Nästan ingenting förändras i J.J. Cales värld. Roll On skulle kunna vara uppföljare till solodebuten Naturally som kom 1971.Det är fortfarande samma långsamma, stadiga gung. Samma stillsamt plockande gitarrer som inspirerat och byggt karriärer som Eric Claptons och Mark Knopflers.
Det går att se J.J. Cale som en anakronism i en musikvärld som bygger på personkult och spektakel. Alla som har vett och sans ser i stället en artist med sällsynt mycket integritet.
Cale har en fenomenal lägstanivå. Roll On höjer sig inte över mängden bland hans samlade produktion, men skivsläppet i sig räcker som höjdpunkt. Where The Sun Don't Shine, Going Down To Memphis och Who Knew är intressanta variationer på sånger han skrivit bokstavligt talat hundra gånger tidigare.
Många kan lära mycket av J.J. Cale. Jag önskar att han orkade flyga över Atlanten och turnera i gamla Europa också.
Årets bästa skivor: 5. Nellie McKay, Normal As Blueberry Pie
Årets bästa skivor: 6. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
Årets bästa skivor: 7. Mark Knopfler, Get Lucky
Årets bästa skivor: 8. Yusuf, Roadsinger
Årets bästa skivor: 9. Golem! Citizen Boris
Årets bästa skivor: 10. Ace Frehley, Anomaly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar