lördag 27 juli 2013

J.J. Cale 1938-2013

En legendarisk artist har gått ur tiden. J.J. Cale avled fredag 26 juli 2013 på Scripps Hospital i La Jolla, Kalifornien, efter att ha drabbats av en hjärtattack. Han var född i Oklahoma City, 5 december 1938.

John Weldon Cale, mer känd som J.J. Cale, var aldrig någon linslus. Därför finns det ganska få skivomslag där han verkligen syns tydligt. Inte förrän 1983, med albumet #8, syntes han över huvud taget på skivomslagen och även då var det en ganska otydlig, dålig bild.

När To Tulsa And Back (se omslaget ovan) kom ut 2004, hade han haft ett åtta år långt uppehåll i skivutgivningen. Kanske var det därför han satt där på skivomslaget och såg lite lagom surmulen ut. Det var säkert ingenting han gjorde med glädje, men han kanske insåg att det fanns något att vinna på att hans fans lärde känna honom lite bättre.

To Tulsa And Back var också titeln på en filmad dokumentär som kom ut året efter skivan med samma namn. Där lärde vi oss att J.J. Cale var en kille som ägnade sig åt musik, med varierande entusiasm. Inte alltid glad i att turnera. Inte alltid glad åt att vara i studion. Han tog det mesta i sitt eget tempo, kort sagt. Det tempot var ganska sparsmakat.

Nu var han inte så himla improduktiv som man kan tro. Han skivdebuterade trots allt redan 1958 (under namnet Johnny Cale). Fram till 1966 fick han göra sex singlar, bland annat After Midnight som sedan skulle återkomma på hans albumdebut.

Albumdebuten kom 1972, med Naturally. Därefter följde produktiva år, med en skiva nästan varje år fram till 1983 års #8.

Det är också dessa åtta första skivor som härbärgerar nästan alla legendariska J.J. Cale-sånger. Cocaine, Magnolia, After Midnight, Carry On, Call Me The Breeze, Anyway The Wind Blows, Rock'n'Roll Records, Starbound, Crazy Mama, Lies, Cajun Moon, Sensitive Kind... Listan kan göras längre.

De caleska sångerna är omedelbart igenkännliga. Ofta korta låtar - framför allt i början var det ovanligt att låtarna klockade in på över 3 minuter - med ett minimalistiskt komp, gungande fram på ett försiktigt men obevekligt sätt. J.J. Cale kunde ha blivit gitarrhjälte - och blev det väl, för många - men han spelade aldrig en ton mer än vad som var nödvändigt. Sparsmakad var ordet.

För att vara en sådan egensinnig och originell artist, är det ganska märkligt att det var andra artister som gjorde att hans musik fick ett bredare genombrott. I första hand Eric Clapton, som spelade in Cocaine och After Midnight, men även exempelvis Lynyrd Skynyrd som gjorde Call Me The Breeze.

Utan J.J. Cale hade Mark Knopfler i Dire Straits aldrig fått sitt genombrott. Den plockande gitarrstilen hade han knyckt direkt från Cale, även om Knopfler mig veterligen aldrig gjort några Cale-covers på skiva.

I Sverige spelade kultartisten Bosse "Blomman" Blombergh in en rad covers på J.J. Cale-låtar, bland annat Rock'n'Roll Records (Jag skriver små knepiga låtar), Lies (Vals) och Cocaine (Heroin). Tyvärr finns inte Blommans skivor att få tag på längre. Mats Ronanders cover av Starbound (Stjärna) finns dock tillgänglig fortfarande.

Här finns J.J. Cales musik på Itunes

Här finns J.J. Cales musik på Spotify

tisdag 16 juli 2013

Bob Dylans sämsta album får lyxutgåva

Det finns en teori om att även Bob Dylans misslyckanden är intressanta. I någon slags intellektuell, distanserad mening så är det väl sant.

Hur i allsin dar kan en man som gjort Blonde On Blonde och Blood On The Tracks släppa ifrån sig något så urbota... konstigt som Self Portrait, dubbelskivan som kom ut 1970. En massa covers, några nya konstiga originallåtar och några livespår.

Ryktet sade - och Dylan har själv sagt - att han mer eller mindre ville rasera sin egen popularitet genom detta drag. Ingen vet om det stämmer, kanske inte ens Bob själv.

27 augusti kommer The Bootleg Series Vol. 10: Another Self Portrait. Med outgivet material från inspelningarna av Self Portrait, samt även några spår från inspelningarna av Nashville Skyline och New Morning, skivorna som omgav Self Portrait. Plus livematerial.

Kommer vi att begripa Self Portrait bättre efter den här utgåvan? Nej.

lördag 13 juli 2013

1982 - kom tillbaka, allt är förlåtet

Jag lyssnar nästan inte på någon nutida brittisk musik. 1982 var det en annan femma, då var nästan allting som var bra från de brittiska öarna.

Skotska Simple Minds behöver ingen närmare presentation. De gick från new waviga synthare till hitmakare till uppblåsta stadiumdomptörer. Åtminstone är det så den officiella historieskrivningen är. Jag ska ärligt säga att jag tappade kollen på Simple Minds efter den uppblåsta Street Fighting Years, som kom ut 1989.

I år sägs Simple Minds 16:e studioalbum vara på gång och som så många andra band från tidigt 80-tal är de plötsligt ganska aktiva igen.

Jag tror ändå bandet kulminerade 1982, med den fullständigt lysande New Gold Dream (81/82/83/84). En skiva som balanserade fint mellan poprefränger och Roxy Music-influenser.

En av 80-talets... 20 bästa skivor?

lördag 6 juli 2013

Easy listening

När jag vill ha "easy listening", skivor som nästan bara ska vara ljudbakgrund, så brukar jag välja hårdrock.

Finska Battle Beast släppte sin andra skiva i maj månad. Skivan, som heter som bandet, är fylld av refränger och mycket hitkänsla mitt i heavy metal-dundret.

Finland har ju en tradition av att få fram band som lyckas få hits och ändå har någon slags hemmahörighet i hårdrock/heavy metal-genren, som Lordi, Nightwish och även Tarja Turunens solomaterial.

Det har varit lite turbulent inom Battle Beast, bandet har bytt sångerska mellan första och andra skivan. Nu är det Noora (artistnamn, antar jag?) som sjunger. Om bandet kan undvika onödiga medlemsbyten och splittring så torde Battle Beast ha framtiden säkrad.

måndag 1 juli 2013

Mest spelade i juni månad

Dessa låtar har jag lyssnat oftast på i min Ipod under juni månad:

1. Dimma, Dag Vag
2. Shout Mercy, Kiss
3. Kingmaker, Megadeth
4. Shotgun Down The Avalance, Shawn Colvin
5. Steelhammer, U.D.O.
6. Nattvakten stjäl, Ulf Lundell
7. When You're Gone, Amy Ray
8. Let It Roar, Battle Beast
9. End of The Beginning, Black Sabbath
10. All Hell Breaks Loose, Black Star Riders