Om du söker på "rock'n'roll" på Wikipedia får du upp en artikel som ger ordet en betydelse som motsvarar den musik som Chuck Berry, Little Richard, Buddy Holly och Elvis kom fram med i slutet av 40-talet och början av 50-talet.
Om du söker på "rock" så får du sannolikt upp artikeln om "rock music", som definieras som en musikstil som utvecklas "under och efter" 60-talet.
Gemensamt för dessa bägge likartade musikstilar är att de inspirerat det mesta av den populärmusik som kommit efter. (Givetvis finns blues, jazz, country, reggae, rockabilly och andra musikstilar också där i bakgrunden till dagens populärmusik.)
Är rocken död? På ett plan är det givetvis inte så, vi fortsätter att lyssna på rock, av artister som är levande och döda. Nutida artister spelar rock, som om ingenting hänt.
På ett annat plan är rocken definitivt död. När musikstilen kom fram och utvecklades som mest, under tre decennier - 1940-1969 - var det en upprorisk musikstil, som stod för det unga mot det gamla. För det nya mot det utdaterade. För det moderna, mot det traditionella. För det fria, mot det förlegade. För det lössläppta, mot det återhållna. Sist men inte minst, för individen, mot kollektivet.
I dag är rocken pensionsmässig. De allra flesta artister som åker runt jordklotet och tjänar mest pengar på rockmusik är pensionsmässiga. Mick Jagger är 68, Paul McCartney är 69, Lou Reed är 69, Chuck Berry är 84, Jerry Lee Lewis är 76 och Neil Young är 65.
Även den generation som kom ur punken, new waven och indierocken är numera i andra halvan av livet. Bono är 51, Michael Stipe är 51, Morrissey är 52 och John Lydon är 55. Sting är 60. Joe Strummer skulle ha varit 59, men dog som bekant redan som 50-åring.
Det innebär inte att ovanstående artister är irrelevanta. I alla fall inte samtliga. Det innebär inte att rockmusiken inte har ett existensberättigande.
Faktum är att, om man ska peka på en vital del av den gamla rockmusiken, så är det Heavy Metal, som ändå har rötterna i blues och tung rockmusik. I dag finns så många undergenrer till Heavy Metal att man raskt går vilse. Antalet undergenrer och band verkar fortfarande öka i explosionsartad takt.
Men vägen framåt handlar inte om rockmusik. Innovativ musik i dag är i princip alltid kopplad till hiphop, R&B eller electronica. Dagens popmusik brukar låna beståndsdelar från alla dessa tre genrer, men gör bitarna mer lättsmälta, så att barn och ungdomar ska kunna ta till sig det hela.
I musikklimatet av i dag finns en gör-det-själv-attityd som påminner om punken, även om musiken som frambringas på synthar och datorer förmodligen skulle få de gamla punkarna att kräkas.
Samtidigt finns det motrörelser eller kanske snarare parallella spår, som drivs av personer som i någon mening är traditionalister. De går snarare tillbaka till tiden FÖRE rocken. Folkmusik, bluegrass, country, visor - det är ingen slump att många av dagens trendiga artister är skäggiga, har rutiga skjortor, spelar bara akustiska instrument och sjunger stämsång. Alla de här artisterna har naturligtvis The Band eller Buffalo Springfield eller Bob Dylan som förebilder. Artister som är födda 20 år efter att The Band splittrades, ser ut som Garth Hudson eller Levon Helm. Det är märkligt.
Att gå igenom årets bästa skivor från några tongivande recensenter pekar i dag på en betydligt större mångfald än för 20 eller 30 år sedan, då allting var tydligare uppdelat i fack. Det finns nästan inga recensenter som bara hyllar den ena eller andra genren. Death metal, electronica och dansbandsmusik kan recenseras av samma person, med nästan lika stor sakkunskap om varje genre. De som fortfarande specialiserar sig håller ofta på med klassisk musik eller jazz. Om du recenserar populärmusik kan du inte bry dig om sådana uppdelningar.
Vad kommer att hända med rocken? Ja, om några decennier är de sista överlevarna från 50-, 60- och 70-talen borta. Det kommer att finnas artister som fortsätter att spela rock och varianter av rock. Men redan i dag står det en museal känsla över rocken. Läs magasin som Mojo och Classic Rock, och det är lätt att förstå vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar