fredag 30 december 2016

Heavy Tiger släpper andra albumet


Svenska Heavy Tigers debutalbum Saigon Kiss (2014) hade någonting intressant, även om det kändes lite lättviktigt. Därför ska det bli kul att höra andra albumet, Glitter, som släpps 24 mars.

Heavy Tiger har redan släppt en singel, Devil May Care, skriven av Ola Salo, från albumet. Och dessutom bidrar bandet med musik till TUI:s (f.d. Fritidsresor) nya reklamfilm, en cover på den gamla Hair-dängan Let The Sunshine In.

Även om bandet lovar mer "tryck och tyngd" i soundet så tycker jag inte riktigt vare sig Devil May Care eller Let The Sunshine In (som inte är med på albumet) bekräftar detta. Men det återstår att höra om bandet håller vad de lovar.

torsdag 29 december 2016

Battle Beast släpper fjärde albumet


På heavy metal-himlen tenderar det att vara de gamla vanliga stjärnorna som lyser - Metallica, Megadeth, Iron Maiden, Judas Priest, Anthrax, Slayer... Band som debuterade på 80-talet, eller till och med på 70-talet...

Nu är jag långtifrån någon expert på alla subgenrer som finns inom heavy metal, men i den breda mittfåran i genren så dyker det ganska sällan upp nykomlingar som känns pigga. Finska Battle Beast hör till undantagen, ett band vars tre första skivor består av tung men ändå melodiös heavy metal.

17 februari släpper Battle Beast sitt fjärde album, Bringer of Pain. Det brukar väl vara någonstans kring tredje, fjärde albumet som det bekräftas om artisterna har sådan artistisk livskraft som kan bygga en lång karriär. Låt oss hoppas att Battle Beast blir kvar länge än.

tisdag 27 december 2016

Nytt album av Lisa Ekdahl


I detta inlägg uppmärksammade jag Lisa Ekdahls nya EP, Famna jorden.

Nu har hon samlat ihop sig till ett helt album, som fått titeln När alla vägar leder hem.

Det är hennes första album på svenska på elva år, vilket är glädjande för jag tycker hennes engelskspråkiga skivor - oavsett genre - tenderar att kännas opersonliga.

Skivan släpps 17 februari.

måndag 26 december 2016

Craig Finn släpper nytt soloalbum


Sångaren i The Hold Steady, Craig Finn, släpper sitt tredje soloalbum 2017. 

We All Want The Same Things kommer ut 24 mars.

Tyvärr har Finns soloalbum inte kompenserat för de likaledes svaga album som The Hold Steady släppt sedan 2010.

The Hold Steadys album har blivit allt lugnare, men tyvärr också allt sämre, sedan 2008 års utlevande Stay Positive.

fredag 23 december 2016

Första smakprovet från Deep Purples nya skiva


Det dröjer mer än tre månader innan Deep Purples nya skiva InFinite släpps men nu har vi fått se omslaget - se ovan - och dessutom höra ett smakprov. 

Time for Bedlam, som nu finns t ex på Spotify, låter som rimligt vital muskelrock. Precis i samma anda som låtarna från föregångaren Now What?!

Noterbart är att Steve Morse kör ett tjusigt gitarrsolo, kanske det bästa med hela låten. 

InFinite släpps 7 april.

onsdag 21 december 2016

Jake Clemons albumdebuterar



Jake Clemons släpper sin första soloskiva Fear & Love 13 januari. Han har tidigare släppt två EP-skivor, Embracing The Light och It's On.

Fullängdsdebuten innehåller bland annat sången ovan, A Little Bit Sweet.

Kan inte säga att det låter superlovande - jag har en gnagande oro som säger att killen får skivkontrakt rätt mycket på sitt namn och sitt bandmedlemskap.

I The E Street Band är Clemons känd som saxofonist men han är tydligen något av en multiinstrumentalist. Som bekant ersatte han sin farbror Clarence i E Street Band.

Farbror Clarence hade ju också en solokarriär, ibland med olika bandnamnstillägg, som Red Bank Rockers, där framför allt första albumet Rescue från 1983 var riktigt vasst.

tisdag 20 december 2016

Nine Inch Nails släpper EP på fredag

Det var något år då jag på allvar tyckte att Nine Inch Nails var bland det bästa som fanns.

En och annan trevlig bit åstadkommer NIN fortfarande. Men det är inte så att jag tycker Trent Reznor och hans trudelutter är särskilt VIKTIGA längre.

En av Reznors stora inspirationskällor, Gary Numan, är avsevärt mer relevant nu för tiden.

Hur som haver, NIN återkommer lagom till jul, 23 december, med en ny EP, Not The Actual Events. Det är första släppet sedan albumet Hesitation Marks, som kom 2013.

söndag 18 december 2016

Årets bästa skivor: 1. Give A Glimpse of What Yer Not, Dinosaur Jr.


Skivåret 2016 - som sagt inget märkesår, och avsevärt svagare än fjolåret. Det säger lite om kvalitetsnivån när ett normalbra album av Dinosaur Jr. med lätthet intar förstaplatsen.

Som tur är så betyder normalbra att kvaliteten är hög, i fallet Dinosaur Jr.

J Mascis och Lou Barlow verkar ha hittat en fungerande symbios mellan bandet och deras soloaktiviteter. Bandet verkar snarare ha stärkts av att både Mascis och Barlow släppt soloskivor sedan I Bet On Sky som släpptes 2012. 

Give A Glimpse of What Yer Not är en prickfri uppvisning i normalt Dino-beteende, gitarrmangel likväl som melankoliska ballader. Det kan inte finnas någon collegeradiostation som inte går i spinn över Tiny eller Lost All Day.

Detta är den av årets skivor som jag spelat överlägset mest, vilket bara det är ett gott betyg.

Tyvärr lyckades jag missa Dinosaur Jr.s Sverigebesök, det är bara att hoppas att de kommer tillbaka 2017. 

Årets bästa skivor: 2. Let Them Eat Chaos, Kate Tempest
Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs
Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

fredag 16 december 2016

Årets bästa skivor: 2. Let Them Eat Chaos, Kate Tempest


Årets bästa samhällsskildring inom populärmusiken kommer från en poet, pjäs- och nu också romanförfattare som gillar hiphop.

Kate Tempest är alltså en mångsidig talang, med poesisamlingar, pjäser, en roman och två album under bältet.

Let Them Eat Chaos är hennes andra album och det behövs inga plakattexter för att förstå att detta är svidande samhällskritik och socialrealism.

Jag tänker lika mycket på Ken Loach som på andra musiker när jag lyssnar på Let Them Eat Chaos. Eller kanske Mike Leigh, som har förmågan att skildra det brittiska samhället utan att nödvändigtvis skriva publiken på näsan med sina filmer.

Vi får möta många olika människor, på samhällets botten och samhällets topp. Ständigt är Kate Tempest och hennes musiker där för att driva historien framåt.

Bitvis skapas en nästan klaustrofobisk stämning för huvudpersonerna, fast i ett liv de inte kan ta sig ur - oavsett om de är välavlönade PR-konsulter eller arbetslösa ungdomar.

Det skulle kunna vara pretentiöst och okänsligt, men Tempest håller en lagom, observerande distans till historierna, utan att för den skull bli iskall. Precis rätt kalibrering för en sångare, men också poet.

Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs
Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan  
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello  
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B 
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

torsdag 15 december 2016

Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs


Det finns supergrupper och så finns det Case/Lang/Veirs. Supergruppernas supergrupp.

Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs är Americanaveteranerna som inte hade samarbetat tidigare men nu har gjort en skiva tillsammans.

Trion beskrivs på deras egen webbsida som "a one-of-a-kind event from three  phenomenal, self-driven artists: avant-rock icon Neko Case, legendary musical nomad K.D. Lang, and indie folk star Laura Veirs."

Det går också att beskriva det som en superstjärna (K.D. Lang, som har haft överlägset störst kommersiella framgångar) och en respekterad nischartist med måttliga framgångar (Neko Case) samt en artist som är ännu mindre känd bland den breda allmänheten (Laura Veirs).

I min bok dock statusen omvänd; Laura Veirs, med sina finurliga små sånger (ibland med pophakar, som Best Kept Secret), vinner klart kampen på det här albumet. Neko Case är god tvåa, inte minst på grund av hennes starka, kristallklara röst. K.D. Lang har jag helt enkelt aldrig begripit. Jag har rentav tråkigt under de låtar där hon tar mest plats.

Som helhet är Case/Lang/Veirs ett mycket starkt album, och det vore synd och skam om det inte blir en uppföljare med denna trio.

Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan  
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello  
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B 
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

onsdag 14 december 2016

Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath

Svartmetallaren Abbath kan mycket väl vara den första norska artist jag haft på någon årets bästa skivor-lista på denna blogg. Jag anstränger mig för att komma ihåg, men jag är rätt säker på att det är så.

Den förre Immortalgitarristen har nu debuterat som soloartist - även om Abbath sägs vara ett band och Abbath själv rent formellt "heter" Abbath Doom Occulta - och gör det med den äran.

Första halvan av soloskivan är härligt mangel och andra halvan närmar sig rentav melodiös rock. Riding on the Wind är rena popmelodin.

Efter debutskivan har Abbath turnerat flitigt, tyvärr har jag missat Sverigespelningarna men det finns gott hopp om nya försök under 2017.

Jag funderar också lite varför Abbath blir enda hårdrocksrepresentanten på årets lista. Tja, jag har aldrig varit någon Metallica-fan. Baby Metal är kul, men är det verkligen metal? Megadeths Dystopia kom jag aldrig riktigt in i, även om jag medger att det finns något där. Anthraxs senaste skiva försökte jag inte ens med. Testaments Brotherhood of the Snake kan fortfarande bli något, jag måste lägga lite mer tid på den.

Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan  
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello  
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B 
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

tisdag 13 december 2016

Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter


Under ett år när många av Ian Hunters generationskamrater lämnat oss, kan vi konstatera att denna 77-åring är lika vital som tidigare i sin karriär.

För bara några veckor sedan var han oförskämt pigg på Nalen och körde alla gamla favoriterna. Året skiva Fingers Crossed skäms inte för sig på något sätt i Hunters omfångsrika katalog.

Allt är inte fem plus, det finns några låtar som Ian Hunter rimligtvis ringt in även på den här skivan. Men samtidigt staplar han med lätthet låtar som lika gärna skulle kunna vara från Mott the Hooples storhetstid. Främst av dem är naturligtvis Dandy, hyllningen till Bowie, men även titellåten, Bow Street Runners och That's When The Trouble Starts.

Låt oss hoppas att Ian Hunter kör på en bra bit in på de 80. 

Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan  
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello  
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B 
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

måndag 12 december 2016

Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen


Iiris Viljanens 2016 har varit produktivt, förutom Mercedes som är årets sjätte bästa skiva så har hon gett ut pianoskivan Kiss Me, Stupid & 7 More Solo Piano Pieces.

Mercedes är en av de mer originella svenskspråkiga skivorna som getts ut i år (Viljanen är finsk, men bor i Sverige).

"En skiva om djur, svenska män och mörka platser" har Viljanen själv sagt om skivan. Mercedes var en katt.

Kvinnlig sångerska och piano brukar betyda att paralleller dras till Kate Bush, Tori Amos eller Frida Hyvönen. Men de parallellerna tycker jag är fåniga. Iiris Viljanen har ett eget uttryck.

Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

söndag 11 december 2016

Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan



Lite gotisk synthpop är precis vad 2016 behöver. Så gissar jag att Wendy Bevan tänkte inför inspelningen av Rose and Thorn.

Rose and Thorn beskrivs på hennes hemsida som en debutskiva, även fast diskografiavdelningen på samma hemsida listar flera album, EP-skivor och singlar. Kanske känner hon att detta är den "riktiga" debuten.

Gissningsvis har Wendy Bevan lyssnat en hel del på Siouxsie Sioux, åtminstone har hon i vissa spår en kuslig röstmässig likhet med den gamla punkdrottningen.

Musikaliskt bygger Bevan stämningar, men får också till riktigt snygga popmelodier, t ex i Love from The Moon.

En perfekt skiva för de mörka månaderna, och kanske ger den lite välbehövlig svärta även när våren kommer med sitt ljus.

Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

lördag 10 december 2016

Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello




Jag har förgäves försökt se Aina Myrstener Cello live under hösten. Närmast var i Stockholm när hon var förband till Frida Hyvönen på Musikaliska akademien. Men då var det naturligtvis slutsålt.

Aina Myrstener Cellos musik är ett andningshål i ett kvävande musikklimat, där producenterna verkar livrädda för att en gnutta utrymme ska finnas mellan instrument och röster.

Cellomusik II, precis som ettan, hör vi cellon, enstaka kompletterande instrument och nu på detta album faktiskt också sång, på låten Solo S.

Det är lätt att tro att solomusik med cello skulle bli musealt, anakronistiskt, men Aina Myrstener Cello har mycket gemensamt med Fläskkvartetten och den sortens elektronisk musik som jobbar med loopar och ljudeffekter. Jag hör en släktskap med Julianna Barwick, till exempel.

Låt oss hoppas även på Cellomusik III.

Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

fredag 9 december 2016

Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B


2016 är, som jag nu tjatar om, inget särdeles starkt skivår. Så de lägre placeringarna på den här tio-i-topp-listan känns nästan lite tentativa.

Men jag tyckte det kändes mer relevant att inkludera Alice B på listan än t ex Polica, som förvisso gjort ett bra album i United Crushers, men enligt samma beprövade formel som de två föregångarna.

Alice B å andra sidan är mest känd för att ha bråkat med Håkan Hellström för att hon inte fick betalt när hon var förband på Ullevi 2014. Men det är orättvist, hennes musik är värd mycket uppmärksamhet.

Det finns fortfarande något valpigt (Alice Botéus är 27 år) över musiken, vilket är både charmigt och lätt irriterande. Hennes andra album, Så unga, är pop om olycklig kärlek.

Vi känner igen varje glittrande gitarr, varje indietrumkomp och de flesta textraderna från oändligt antal föregångare. Men Alice B har något eget och tillräckligt mycket driv och energi för att föra den här skutan framåt.

Jag hoppas skivbolaget har tålamod, för kanske redan till nästa skiva eller skivan därpå kan Alice B åstadkomma något stort. Lyssna bara på titellåten till denna skiva; det är tidlös hjärta och smärta-pop av högsta klass. Se här versionen från Go'kväll på SVT.

Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

torsdag 8 december 2016

Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting


Fjolåret var ett sensationellt starkt skivår - Benjamin Clementine, Motörhead, Seinabo Sey, Kamasi Washington, Courtney Barnett, Nneka, Indigo Girls, Joel Plaskett, Buffy Sainte-Marie, Public Image Ltd...

Det ska sägas med en gång, att 2016 bleknar i jämförelse. Rakt över är årets tio i topp kanske av 40-procentig styrka, om vi rankar 2015 på 100 procent.

Ur den synvinkeln kan det kännas futtigt att presentera en tiondeplacering på årsbästalistan för 2016, men Sting ska inte skämmas för 57th & 9th. Det är inte den mest spännande produktionen han varit involverad i (samtliga studioalbum med The Police är mer intressanta), men det är en oerhört trevlig skiva.

2016 har rent generellt varit ett skitår, nu tänker jag på världsutvecklingen i första hand. Så världen kan må lite, lite bättre om Sting gör mysig popmusik.

57th & 9th börjar ganska poppigt, med melodiösa dängor som I Can't Stop Thinking About You och One Fine Day. Mot slutet blir det mest ballader, men också det ganska fina sådana.

Det är snyggt, melodiöst och, som sagt, genuint trevligt.

onsdag 7 december 2016

Ryan Adams släpper ny skiva

17 februari kommer Ryan Adams nya skiva Prisoner.

Det är en skiva som han tidigare sagt ska vara influerad av bland andra Fly On The Wall av AC/DC. Vilket naturligtvis är ett härligt udda album att sägas vara influerad av. (Typisk mellanplatta från ett band som normalt har en hög lägstanivå.)

En singel släpper Adams redan i dag, Do You Still Love Me

Enligt uttalanden i intervjuer ska skilsmässan från Mandy Moore ha influerat mycket av materialet.

måndag 5 december 2016

Farstas debutalbum är här


Det verkar vara lite olika releasedatum som gäller för Farstas nya skiva, Efter kalaset. Det är fullängdsdebut, eftersom deras tidigare släpp Kung av mörker var en EP.

På Itunes släpptes skivan 2 december, i CD-form är releasedatumet 9 december.

Ska bli spännande att höra Efter kalaset, eftersom Kung av mörker var klart lyssningsvärd.

lördag 3 december 2016

Ny skiva med Joel Plaskett - och pappa



Joel Plaskett har spelat in en skiva med sin far, Bill.

Solidarity släpps 17 februari, och att döma av titellåten är det klassisk Plaskett rakt igenom.

Kanadensiske Plaskett har gjort några av de senaste årens allra bästa skivor, kanske med Scrappy Happiness från 2012 som höjdpunkt.