söndag 22 januari 2017

De 20 bästa svenska skivorna

På Facebook dristade jag mig att säga att Kajsa & Malenas Historier från en väg är en av de tio bästa svenska skivorna genom tiderna. Raskt fick jag frågan vilka de övriga nio är.

En sådan kastad handske kan jag ju inte bara låta ligga, utan tar upp den. Men att utse tio skivor... Redan när jag började trimma ned från 40 så kändes det som att jag killed lite väl många darlings.

Och hur undgå att framstå som en förstelnad mumie när du nästan bara väljer musik från 70- och 80-talen? Alltså måste jag blanda upp med lite relativt nytt.

Men tio skivor, nej det gick inte. Därför blev det de 20 bästa svenska skivorna någonsin. I bokstavsordning, för jag kan inte ranka dem sinsemellan. (Men varför så många artister på A? Ren slump, vill jag hävda.)

Länkarna går till Spotify - tyvärr finns inte alla skivor på Spotify.

Abba, The Album (1977)
Andra rankar Arrival som deras bästa, men jag tycker The Album är jämnare. Eagle och The Name of The Game är kompositioner du kan slå i huvudet på dem som hävdar att Benny Andersson och Björn Ulvaeus ägnar sig åt lättviktig pop.

Aina Myrstener Cello, Cellomusik (2014)
Med en cello som, i princip, enda instrument skapar Aina Myrstener Cello spänning och dramatik på ett sätt som betydligt mer instrumenterade skivor misslyckas med. Efter denna debut har hon även släppt Cellomusik II, i fjol, 2016. En av de mest intressanta nya musikerna på senare år.

AK von Malmborg, Vår tids rädsla för AK von Malmborg (2009)
Konstnären AK von Malmborg verkar tyvärr ha lagt musikkarriären på hyllan. Men hon åstadkom några av de bästa skivorna på den här sidan millennieskiftet med Vår tids rädsla för AK von Malmborg och efterföljaren Hens majestät AK von Malmborg. Lättlyssnat, men ändå eget och innehållsrikt.

Alina Devecerski, Maraton (2012)
Bortsett från gapiga genombrottshiten Flytta på dig, som jag inte är förtjust i, så är detta en storartad debutskiva. Kaxig, men också melankolisk, popmusik från en artist som skildrar tidlösa frågor i ett ungt liv (pengabrist, kärleksångest, festa för att glömma den gråa vardagen). Allra bäst är balladerna Det e dark nu och Krigar precis som du.


Anders F Rönnblom, Alternativ Rock'n'Roll Cirkus (1974)
Den kanske främste rocktrubaduren i Sverige, bakom de mer publika Lundell, Plura med flera. Rönnblom har fördelen av att alltid ha varit intressant, ända sedan debuten med Din barndom ska aldrig dö (1971) fram till fjolårets skiva Historien ligger framför oss. Alternativ Rock'n'Roll Cirkus är Rönnblom som piggast, fortfarande ung och mån om att bevisa vad han kan. Hans jämnaste skiva. Tyvärr ej tillgänglig längre, utan det blir att leta upp begagnade vinylexemplar.


Annika Blennerhed, Kvartett (1987)
En skiva som tyvärr inte finns tillgänglig längre, från en artist som inte verkar vara aktiv längre. (Vinylexemplar kan fortfarande spåras ibland via begagnataffärer eller auktionssajter.) Men under några år fick Annika Blennerhed uppmärksamhet inte minst för hennes tolkningar av Dorothy Parker (Light of Love hette den skivan). Jag tycker dock att Kvartett är bättre. Diskbänksrealism i singer-songwriter-tappning som borde fått mer uppmärksamhet.


Cornelis Vreeswijk, Poem, ballader och lite blues (1970)
Omöjligt gå förbi Cornelis Vreeswijk och lika omöjligt att inte välja den här. Björn J:son Lindh ser till att Cornelis är fokuserad och får ur sig vackra Cool Water - På Gyldene freden, men också melankoliska Fåglar, sången till sonen Jack (Hajaru de då Jack?) och Bellmanepisteln Märk hur vår skugga som Imperiet sedan knyckte för att bli melodiradiofavoriter.


Vi kan väl gissa att ett gäng proggiga gubbar som var förtjusta i reggae och gillade att göra covers på bland andra Anita Lindblom och Thore Skogman skulle ha hyfsat svårt att nå kommersiell framgång i dag. Men i skiftet 70-80-tal var Dag Vag rysligt populära och åkte runt i fulla folkparker. 7 lyckliga elefanter är en både glad och dyster skiva, uppsluppna danstoner men mörka texter om bland annat kärnkraftens risker. 


De flesta väljer väl föregångaren Kärlek och uppror som bästa Ebba Grön-skiva, men jag tycker det finns något speciellt med bandets sista skiva. Det hörs att det krånglar i bandkemin och att de inte riktigt vet vart de ska ta vägen (soundet är inte speciellt punkigt längre, de låter snarare som något slags budget-Rolling Stones). Jag gillar allting, från Flyktsoda till Tittar på tv.


Eldkvarn, Kungarna från Broadway (1987)
Med denna skiva och föregångaren Himmelska dagar gick Eldkvarn och Plura från sin energiska, fartfyllda popmusik till det mer mogna sound som allt sedan dess präglat bandet. Mer The Band än The Attractions. Kungarna från Broadway är bandets mest helgjutna album, även om en Springsteenpastisch som Min brud känns ostig. I skydd av mörket är en mäktig inledning. Mauro Scocco producerade.


Europe, Bag of Bones (2012)
Europes mest framgångsrika album genom tiderna är naturligtvis The Final Countdown, utan nämnvärd konkurrens. Men jag föredrar det Europe som gjorde comeback efter 15 års bortovaro - och då är Bag of Bones deras bästa skiva. Det mognare Europe har betydligt mer gemensamt med Led Zeppelin än Bon Jovi. Bag of Bones innehåller både hits och gungande blues.


Hoola Bandoola Band, På väg (1973)
Samtliga Hoola Bandoola Bands fyra skivor innan splittringen höll god kvalitet. Min favorit är På väg, med bland annat Jakten på Dalai Lama, Danslåt för yttrandefrihet och Ingenting förändras av sig själv. Det går att himla med ögonen åt vissa alltför tidstypiska texter, men musikaliskt är detta tidlös rockmusik som stått sig förvånansvärt väl.


Kajsa Grytt & Malena Jönsson, Historier från en väg (1986)
Den här skivan fick rejäl draghjälp av Jan Gradvalls klassiska recension, där han föll pladask och - för första gången - gav ett svenskt album fem stjärnor i Slitz (som på den tiden var en seriös musiktidning). Det roliga är att Gradvall inte gjorde en felbedömning, utan var helt rätt ute. Skivan är det bästa som Kajsa Grytt och Malena Jönsson varit inblandade i. En eklektisk blandning av visor, pop, jazz och kabaretmusik. Lysande!


Mattias Alkberg BD, Tunaskolan (2004)
Nutidspunk med den produktive Alkberg och hans band. En vitamininjektion när den kom, lika lyssningsvärd i dag. Allt är bra, både det egna materialet och covern på Liket Levers Levande begravd. Varje gång Mattias Alkberg kommer med något nytt hoppas jag att han ska ha hittat tillbaka till Tunaskolans energi, men tyvärr har det inte varit så hittills.


Mikael Wiehe och Kabaréorkestern, Sjömansvisor (1978)
Att plocka ut en av Mikael Wiehes skivor från en produktiv karriär är svårt. Många är högkvalitativa. Solodebuten, med Kabaréorkestern, innehåller bland andra Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) och Dylancoverlåtarna Sakta lägger båten ut från land (It's All Over Now, Baby Blue) och Mikael Wiehes 116:e dagdröm (Bob Dylan's 115th Dream).


Ossler, Krank (2005)
Att Pelle Ossler kände sig instängd i Wilmer X är inte konstigt när man följt hans solokarriär. Det är inte så mycket i hans egen musik som påminner om Wilmer. Krank är hans mest sammanhållna album, fortfarande melodiskt och inte lika skramligt som senare delen av hans solokarriär. Jag är fortfarande mest förtjust i lilla gitarrballaden Luften är fri.


Peps Persson, Peps Blodsband (1974)
Peps hade övergått från att sjunga på engelska till att sjunga på svenska, men det var fortfarande bluesen som gällde (senare kom ju reggaeinfluenser m.m. in i bilden). Det svänger fortfarande när Peps och Blodsband drar i gång Falsk matematik och är fortfarande blåare än blått när de sjunger Samma lea, snea blues.


Robert Broberg, Upp igen (1983)
Ordvitsandet ställer sig ofta i vägen för det faktum att Robert Broberg under sin karriär skrev både fina melodier och tänkvärda texter. Den till synes bagatellartade, plojiga Upp igen håller fortfarande, med klassiska popkrokar, vackra ballader och Broberg mer inspirerad än på länge. Hans bästa skiva. (Och ja, ordvitsandet är faktiskt roligt!)


Seinabo Sey, Pretend (2015)
Seinabo Sey har med rätta fått överväldigande lovord för sin debutskiva Pretend från 2015. En av de allra starkaste svenska debutskivorna genom tiderna. Inte bara har hon en mäktig röst som kan golva de flesta, utan också ett urstarkt låtmaterial - där de flesta låtarna känns som singelhits! Enda nackdelen är att Seinabo Sey nu byggt upp astronomiska förväntningar inför fortsättningen...


Ulf Lundell, Den vassa eggen (1985)
Och nej, det går inte att gå förbi Ulf Lundell. Den vassa eggen lider bitvis svårt av 80-talssynthar och trummaskiner, men på det stora hela är det ett imponerande helgjutet verk. Senare i sin karriär har Lundell åstadkommit dubbelskivor där minst 60 procent känns som utfyllnad. Även på Den vassa eggen finns så klart spår som inte är fem plus, men totalt sett - fantastiskt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar