Mikael Wiehe vill understundom vara rockig, men han fixar det inte riktigt. Det är ingen slump att mängder av hans sånger finns i Vispopböckerna, han är bäst på visa, ibland lätt poppig sådan. Han är bäst på de där sångerna som saknar tydligt markerad takt, som Sång till modet, Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) och Den, jag kunde va.
Fredagskvällens konsert på Nalen är uppdelad i två delar, första delen handlar om Wiehes inställda skilsmässa men består ingalunda enbart av sånger från senaste skivan med samma titel. Konserten inleds tvärtom med Måndåren, från Hoola Bandoola Bands första skiva från 1971. Både nya och gamla sånger får berätta historien om hur Mikael Wiehe och hans fru så småningom hittade tillbaka till varandra.
Efter 15 minuters paus inleds andra delen av konserten med Peps Perssons Falsk matematik, än en gång bevisande att Wiehe inte kan rocka. Kvällens största applåd blir det ändå. Nu åker äss som Flickan och kråkan, Björn Afzelius Sång till friheten och Ni som tjänar på krig (av Bob Dylan, i original Masters of War) fram. Det blir stående ovationer och sedan två extranummer. Valuta för pengarna, utan tvekan.
PS: Men varför spelar han inte Jakten på Dalai Lama längre? DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar