Men det spelar ingen roll, från 1977 till 1982 startades det band som aldrig förr i Sverige. Alla ville spela, alla skulle spela, alla kunde spela. Sedan kunde uttrycket variera från Torssons underfundiga pop från Klippan till Ebba Gröns intensiva rock från Rågsved. Det var ändå en del av samma, nya våg.
Och det var just band också - visst finns en och annan soloartist i bokens omfattande uppräkning av artister, men i regel var det just band - vanligtvis tre till fem grabbar (ja, mansdominansen är brutal i den här boken) som hängde på sig gitarrer och lärde sig de vanligaste tre ackorden.
Att dokumentera och samla den svenska nya vågen är en kulturgärning av vikt, som Peter Kagerland förtjänar stort beröm för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar