Jag håller en väldigt rak politisk linje; jag är emot regeringen, oavsett vilken politisk färg den har. På valdagen röstar jag i regel blankt. (Nu med Sverigedemokraterna i faggorna kan det bli annorlunda. Inte minst till EU-valet, eftersom det finns enskilda kandidater vars arbete jag sympatiserar med.)
Vad bryr jag mig om LO-Wanjas bonustrassel? Inte mycket. Men historien visar på snedvridningen av medierna. 99 av 100 medier skriver att hon borde avgå, måste avgå, kommer att avgå. Men det hela är ju fullständigt meningslöst eftersom de här kommentatorerna ALLTID vill att LO:s ordförande ska avgå, oavsett vad han eller hon heter. De här medierna vill ALLTID att Socialdemokraternas partiordförande ska avgå, oavsett vad han eller hon heter.
Det lever kvar en mytbildning om att journalister är vänstervridna. Så må vara, även om jag tvivlar - de flesta journalister verkar enormt materialistiska. Jag borde veta, jag är själv journalist. Men medierna är högervridna. Rent faktiskt. Räknar vi, hittar vi nu bara ett fåtal medier med politisk hemvist till vänster om mitten. Socialdemokratin och arbetarrörelsen körde de flesta tidningar i diket helt på egen hand. Alla tidningar som på allvar styr opinionsbildningen är borgerliga, utom Aftonbladets ledarsida. (Resten av tidningen är borgerlig.)
I dagens värld, där ingenting hänt förrän medierna skrivit om det, är detta ett problem. De 50 procent av befolkningen som röstar på något av de tre vänsterpartierna har i realiteten små möjligheter att få sina åsikter speglade. Det vill säga, om åsikterna i fråga inte ska hånas. Då finns det gott om utrymme. Svenska medier är ett demokratiproblem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar