Jag läser Johan Jönsons Livdikt just nu. Drygt 700 sidor av text som förefaller självbiografisk, men som vanligt är det väl inte så enkelt.Huvudpersonen lider av depression, förakt för sin egen (feta) kropp och förundras över sin sexfixering. När kroppen i övrigt strejkar så är sexdriften oförändrad, eller till och med stegrad under depression.
Han är trött på att söka skitjobb inom vården eller på McDonald's, där han blir nobbad och reser sig och går utan att ha sagt ett enda ord under intervjun förutom när han hälsade på chefen.
När huvudpersonen vänder sig utanför sin privata sfär ser han Stockholm, "moderatstaden", som han beskrev så här i en text i DN i fjol:
"moderatstaden Stockholm nu en plats varifrån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär."
Livdikt är en bok som skulle kunna ha varit outhärdlig, men Johan Jönson har ett känsligt handlag som låter berättelsen flyta fram samtidigt som han nästan smyger in de tunga, mörka bitarna.
Det här är den första bok jag läser av Johan Jönson. Allt tyder på att jag kommer att läsa fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar