På papperet kan upplägget låta pretentiöst och tråkigt. Julianna Barwick använder nästan alltid samma metod för sina låtar - hon sjunger en melodislinga och loopar den sedan igen och igen, med allehanda effekter och synthkomp till. Inga trummor eller rytminstrument. Melodierna svävar fram, inget dunkande.
"Som Enya, fast för folk med god smak", beskrev jag Julianna Barwick för en kompis. Det är naturligtvis oerhört ytligt, men lite sant också.
Jag upptäckte Julianna Barwick på en tågresa genom de småländska skogarna. Då blev den svävande, mystiska, magiska musiken fullständigt kongenial med tågets framfart genom skogslandskapet. Solen bröt fram mellan träden - efter Nässjö började det regna och det stämde ännu bättre till just den låten som kom då.
Enskilda låtar, för övrigt, är egentligen ganska poänglösa i sammanhanget.
Du måste lyssna på hela Nepenthe för att få rätt effekt av Julianna Barwick. När skivans samtliga 41 minuter och 39 sekunder är till ända så är du någon annanstans än du var när skivan började.
Årets bästa skivor: 2. The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You, Neko Case
Årets bästa skivor: 3. Shulamith, Polica
Årets bästa skivor: 4. Warp and Weft, Laura Veirs
Årets bästa skivor: 5. Big Big World, Scott Miller
Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead
Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar