I det eviga bloggandet, twittrandet och fejsbokandet så slås jag ibland till marken av verkligheten. De där sakerna vi inte kan gardera oss emot, som är på riktigt.
I dag minns jag en kollega som alltid var där som ett stöd, alltid mån om gruppens bästa. Med erfarenhet och goda råd, med ett skämt i rättan tid. Som en fast punkt bland oss andra fladdrande oroliga själar. En vänlig själ som kunde komma med kritik, för att vi visste att den var konstruktiv.
Tack för allt, Lars.
Sofia har också skrivit fint. Jag håller med om allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar