Bilden ovan föreställer Bob Dylans scen på Stockholm Waterfront på söndagskvällen. Eftersom det var fotoförbud så var jag för feg för att fota under själva konserten.
Det var skönt att äntligen slippa obligatoriska Globen för en Stockholmskonsert med Bob Dylan. Stockholm Waterfront är inte världens mysigaste lokal men den har en rimlig storlek och ljudet är helt okej.
Bob Dylan var dessutom på gott humör. När Dylan är på gott humör betyder det inte att han dansar och ler, utan att han viftar lite med ena handen och vickar förstrött på ena benet. Med de måtten mätt var det rena känsloexplosionen när han gestikulerade i slutet av sista låten i ordinarie set, Long And Wasted Years. Stående ovationer utbröt, naturligtvis.
Setlistan dominerades av hans senare skivor - allra senaste skivan Tempest var rikligt representerad med hela sex spår. Av de gamla favoriterna fick vi pliktskyldiga versioner av All Along The Watchtower och Blowing In The Wind. Mer inspirerade versioner av She Belongs To Me, Tangled Up In Blue och Simple Twist of Fate.
Mina favoriter under kvällen var What Good Am I från fantastiska Oh Mercy och Forgetful Heart, från senaste skivan, en låt där Dylans numera åldrade och spruckna röst lät riktigt bra.
Kvällens riktigt stora överraskning, var Waiting For You, en låt som Bob Dylan endast spelat två (!) gånger tidigare, 21 och 22 november 2005 - om statistiken på Dylans webbsajt är rätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar