Det är ju så med våra så kallade skräckrockare, att de inte skrämmer någon längre utan snarare framstår som mysfarbröder. Lex Alice Cooper.
Marilyn Manson försöker nog provocera fortfarande, men oavsett hur många gånger han sjunger om att "killing strangers" eller "the devil beneath my feet" så vet dagens publik att verkligt skrämmande saker kommer någon helt annanstans ifrån än musikvärlden.
Med sitt tionde album, The Pale Emperor, har Manson dessutom åstadkommit en riktigt helgjuten comeback, om vi får kalla det så. Tillsammans med medproducenten Tyler Bates hittar Manson den där balansen mellan bombastiskt och svängigt.
Vi slipper alltför extrema uttryck, och får snarare ett återhållet pulserande gung som lika gärna skulle ha kunnat åstadkommits av 70-tals-Bowie eller T. Rex.
Så här tidigt på året är det alltid svårt att veta vilka skivor som håller i längden, men Marilyn Manson har definitivt inte spelat bort sig från årsbästalistorna med den här skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar