det här var ett knivigt år. Mer om det nedan.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Ja, men som jag antyder ovan så lyssnar jag i dag betydligt mer på andra skivor från 2010 - t ex I'm Having Fun Now med Jenny & Johnny (Jenny Lewis och Johnathan Rice) och July Flame av Laura Veirs. Samt naturligtvis The Wörld Is Yours med Motörhead.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? AK von Malmborgs bägge soloskivor på svenska är fortfarande mycket bra, de är i stort sett jämbördiga.
2011 - Pull Up Some Dust and Sit Down, Ry Cooder
Var förstaplatsen motiverad? Nej, jag var slarvig detta år och Ry Cooder hamnade på första plats nästan av en slump. Kajsa Grytts skiva En kvinna under påverkan borde ha varit etta och tvåa borde Several Shades of Why med J Mascis ha varit. Lupercalia av Patrick Wolf borde ha varit trea och sedan kunde Cooder ha fått komma fyra...
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Ja, då och då, inte minst Dirty Chateau och No Banker Left Behind.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Den är bra, efterföljande Election Special var svagare. Årets The Prodigal Son låter också bra.
2012 - Scrappy Happiness, Joel Plaskett
2012 - Provincial, John K Samson
Var förstaplatsen motiverad? Här fuskade jag lite också, och kunde inte välja mellan Joel Plasketts poprockiga refränger och John K Samsons mer seriösa stil. Bägge är från Kanada, så det fanns väl någon slags koppling där, antar jag. 2012 var ett ovanligt bra skivår och det finns många skivor från det här året jag fortfarande lyssnar på ganska flitigt, till exempel Shawn Colvins All Fall Down och Scott Millers och Rayna Gellerts Codependents. Men jag kan nog försvara att Plaskett och Samson hamnade högst upp.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Absolut ja, i bägge fallen. I år har jag lyssnat en knapp handfull gånger på bägge skivorna.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Både Plaskett och Samson har efter dessa skivor släppt något svagare alster, även om skivorna fortfarande är bra.
2013 - Nepenthe, Julianna Barwick
Var förstaplatsen motiverad? Ja, det tycker jag. I backspegeln är jag förvånad över att jag missade att sätta Harper Simons Division Street ens på tio i topp? Liksom Motörheads Aftershock? Märkligt... Bägge de skivorna skulle också försvarat en förstaplats, men det gör Nepenthe med.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Ja, men det går ganska långt mellan gångerna. Julianna Barwick är ingen artist du bara slölyssnar på. Jag rekommenderar en promenad eller en tågresa där du helst inte gör något annat än lyssnar på skivan.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Julianna Barwick har bara släppt en fullängdsskiva efter denna, Will från 2016, och den håller inte samma nivå.
Var förstaplatsen motiverad? Ja, med undantag för att det kanske är slappt att låta en EP vinna en årsbästalista. Hade jag valt en LP hade nog All Love's Legal av Planningtorock vunnit, eller Aina Myrstener Cellos Cellomusik.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Jadå, och längtar till att Alina Devecerski släpper något nytt, vilket hon - med undantag för enstaka låtsamarbeten med andra - inte gjort sedan den här skivan kom ut.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Ja, hon har som sagt egentligen inte släppt något sedan dess.
2015 - Bad Magic, Motörhead
Var förstaplatsen motiverad? Ja.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Ja, regelbundet. Det är en av de skivor jag lyssnat allra mest på sedan den kom ut.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Ja, tyvärr dog ju Lemmy Kilmister några månader efter att skivan släppts och bara några veckor efter att turnén avslutats, så efter detta har bara postuma utgivningar kommit från Motörhead.
2016 - Give A Glimpse of What Yer Not, Dinosaur Jr
Var förstaplatsen motiverad? Jadå, även om det kom vassa konkurrenter, som t ex Case/Lang/Veirs och Alice Bs andra skiva.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Ja, regelbundet.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Dinosaur Jr har inte släppt något album sedan 2016 - J Mascis kom med en soloskiva i år, har inte riktigt hunnit värdera den än.
Var förstaplatsen motiverad? Utan tvekan. Både den skiva jag lyssnade mest på under året och den bästa. Den märkliga Beekeeper av Steve Wickham rankade jag tvåa i fjol och den är fortfarande lika fascinerande. Märkligt nog kanske den kommer visa sig vara mest långlivad.
Lyssnar jag fortfarande på skivan? Inte lika mycket som i fjol, men med viss regelbundenhet.
Hur värderar jag denna skiva i relation till senare släpp av artisten i fråga? Lilly Hiatt jobbar förhoppningsvis på uppföljaren, men ännu har inget släppts ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar