söndag 11 december 2011

Fullständigt obeskrivligt

Om jag var på fel humör skulle jag säkert kunna sänka Paul McCartneys konsert på Globen på lördagskvällen. (Jag slår vad om att någon sur tidningsrecensent kommer skriva ned konserten.)

Den åskådare som släppte på garden det allra lilla minsta var chanslös mot McCartney ikväll. Jag räknade inte hur många låtar han spelade - säg 25? Visst, han slängde in något sent solospår, till och med någon låt från The Fireman-projektet. I övrigt var det publikfrieri rakt igenom - herregud, han spelade till och med John Lennon- och George Harrison-låtar. (Dock ingen Ringo Starr-låt...)

Vi blev påminda om vilken stark katalog Wings har/hade - Junior's Farm, Jet, Band On The Run, Live And Let Live, Let Me Roll It...

Och sedan då: Magical Mystery Tour, All My Loving, And I Love Her, Paperback Writer, The Long And Winding Road, A Day In The Life, Ob-La-Di Ob-La-Da, Got To Get You Into My Life, Eleanor Rigby, Back In The U.S.S.R., Let It Be, Hey Jude, Get Back, Helter Skelter, Daytripper, Yesterday, Carry That Weight...

Ja, och några till.

Vi kan lägga till att Paul McCartney är 69 år, men ser ut som en välbevarad 50-åring. Scenshowen är naturligtvis stenhårt repeterad och mellansnacken vägda på guldvåg innan, men McCartney lyckas övertyga alla i Globen om att han är den bussigaste killen på planeten, en ödmjuk grabb från Liverpool som fortfarande står storögd och gapande inför allting han får uppleva - han berättar hur mycket det betyder för honom att människor över hela världen försöker lära sig spela Blackbird på gitarr, han berättar historier om hur han träffar delar av den ryska regeringen och att han aldrig hade kunnat tänka sig något liknande när han växte upp som liten grabb i Liverpool.

Han frestar på tårkanalerna när han berättar historier om sin "vän John" och uppmanar alla i Globen att säga de saker man vill säga till sina nära och kära innan det är för sent. Han spelar på en ukulele som George Harrison gav honom.

Allt detta gör att jag faktiskt är helt förbluffad över att han glömde att introducera sina bandmedlemmar. Superschysste Paul glömmer en sådan sak?

PS: Nej, som kommentatorn nedan påpekar så glömde han naturligtvis inte att presentera sitt band. Det var bara jag som redan hade sprungit ut när det skedde. DS

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar