Det är kul med artister och skivor som delar kritikerkåren.
Jag har läst både hyllningar och ganska präktiga sågningar av Father John Mistys nya skiva Pure Comedy. En av sågningarna talade om gymnasiala texter.
Och det är ännu roligare att jag inte ens själv vet vad jag ska tycka. (Ofta är jag rätt tvärsäker på om jag gillar eller ogillar någonting.)
I mina öron låter Pure Comedy i sina bästa stunder som om Elton John fått en 70-talistisk nytändning, i stil med Madman Across The Water. Många stämningsfulla pianoballader i en luftig, snygg produktion.
Men samtidigt... en 13 minuter lång sång som heter Leaving L.A... Låttitlar som When the God of Love Returns There'll Be Hell to Pay.
Kort sagt; är Pure Comedy bara snygg yta men torftigt innehåll? Jag vet inte, men det känns roligt att få fortsätta undersöka det. Och det i sig gör ju att skivan har ett värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar