Stabilt av Hiatt

John Hiatt gjorde sin svagaste skiva på många år med 2008 års Same Old Man. Inte ett enda litet guldkorn stannade kvar i mitt minne, vilket är rejält sällsynt när det gäller Hiatt.

The Open Road, som släpps i dag, har lite av samma gubblunk som förra skivan, men är vassare. Vi får dessutom några Hiattballader i gammal god stil (Wonder of Love och Carry You Back Home).

Vid det här laget är det slut med experimenterandet för John Hiatt, han är ingen Neil Young som kan kasta sig hejvilt mellan genrer. Det är stabil gubbrock som gäller, ingenting annat. Med de förutsättningarna blir det lätt lite "hit and miss" från skiva till skiva. 2004 års Beneath This Gruff Exterior var en sällsynt strålande höjdpunkt. Normalt håller sig Hiatt på en stabil, men inte glimrande, nivå. The Open Road är en sådan skiva.