Jag har levt i missuppfattningen att Beth Nielsen Chapman är en småtråkig låtskrivare och sångerska som vill göra så perfekt och radiovänlig musik som möjligt. Ni som tror att ni aldrig hört henne har i alla fall hört This Kiss med Faith Hill. Eller någon annan dänga som hon skrivit åt Willie Nelson, Trisha Yearwood eller Martina McBride.Mitt i låtskrivarframgångarna drabbades Beth Nielsen Chapman av tragedier. Hennes make dog i cancer 1994 och själv har hon överlevt bröstcancer. Låtskrivandet har gradvis flyttats från radiovänlig countryrock till religiöst färgade ballader.
Back To Love, som släpptes i Europa i januari och släpps i USA senare i år, är så löjligt helgjuten att jag nästan kippar efter andan. Inledande Hallelujah (nej, inte en femtioelfte jävla cover på Leonard Cohen) sätter tonen och sedan är det inte ett enda felsteg på elva raka låtar. Beth Nielsen Chapman skriver lysande låtar med refränger som kan välta berg. Hon sjunger änglalikt men ändå kraftfullt (påminner en hel del om Jennifer Warnes, men med mindre vibrato).
Vi cyniker borde kanske finna kärleksbudskapet lite väl sockrigt, men det går helt enkelt inte att värja sig. Back To Love är den bästa AOR jag hört sedan Fleetwood Mac var i högform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar