lördag 30 december 2017

Läsvärd musikbiografi


Bloggen har lite julledigt, men sist av alla har jag börjat läsa Tracey Thorns memoarer, Bedsit Disco Queen.

Förmodligen lockades jag av framsidestexten om henne som "the Alan Bennett of pop memoirists". Bennett är en av mina favoritförfattare, alla kategorier, och det finns onekligen en viss torr men ändå syrlig humor i Thorns skrivande som påminner om Bennett.

Hon skriver kort sagt bra. Koncentrerar sig på det väsentliga, utan att göra alltför långa ointressanta utvikningar.

Plus att jag naturligtvis blir påmind om all bra musik hon gjort genom åren, inte minst tack vare de låttexter som citeras.

Det är nu 18 år sedan Everything But The Girl släppte en skiva och Tracey Thorn är inte särdeles aktiv som soloartist heller - hennes senaste album, julskivan Tinsel and Lights, släpptes för fem år sedan.

fredag 22 december 2017

Resten av skivåret - och besvikelserna...


Jag har ju redan summerat min tio-i-topp-lista för året, som du kan ta del av via denna länk.

Men det kan vara värt att skriva ned några fotnötter och reflektioner som inte kom med i inläggen om årets tio bästa skivor.

För det första är det som vanligt, att jag börjar tvivla på min topplista så fort den är formulerad. Borde jag inte haft med den skivan i stället för den skivan?

En skiva jag förmodligen borde haft med är boxen Radio Cineola Trilogy, Vol. 4-6 av The The. Visst, det är en udda skapelse med gamla The The-låtar som sjungs av andra artister än Matt Johnson själv, inspelade diktuppläsningar och instrumentala kortlåtar - men det är ändå ett ytterst vitalt livstecken från Johnson, som gör ordentlig livecomeback nästa år med en turné som bland annat når Stockholm (Münchenbryggeriet, 2 juni).

Sedan är det på sin plats att ge hedersomnämnanden åt två produktiva artister - Hamell On Trial och Van Morrison, som bägge släppte två trevliga skivor. Hamell släppte en studioskiva, Tackle Box, och en liveskiva, Big Mouth Strikes Again. Hamell ska höras live, eftersom han är en blandning av sångare/musiker, ståuppkomiker och spoken word-artist. Och Van Morrison tacklade blues och jazz på Roll With The Punches respektive Versatile. Framför allt den första av Vans skivor för året var ovanligt pigg.

En annan gammal trött gubbe, Roger Waters, gjorde ett helt okej comebackalbum med Is This The Life We Really Want?

Och Alejandro Escovedos utmärkta skiva Burn Something Beautiful kommer nog finnas med mig långt efter att 2017 gått över i 2018. Inte minst eftersom R.E.M.-gitarristen Peter Buck återigen hörs i bredare sammanhang. The New Pornographers, med Neko Case, gjorde en av de låtar jag lyssnade allra mest på under året, Play Money, men albumet Whiteout Conditions var väldigt ojämnt.

Reins EP Freedoom var fantastisk, men nu är jag lite ortodox och summerar egentligen bara fullängdsalbum på min tio-i-topp. Reins självbetitlade första EP från i fjol är också mycket bra. Så vi ser alla fram emot hennes första fullängdare.

Jason Isbell, Gizmodrome, Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetetMatthew Sweet, Scott Miller, Randy Newman, Jesca Hoop... också värda åtminstone ett omnämnande.

Besvikelser då? Ja, U2 slutar aldrig att förvåna, när det gäller att hitta nya nivåer av ointressant. Steve Earle lyckas kanske aldrig ta sig upp till den höga nivå där han en gång befann sig. Likaså med Paul Weller. Earle och Weller är aldrig riktigt dåliga, men det lyfter liksom aldrig heller. The Waterboys gjorde en oerhört underlig skiva, som förvisso inte var så dålig som jag befarade, men som jag egentligen aldrig vill höra igen.

söndag 17 december 2017

Årets bästa skivor: 1. Trinity Lane, Lilly Hiatt


Det är en balansgång att redogöra för bakgrunden till den här skivan. För det kan låta som värsta socialporren.

Lilly Hiatt tacklar på Trinity Lane sitt eget alkoholmissbruk, moderns självmord när Lilly själv bara var ett år gammal och hur hennes far agerade när Lillys mor tog sitt liv. Hennes far är den världsberömde sångaren och artisten John Hiatt.

Det är en helt egen genre inom journalistiken att artister (eller idrottsmän eller skådespelare) nu för tiden aldrig får prata om sina verk, utan måste prata om sjukdomar eller olyckor eller kriser eller konflikter.

Men Lilly Hiatt har själv valt på vilket sätt hon tacklar de svåra frågorna, och kombinerat med en väl avvägd blandning av country och rock så blir det årets bästa skiva.

Den finaste låten av alla heter Imposter och handlar om Lillys relation till sin far och hur han känt sig som en "imposter" (bedragare) i alla år och att det dröjde till 62 års ålder innan han insåg att han var bra på det han gör. I den dramatiska höjdpunkten i låten sjunger Lilly om sin mor: "She's never coming back, I think we both know that. I count on you."

I titelspåret adresserar hon sitt eget missbruk och hur hon hanterar det nu:

"I get bored so I wanna get drunk. I know how that goes, so I ain't gonna touch it."

I The Night David Bowie Died sjunger hon inte alls om David Bowie utan riktar sina ord till en före detta älskare.

"I see you got your place all cleaned up now, must be nice to have me out, I know you're finding hairs on the mattress and stuff."

Och i Records reflekterar hon över att vara 32 år, men känna sig som 23, utan någon make vid sin sida:

"I'll take lonely if it means free, it's never how you thought it'd be, but that record waited up for me, that record waited up for me."

Om Lilly Hiatts två första skivor lät som en artist som sökte efter ett uttryck, så har hon på Trinity Lane definitivt hittat ett. Men hon kommer säkerligen utveckla det på kommande skivor.

Årets bästa skivor: 2. Victory Lap, Propagandhi
Årets bästa skivor: 3. Beekeeper, Steve Wickham

lördag 16 december 2017

Årets bästa skivor: 2. Victory Lap, Propagandhi


Först nu inser jag att det är ovanligt mycket Kanada på årets tio-i-topp-lista. Bill & Joel Plaskett, Buffy Sainte-Marie och nu, på andra plats, de gamla trashpunkarna Propagandhi.

Ett band som jag lyssnade lite på kring millennieskiftet, och då framför allt deras två första skivor från 90-talet. Sedan tappade jag kollen och återupptäckte dem inte förrän de släppte Failed States för fem år sedan.

Det är dock en rejäl skillnad på Failed States och årets skiva Victory Lap. På förra skivan lät Propagandhi ganska trötta och repetitiva. På Victory Lap får vi ett band som uppenbarligen har fått en vitamininjektion på ett eller annat sätt.

Det kan möjligtvis bero på nya gitarristen Sulynn Hagos bidrag. Hon brinner uppenbarligen för uppgiften, vilket framgår av denna intervju.

Och att Chris Hannah, sångare/gitarrist, säger enligt nedan i denna intervju, är ett annat tecken på var Propagandhi står just nu:

"People say they're tired of hearing white, male voices, and so am I. I'm fuckin' tired of hearing my fuckin' self."

Victory Lap är precis vad titeln säger, ett 15 spår långt ärevarv. En blandning av - mestadels - aggressiv rock och mer lugna, reflektiva sånger. Men alltid med Propagandhi mitt i aktivisternas mittfåra.

Årets bästa skivor: 3. Beekeeper, Steve Wickham

fredag 15 december 2017

Shawn Colvin släpper nytt album med vaggvisor



Shawn Colvin släppte 1998 Holiday Songs and Lullabies. Nu kommer uppföljaren och då har hon koncentrerat sig på det andra ledet, lullabies eller vaggvisor.

Skivan heter The Starlighter och ovan hittar du titelspåret. Låter fint.

Enda nackdelen är att Colvin verkar ha tappat låtskrivandet. Låtarna från nya skivan är hämtad från boken Lullabies & Nightsongs. Det är fem år sedan hon släppte en skiva, All Fall Down, med originallåtar. Därefter har det blivit en coverskiva, Uncovered, och en duoskiva med Steve Earle, som mest var covers och gamla låtar.

The Starlighter släpps 23 februari.

tisdag 12 december 2017

Årets bästa skivor: 3. Beekeeper, Steve Wickham


Ja, jag hade hört Steve Wickhams förra soloskivo Geronimo, som kom ut för 13 (!) år sedan. Och jag är naturligtvis bekant med hans stordåd i The Waterboys, där han bidragit ända sedan 1985 års This Is The Sea.

Men jag trodde inte Wickham hade ett sådant eklektiskt, mystiskt, anspråkslöst och ändå magnifikt album i sig som Beekeeper. Det är en skiva som fullständigt ignorerar nutida musiktrender, men som ändå står mitt i 2017.

Violinisten Wickham har samlat en rad musiker och sångare kring sig (och pratsjunger själv, på inledande The Band Plays On) och bjuder på alltifrån keltiska tongångar till franska chansoner. Givetvis sjunger Mike Scott en av låtarna, Stopping By Woods, en av de mindre anmärkningsvärda sångerna på skivan.

Om du bara ska höra en av låtarna, välj vackra, avslutande CockCrow, där Wickhams fiol firar triumfer.

söndag 10 december 2017

Årets bästa skivor: 4. The Order of Time, Valerie June


Bortsett från ettan på min lista, så har jag lyssnat mest på denna skiva i år.

The Order of Time är ovanligt behaglig lyssning, som passar som ströunderhållning men håller väl även när du lyssnar mer uppmärksamt.

För mig är amerikanskan Valerie June en ny bekantskap, trots att detta är hennes möjligtvis fjärde eller femte album (lite oklart - det sägs att hon släppt tre album på egen hand och att detta är hennes andra med ett skivbolag i ryggen...).

Valerie June kombinerar drömska ballader med upptempo-soul och poppigare tongångar på ett mycket trevligt sätt. Till det har hon en personlig röst som är uttrycksfull och aldrig inställsam.

Och dessutom avslutas skivan med en riktig hit, Got Soul.

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

lördag 9 december 2017

Årets bästa skivor: 5. Evig himmelsk fullkomning, Ossler


Jag är otroligt dålig på att följa svensk musik nu för tiden. Jag lyssnar nästan inte alls på nya svenska artister, utan bara sådana där gamla gubbar (och enstaka tanter) som jag följt sedan 70- eller 80-talet. (Alice B, som är tia på denna lista, är ett av få undantag.)

Så är det ju med Pelle Ossler också, som vi först lärde känna i Wilmer X, ett band som nästa år gör comeback på Sweden Rock Festival. Då utan Ossler, och det hade varit en enorm skräll om han bestämt sig för att återigen spela den feelgoodrock som Wilmer X ägnar sig åt.

Ossler solo är någonting helt annat, en nästan egen genre. Jag är mest förtjust när Ossler släpper in luft i sina produktioner i stället för att ägna sig åt industrimangel. Som tur är har luften hittat tillbaka på nya skivan Evig himmelsk fullkomning. Lyssna t ex på fina Slaget om Verdun eller Här kommer hen.

Ossler stod också för en av årets bästa konserter när han spelade på Debaser Strand i april. Snart får stockholmarna möta honom igen, på Fasching, 15 februari.

Årets bästa skivor: 6. Honest Life, Courtney Marie Andrews
Årets bästa skivor: 7. Medicine Songs, Buffy Sainte-Marie
Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

fredag 8 december 2017

Årets bästa skivor: 6. Honest Life, Courtney Marie Andrews


Country/Americana-genren har som vanligt ett starkt år. Det finns flera skivor på min tio i topp och jag skulle kunna nämna även Jason Isbells skiva The Nashville Sound och Margo Prices skiva All American Made som exempel på bra skivor som hamnar precis utanför tio i topp.

Courtney Marie Andrews skiva Honest Life är hennes tredje, och den som tagit henne till något av ett genombrott.

Det är oerhört välspelat och -komponerat. Mitt enda minus i boken är att det nästan är för prydligt och välordnat.

Men motståndet faller genast så fort du hör inledande Rookie Dreaming och de många efterföljande starka låtarna. Courtney Marie Andrews har, om det finns någon rättvisa, en mycket ljus framtid.

Årets bästa skivor: 7. Medicine Songs, Buffy Sainte-Marie
Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

onsdag 6 december 2017

Dubbel glädje när Europe och Blues Pills stod på samma scen



Det är så oerhört sällan jag får se två band jag verkligen gillar på samma kväll. Det händer väl på festivaler ibland, men att Europe har Blues Pills som förband är en sällsynt lyckträff på en "vanlig" konsert - som på Annexet i kväll.

Jag kan inte säga att jag är en total Blues Pills- eller Europe-fanatiker men jag gillar bägge banden väldigt mycket.

Europe sedan gammalt, så klart - faktiskt ända sedan de vann Rock-SM 1982. Kalla mig löjlig, men när jag såg en fjunmustaschig Joey Tempest sjunga på tv, kvällen innan Luciadagen, så förstod jag att de skulle bli stora.

I dag är Europe tunga och har pondus, kanske mer än något annat svenskt rockband. Få kan stapla hits som Superstitious, Rock The Night, Carrie, Cherokee och The Final Countdown. Och dessutom ha en diger katalog från bandets "nya" karriär efter comebacken, där skivan Bag of Bones är bäst i det urvalet av sex skivor. Tyvärr spelar de bara två låtar från just den skivan.

Publiken är inte helt bananas - det är trots allt en vanlig onsdagsvardag i mörka december - men ändå bra med på noterna, och Joey Tempest vet hur han eldar på. Sammanfattningsvis en bra blandning mellan gammalt och nytt, och Europe river på fint.

Blues Pills då - de får, om jag räknar rätt, sex låtar på sig att värma upp publiken inför Europe. Och de är precis lika jammiga, psykedeliska och Janis Joplin-influerade som vanligt. Elin Larsson sjunger som besatt och Dorian Sorriaux spelar gitarr som en demon. I sin genre - 80-talister som spelar 60-talsmusik - är de svåröverträffade.

tisdag 5 december 2017

Årets bästa skivor: 7. Medicine Songs, Buffy Sainte-Marie


Om man är purist så kanske man inte ska räkna Medicine Songs som ett nytt album från Buffy Sainte-Marie.

Bara fyra av de 19 låtarna (20, om man räknar att en av de nya låtarna finns i två versioner) är nya. De övriga är nyinspelningar av gamla låtar.

Buffy Sainte-Marie säger själv i intervjuer att hon samlat låtarna av ett skäl, och det är att alla är sånger som stimulerar i kampen mot orättvisor. Jag kan köpa det, om inte annat för att nyinspelningarna är bra, vassa.

Men ändå; behöver vi ännu en ny version av Universal Soldier, Soldier Blue eller Little Wheel, Spin & Spin (som hon så sent som 2009 också gjorde i en ny version)? Nja, jag kan tycka att hon i alla fall borde ha plockat några mer sällsynta alster ur sin rika katalog, men visst är det bra låtar.

Och när jag hör War Racket - en av de nya låtarna - så kapitulerar jag. Vi behöver alltid mer Buffy Sainte-Marie. Oavsett vad hon sjunger.

Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale
Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

måndag 4 december 2017

Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett


Det är inte alla rockartister som plötsligt gör en skiva med sin pappa. Men det har kanadensiske Joel Plaskett gjort.

Joel kan närmast beskrivas som indierockare med popkänsla, medan pappa Bill kommer från folkmusikhållet. (Det är ingen slump att det är han som sjunger Jim Jones, den traditionella visan som bland annat Bob Dylan sjungit.)

Jag ska erkänna att Solidarity är något av en splittrad skiva. Det blir just Bills folkvisor och Joels rock, och sällan mötas de två, annat än på titelspåret, som är skivans finaste. Att skivan är splittrad betyder inte att någon av de två delarna är dåliga, tvärtom. Kanske hade den bästa lösningen varit att släppa en dubbel skiva där både far och son fick varsin skiva?

2 + 2 blir inte 5 den här gången, men fyra är också ett starkt betyg - tillräckligt starkt för att vara årets åttonde bästa skiva.

Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale
Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

söndag 3 december 2017

Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale


Sanningen är att det här bandet och den här skivan inte skulle finnas om inte Ann Wilson och hennes syster Nancy låg i fejd.

De berömda systrarna bakom bandet Heart har tvingats isär på grund av ett familjebråk där Ann Wilsons make Dean Wetter fysiskt attackerat Nancy Wilsons 16-åriga tvillingsöner. Det hela ledde till rättslig påföljd för Wetter, dock inte fängelsestraff.

Så medan Heart just nu är på paus, så ägnar sig gitarristen Nancy Wilson åt Roadcase Royale, ett band som tidigare i år släppte debutalbumet First Things First.

Och med tanke på hur oerhört svårt det är att variera den här sortens kött-och-potatis-rock'n'roll så är skivan ett litet mirakel. Mycket ligger i sångerskan Liv Warfields starka och uttrycksfulla leverans, men bandet - fyllt av Heartveteraner - är en tajt enhet totalt sett. Liv Warfield har en bakgrund i Princes band New Power Generation, och mixen mellan Warfields och Wilsons stilar blir effektiv.

Roadcase Royale drar sig inte ens för att göra "covers" på två gamla Heartfavoriter, These Dreams och Even It Up.

En av årets mest positiva överraskningar.

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

lördag 2 december 2017

Detta är INTE Lemmys sista inspelning



Det har hävdats att We Are The Ones är den sista studioinspelning som Motörheads Lemmy Kilmister var involverad i. Men Motörheads management har nu dementerat detta. Den sista studioinspelningen var i stället Motörheads cover på David Bowies Heroes.

Hur som haver, apropå låten ovan: Lemmy sjöng och spelade bas på denna låt som gitarristen Chris Declercq står bakom, en man jag hittills inte hört talas om men som tydligen snart ska släppa sitt första album.

I Lemmys stora katalog är We Are The Ones inget märkvärdigt, men är en helt okej låt.

fredag 1 december 2017

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B


81 låtar - i praktiken demoinspelningar - i en box är vanligtvis något som rockgubbar i pensionsåldern brukar släppa ifrån sig.

Alice B är bara 28 år och har bara släppt två album när boxen Mega (Skisser 2005-2016) släpps.

Det är klart att man kan kritisera det beslutet, men av två skäl är jag positiv. Det ena är att priset är lågt, bara 99 kronor, som ett vanligt album. Det andra är att vi får en chans att höra Alice Bs artisteri växa fram, vilket är betydligt intressantare i början av en karriär, än i slutet av den.

Självklart är det svårt att veta vilken potential en artist har, men i mina öron är Alice B någon som kan ha en lång, produktiv karriär i många decennier. Det är löftet om detta snarare än det faktiska innehållet som gör att Mega (Skisser 2005-2016) platsar på listan över årets bästa skivor.