Slutdebatten inför riksdagsvalet har ägt rum. Jag kunde inte se den. Det gick bara inte. Jag tittade i sammanlagt kanske 45 sekunder, sedan började Fredrik Reinfeldt prata.
Reinfeldt är säkert en skicklig politiker - bevisligen populär - men det är någonting som skär sig när jag lyssnar på honom. Jag tror det är kontrasterna mellan orden och konsekvenserna av den politik regeringen för.
Och jag är alltid skeptisk när någon säger:
"Nu är jag en helt annan än den jag var. Jag var en bakåtsträvande riking som motarbetade alla sociala reformer i 80 år, men nu är jag plötsligt en mjukis som gillar arbetarklassen."
Personer förändras inte på det sättet, och inte heller partier.
Och det andra stora partiet, vad ska vi göra med det?
Här hade Sverige ett parti som hade ett exempellöst folkligt stöd, med över hälften av befolkningen bakom sig vid några tillfällen.
Socialdemokratin drev igenom reformer som var starkt önskade av folkflertalet - i efterhand till och med välkomnade av de som röstade emot när det begav sig.
"För jag vet att den svenska moderna historien är full av värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism, men sedan slåss ni om att ta äran av reformerna, när människorna fått erfarenhet av vad de betyder", sade Olof Palme i slutdebatten 1982, med riktning mot Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten och Gösta Bohman.
Vad vill socialdemokratin nu? Varför backar partiet? Gubbarna, av bägge könen, inom partiet och LO pekar - i smyg - på Mona Sahlin. Det är hennes fel. Och medierna kommer inte ge sig förrän hon är borta. Hon kanske i praktiken är uträknad redan fem över åtta på söndag kväll, när SVT:s vallokalsundersökning presenterats.
Men varför behöver vi Socialdemokraterna över huvud taget? Är inte det ett parti som totalt stelnat ihop till en trög maktapparat? Och en maktapparat som inte längre har makten är naturligtvis helt obsolet.
Jag tror vi än så länge bara kan ana den moderna vänstern. Socialdemokraternas omprövning har inte ens börjat. Om den över huvud taget sker, så kan den dröja till det nuvarande ledargarnityret gått i pension.
Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har möjligheter att växa på lång sikt. Vad som händer med Vänsterpartiet är höljt i dunkel. Kan en ny pragmatisk linje få fäste eller förblir partiet kvar i ett slags ingemansland där frasen "Vi är inte längre kommunister" känns lika trovärdig som Moderaternas beskrivning av sig själva som ett arbetarparti?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar