Diamanda Galás är allt annat än "easy listening", allt annat än publikfriande. Hon skriar som besatt, får sin flygel att låta som ett bombplan på väg att störta och sjunger de allra flesta sånger på andra språk än engelska, dramatiskt ljussatt som en Morticia Addams med musikalisk talang. Men Södra Teaterns publik har nog sett henne tidigare, eftersom i princip alla - bänkgrannarna gick efter några låtar - är entusiastiska.
Mellan låtarna i det ordinarie setet säger Galás inte ett ord. Hon dricker bara en skvätt vatten, kastar en blick och nickar lätt för att markera att hon noterat applåderna. Sedan bläddrar hon i noterna och börjar spela och sjunga igen.
Hon spelar bara i en dryg timme, ett urval från Songs of Exile, tonsatta dikter av poeter i exil, alltifrån Paul Celan till Adonis och Henri Michaux. Enda publikflirtarna är ett par av de blueslåtar hon gärna sjunger, See That My Grave Is Kept Clean och 25 Minutes To Go.
Kvällens enda skratt kommer när Galás ska inleda den sistnämnda och förgäves hamrar på en stum tangent, vars pianotråd gick av redan i början av konserten. (Jag trodde först det var någon typ av ljudeffekt.) "What the fuck... I'm sorry...", mumlar Diamanda Galás och börjar spela i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar